Citat:
Jag vill inte dra hela bakgrunden eftersom det skulle bli en lång historia. Men jag har en mycket ansträngd relation med min mamma och har haft under hela min uppväxt.
Har flyttat till en annan stad 5h bort från henne och har trivts mycket bra med det. Hon ringer mig en gång var 3e månad och pratar enbart om sig själv och hur hemsk vår pappa har varit mot henne (de är skilda sen 20 år tillbaka).
Ibland ringer hon också för att hon känner sig ensam och övergiven eftersom alla barn flyttat ifrån henne och att hon inte har någon. Hon frågar om jag planerat att stanna i stad X och att hon annars hade kunnat tänka sig att flytta dit. Jag vågar inte säga det rakt ut men skulle hon göra det så hade jag flyttat 5h bort igen. Jag står inte ut med henne.
Hon har under vår uppväxt sällan varit intresserad av hennes barns liv och varit fokuserad på att sin och vår pappas relation som tagit slut. Hon kom inte på någon av våra födelsedag, examensfirande eller studenter för att vår pappa var där och varje jul ställde hon ett ultimatum - pappa eller mig. Jag tycker inte hon har rätt att komma nu när jag är vuxen och har mitt egna liv och låtsas vara intresserad av mig nu. Hon har inte varit intresserad under min uppväxt och behöver inte vara det nu.
Det som gjort att det runnit över är att vi ändå setts en gång per år. Då har hon mer eller mindre ringt och sagt jag är på väg till stad X för en fest och tänkte sova hos dig. Hon sover då hos mig, håller mig vaken hela natten och följer inte de regler som jag eller min hyresvärd har. Nästa gång hon säger en liknande sak kommer jag att säga att jag är bortrest.
Just nu känner jag att det bästa vore att bryta kontakten. Även om det känns fel att göra det så känner jag mig olycklig av vår kontakt och hon tar mycket mer energi än hon ger. Och även om hon skulle släppa allt gammal groll med vår far så hade jag inte kunnat släppa in henne i mitt liv. Detta kommer innebära att hon kanske pratar om mig som hon pratar om vår pappa men då får det vara så. Jag kan vara boven i hennes historia så länge jag slipper se eller höra av henne.
Har flyttat till en annan stad 5h bort från henne och har trivts mycket bra med det. Hon ringer mig en gång var 3e månad och pratar enbart om sig själv och hur hemsk vår pappa har varit mot henne (de är skilda sen 20 år tillbaka).
Ibland ringer hon också för att hon känner sig ensam och övergiven eftersom alla barn flyttat ifrån henne och att hon inte har någon. Hon frågar om jag planerat att stanna i stad X och att hon annars hade kunnat tänka sig att flytta dit. Jag vågar inte säga det rakt ut men skulle hon göra det så hade jag flyttat 5h bort igen. Jag står inte ut med henne.
Hon har under vår uppväxt sällan varit intresserad av hennes barns liv och varit fokuserad på att sin och vår pappas relation som tagit slut. Hon kom inte på någon av våra födelsedag, examensfirande eller studenter för att vår pappa var där och varje jul ställde hon ett ultimatum - pappa eller mig. Jag tycker inte hon har rätt att komma nu när jag är vuxen och har mitt egna liv och låtsas vara intresserad av mig nu. Hon har inte varit intresserad under min uppväxt och behöver inte vara det nu.
Det som gjort att det runnit över är att vi ändå setts en gång per år. Då har hon mer eller mindre ringt och sagt jag är på väg till stad X för en fest och tänkte sova hos dig. Hon sover då hos mig, håller mig vaken hela natten och följer inte de regler som jag eller min hyresvärd har. Nästa gång hon säger en liknande sak kommer jag att säga att jag är bortrest.
Just nu känner jag att det bästa vore att bryta kontakten. Även om det känns fel att göra det så känner jag mig olycklig av vår kontakt och hon tar mycket mer energi än hon ger. Och även om hon skulle släppa allt gammal groll med vår far så hade jag inte kunnat släppa in henne i mitt liv. Detta kommer innebära att hon kanske pratar om mig som hon pratar om vår pappa men då får det vara så. Jag kan vara boven i hennes historia så länge jag slipper se eller höra av henne.
Jag går enbart på det lilla du delgivit här så alla mina antaganden bygger på denna post.
Två alternativ som båda är likvärdiga och enbart för dig att avgöra:
Antingen är din mor mentalt utsatt eller har något som gjort att hon inte kunnat vara den mor du önskat vilket betyder att det finns underliggande orsaker
Eller så är hon bara rakt av en dålig människa.
Att bryta kontakt med någon är helt och hållet din rätt och du behöver egentligen inte ens ge en förklaring, även om en sådan uppskattas. Ingen kan tvinga dig till att fortsätta vara i kontakt med hen. Med det sagt skulle jag försöka kommunicera först. Det är mycket du inte "vågar" säga. Varför då? Bättre att säga som det är och kanske sätta lite ultimatum innan du faktiskt bryter helt och hållet utan ngn varning.
Jag personligen har inga problem att bryta med en person, oavsett om vi är släkt eller ej för hens ursprung är oviktig. Det är hur personen är, för sig och vad hen säger som är viktigt och sätter "värde" på hen. Är det så att hen beter sig som en fascist spelar det ingen roll om det är min far, mor, bror, barn, etc. Det blir till att säga till och om inget sker, bryta banden. Fullt rimligt att inte vilja umgås med sådana människor öht.
I ditt fall är det inte bara en mental påfrestning men också avsaknad av kärlek och respekt. Helt klart att jag hade sagt "fuck it" och bara aldrig lyft luren igen men din situation låter ändå som att det finns lite av en vilja att försöka göra den bättre innan det helt bryts av.
Som sagt, upp till dig. Finns inget "fel" men mitt tips är att fokusera på DITT välmående. Omge dig med de du mår bra av. Inte idioter, oavsett om det finns blodsband.
