Jag vill inte dra hela bakgrunden eftersom det skulle bli en lång historia. Men jag har en mycket ansträngd relation med min mamma och har haft under hela min uppväxt.
Har flyttat till en annan stad 5h bort från henne och har trivts mycket bra med det. Hon ringer mig en gång var 3e månad och pratar enbart om sig själv och hur hemsk vår pappa har varit mot henne (de är skilda sen 20 år tillbaka).
Ibland ringer hon också för att hon känner sig ensam och övergiven eftersom alla barn flyttat ifrån henne och att hon inte har någon. Hon frågar om jag planerat att stanna i stad X och att hon annars hade kunnat tänka sig att flytta dit. Jag vågar inte säga det rakt ut men skulle hon göra det så hade jag flyttat 5h bort igen. Jag står inte ut med henne.
Hon har under vår uppväxt sällan varit intresserad av hennes barns liv och varit fokuserad på att sin och vår pappas relation som tagit slut. Hon kom inte på någon av våra födelsedag, examensfirande eller studenter för att vår pappa var där och varje jul ställde hon ett ultimatum - pappa eller mig. Jag tycker inte hon har rätt att komma nu när jag är vuxen och har mitt egna liv och låtsas vara intresserad av mig nu. Hon har inte varit intresserad under min uppväxt och behöver inte vara det nu.
Det som gjort att det runnit över är att vi ändå setts en gång per år. Då har hon mer eller mindre ringt och sagt jag är på väg till stad X för en fest och tänkte sova hos dig. Hon sover då hos mig, håller mig vaken hela natten och följer inte de regler som jag eller min hyresvärd har. Nästa gång hon säger en liknande sak kommer jag att säga att jag är bortrest.
Just nu känner jag att det bästa vore att bryta kontakten. Även om det känns fel att göra det så känner jag mig olycklig av vår kontakt och hon tar mycket mer energi än hon ger. Och även om hon skulle släppa allt gammal groll med vår far så hade jag inte kunnat släppa in henne i mitt liv. Detta kommer innebära att hon kanske pratar om mig som hon pratar om vår pappa men då får det vara så. Jag kan vara boven i hennes historia så länge jag slipper se eller höra av henne.
Har flyttat till en annan stad 5h bort från henne och har trivts mycket bra med det. Hon ringer mig en gång var 3e månad och pratar enbart om sig själv och hur hemsk vår pappa har varit mot henne (de är skilda sen 20 år tillbaka).
Ibland ringer hon också för att hon känner sig ensam och övergiven eftersom alla barn flyttat ifrån henne och att hon inte har någon. Hon frågar om jag planerat att stanna i stad X och att hon annars hade kunnat tänka sig att flytta dit. Jag vågar inte säga det rakt ut men skulle hon göra det så hade jag flyttat 5h bort igen. Jag står inte ut med henne.
Hon har under vår uppväxt sällan varit intresserad av hennes barns liv och varit fokuserad på att sin och vår pappas relation som tagit slut. Hon kom inte på någon av våra födelsedag, examensfirande eller studenter för att vår pappa var där och varje jul ställde hon ett ultimatum - pappa eller mig. Jag tycker inte hon har rätt att komma nu när jag är vuxen och har mitt egna liv och låtsas vara intresserad av mig nu. Hon har inte varit intresserad under min uppväxt och behöver inte vara det nu.
Det som gjort att det runnit över är att vi ändå setts en gång per år. Då har hon mer eller mindre ringt och sagt jag är på väg till stad X för en fest och tänkte sova hos dig. Hon sover då hos mig, håller mig vaken hela natten och följer inte de regler som jag eller min hyresvärd har. Nästa gång hon säger en liknande sak kommer jag att säga att jag är bortrest.
Just nu känner jag att det bästa vore att bryta kontakten. Även om det känns fel att göra det så känner jag mig olycklig av vår kontakt och hon tar mycket mer energi än hon ger. Och även om hon skulle släppa allt gammal groll med vår far så hade jag inte kunnat släppa in henne i mitt liv. Detta kommer innebära att hon kanske pratar om mig som hon pratar om vår pappa men då får det vara så. Jag kan vara boven i hennes historia så länge jag slipper se eller höra av henne.
