8-årig flicka tvångsomhändertagen av SOC, mycket pekar på felaktig bedömning av SOC

Nej, så jobbar man absolut inte med AI.

Kurt-Sune matar in originaldokumentationen alltså domarna ni själva länkat till och kör neutrala promptar. Inget färgande, inga antaganden. Jag har redan gett exempel på promptar ni kan testa själva om ni vill analysera materialet på riktigt.

Börjar man istället mata in skuld, vinklar och anklagelser så får man också vinklade svar tillbaka. AI speglar inputen. Det är därför så många landar fel.

Jag har inte gjort så. Jag har matat in domarna rakt av och kört neutralt. Det är exakt därför jag kan plocka upp saker som att Totius i praktiken lutar sig på ett referenssamtal, inte på läkaren själv.

Och där har du rättssäkerhetsproblemet i LVU-processen i ett nötskal.

Samma läkare som i domskälen indirekt citeras via andra, står sedan i domstol och säger något helt annat och försvarar mamman. Det glappet är inte litet. Det är avgörande.

Men det förstår inte ni systemriddare.

Mamman skapade matdagböckerna. Det är HENNES ansvar att fylla i dessa korrekt. Är det en diskrepans ska vården absolut försöka kalla på fler kontroller och försöka styra upp detta men om det inte går, så bör anmälan ske utifrån brister i föräldraansvaret.

Sen att mamman verkar ha styrt vården och att detta har accepterats, ja det är fel, men det förringar inte bedömningen som gjorts i slutändan.

Ett fel rättfärdigar inte ett annat.

SR:s journalgranskning av primärkällorna visar att föräldrarna inte visste att droppet inte täckte näringsbehovet. Mamman fyllde i matdagböckerna utifrån den information sjukvården gett henne att droppet täckte behovet. Den informationen var felaktig. Du kan inte hålla någon ansvarig för att inte rapportera ett gap hon inte visste existerade.

Sedan medger du själv att vården gjorde fel att de borde ha kallat till fler kontroller och styrt upp detta. SR:s granskning visar att samma kalorimängd i droppet kvarstod från tvåårsåldern till åttaårsåldern. Det är sex år av underlåtenhet från sjukvårdens sida. Du kallar det ett fel men menar att det inte förringar den slutliga bedömningen.

Men den slutliga bedömningen vilar direkt på det felet. Om sjukvården hade agerat på diskrepansen i realtid under sex år hade det aldrig blivit en orosanmälan, ett omhändertagande eller ett LVU. Felet är inte en liten petitess, det är grunden för hela kedjan av händelser.

Ett fel rättfärdigar inte ett annat, säger du. Korrekt. Så varför ska Elsa och hennes familj bära konsekvenserna av sjukvårdens fel i sex år, som dessutom är erkänt vården själv.

Det här fallet är egentligen ett skolexempel på ett klassiskt systemfel.
Den utredande socialsekreteraren hade varken medicinsk kompetens eller tillgång till rätt primärkällor för att göra den bedömning hon gjorde. Hon hade inte journalerna. Hon hade inte tillväxtkurvorna. Hon hade sina egna sammanfattningar av muntliga samtal med läkare filtrerade genom hennes egen förståelse och hennes utrednings syfte.

Det som borde ha varit en kritik mot sjukvården: sex års underlåtenhet att informera föräldrarna om att droppet inte täckte näringsbehovet, sex års underlåtenhet att agera på diskrepansen mellan matdagböcker och tillväxtkurva omvandlades i utredningen till bevis mot mamman.

SR:s journalister fick tillgång till de faktiska journalerna, dvs primärkällorna som domstolen aldrig granskade och drog på några veckor en helt annan slutsats än socialsekreteraren drog på månader.

Läkaren som känt Elsa i åtta år vittnade direkt inför rätten, utan socialsekreteraren som mellanled och skyddade mamman. Han sa att orosanmälans nutritionspåstående var felaktigt. Han sa att han inte tror att mamman rapporterade symtom Elsa inte hade.

Domstolen ställde aldrig hans vittnesmål mot referenssamtalen. Socialsekreteraren värderade aldrig sjukvårdens eget ansvar för den diskrepans hon lade mamman till last.

Det är inte mammans fel att systemet inte fungerade. Det är systemets fel och Elsa och hennes familj bär konsekvenserna av det.

Det här är helt bisarrt. Du ignorerar totalt ett grovt fel som pågått i över sex år erkänt av Elsas egen behandlande läkare direkt inför rätten och lägger ändå skulden på den mamma som aldrig informerades om felet.

Varför skulle någon fylla i en matdagbok med felaktig information för att man lever i tron att näringsdropp täcker hela dagsbehovet av näring .
Mamma och styvpappa jobbade heltid som assistenter till E , ingår det att sköta självrapportering till vården i form av föra matdagbok samt sköta medicinering och dropp i arbetsuppgifter de fick betalt för .

När utomstående är assistenter till barn som tex har problem att äta så är en av deras arbetsuppgifter att tydligt dokumentera vad och hur mycket de äter och dricker , samma lär ju gälla när anhörig är assistent

Om mamman och styvpappan arbetade som betalda assistenter fanns det sannolikt dokumentationskrav kopplade till det uppdraget. Matdagböckerna kan ha varit en del av det professionella ansvaret, inte bara ett föräldrainitiativ.

Men det förändrar inte grundproblemet för om matdagböckerna fördes som en del av assistentuppdraget under sjukvårdens och socialtjänstens uppsikt, då hade sjukvården löpande tillgång till dem. De såg diskrepansen mellan rapporterat matintag och tillväxtkurvan i realtid under sex år. Det är precis vad "doktorn" själv medgett att vården borde ha agerat på diskrepansen mycket tidigare.

Och SR:s journalgranskning visar att föräldrarna inte visste att droppet inte täckte näringsbehovet. De förde matdagböcker i tron att droppet täckte resten. Sjukvården visste att det inte gjorde det och sa ingenting.

Så frågan är fortfarande densamma: varför agerade inte sjukvården på den diskrepans de hade framför sig i sex år oavsett vem som fört matdagböckerna och i vilken roll?
Det ansvaret kan inte läggas på mamman.

Jag tycker att vården har begått misstag i det här. Dels har dom, troligen, agerat för sent men dom har även varit otydliga och rent utav felaktiga i journalerna. Så, då har vi avklarat det. Men en felbehandling eller ignorans från vårdens sida påverkar inte något av dom möjliga scenarion som finns:

Scenario 1

Mamman tror att barnet konskent haft 100% TPN, men barnet har i verkligheten haft cirka 40% och samtidigt ätit mycket lite. Detta går inte ihop medicinskt då vi vet att barnet har haft en stabil utveckling och inga avvikande prover. Ett så lågt totalt energiintag hade lett till viktnedgång, avvikande kurvor och blodstatus. Plus att det är helt orimligt att en påläst förälder "missat" detta.

Slutsats: Detta scenario är i praktiken helt osannolikt.

Scenario 2

Mamman tror att barnet haft 100% TPN (fast det i verkligheten varit ~40 %), samtidigt som barnet regelbundet ätit exempelvis 800–1000 kcal per dag. Då uppstår flera problem. Dels att det finns en tydligt diskrepans mellan rapporterat och faktiskt intag (alltså ljuger mamman för vården). Det skulle även innebär att vårdnadshavarna riskerat flera potentiella medicinska risker kopplade till ex blodsocker, blodfetter och metabol belastning.

Slutsats: Antingen har intaget underrapporterats, eller så har man inte haft tillräcklig kontroll över en central del av barnets behandling. I båda fallen brister omsorgen.

Scenario 3

Mamman vet att TPN endast varit cirka 40%, och barnet har ätit resterande del via munnen. Detta är medicinskt rimligt och stämmer med att barnet kunnat avsluta TPN utan större bakslag och att måendet förbättrats efter placering. Men då uppstår en annan problematik: Mamman har efter omhändertagandet konsekvent uppgett att hon trott att barnet haft 100% TPN.

Slutsats: Mamman ljuger.

Scenario 1 → medicinskt orimligt
Scenario 2 → bristande kontroll eller medveten underrapportering
Scenario 3 → uppgift som inte stämmer med faktisk kunskap

Scenario 1
Du avfärdar det som medicinskt osannolikt och det är korrekt. Elsa växte normalt, proverna var normala, alltså åt hon mer än 40 procent via munnen. Det är L.E:s slutsats direkt inför rätten och grundläggande fysiologi. Vi är överens.

Scenario 2
Du påstår att mamman ljög för vården om matintaget. Men SR:s journalgranskning av primärkällorna visar att föräldrarna inte visste att droppet bara täckte 40 procent sjukvården berättade det aldrig för dem. Man kan inte medvetet underrapportera ett gap man inte visste existerade. Du konstruerar en lögn som förutsätter en kunskap föräldrarna bevisligen inte hade.

Scenario 3
Du påstår att mamman visste att droppet bara täckte 40 procent och nu ljuger om det. Men läkaren som känt Elsa i åtta år vittnade direkt inför rätten att orosanmälans nutritionspåstående var felaktigt och att föräldrarna inte informerats korrekt. SR:s journalgranskning bekräftar det.

Det scenario du inte inkluderar:
Mamman trodde i god tro att droppet täckte näringsbehovet eftersom sjukvården aldrig berättat något annat. Elsa åt ändå normalt via munnen. Tillväxten var normal. Sjukvården såg diskrepansen i realtid under sex år och agerade inte.

Det är inte ett av dina tre scenarios. Det är det scenario som faktiskt stämmer med primärkällorna.

Längd , vikt och blodprover visade att flickan växte och inte hade brister så en förklaring är att det vården bara lät det vara trots en hel del funderingar om att E åt betydligt mer än vad det sagts om väldigt lite men mer i perioder , mamman förde talan hela tiden fram till besöket som skedde kort tid före omhändertagandet .
Vad säger att när E själv var med i samtalet så blev vissa bitar tydliga gällande intag av mat plus den där önskan om att utreda om att ta bort tarmen och då blev den diffusa oron tydligare och då anmäldes det.

Hur menar du att mamman styrt vården haha?

Hur har mat dagboken sett ut då?

Hur snabbt tror du läkaren behöver agera på tpn om man inte vet vad flickan äter per dag, menar du att läkare gissar?

Det scenariot innebär att vården gjort fel, ja.

Men det innebär också att mamman ljugit under flera år till vården (diskrepansen) och att mamman utsatt barnet för fara genom att låta barnet äta så pass fritt (och mycket) med en tro om 100%-igt TPN. Så även i detta scenario hade en orosanmälan varit rimlig.