I en längre text på kultursidan i dagens SvD hänvisar författaren (Maxim Grigoriev, född 1980 i Moskva, flyttade till Sverige i slutet av 90-talet och numera bosatt i Paris) till Jean Baudrillards bok
Amerika (vilken kom för jämnt fyrtio år sedan) som en tidig beskrivning av "post-truth"-samhället, the Spectacle Society. Ett samhälle där sådant som historia, vetenskaplig forskning eller - kan vi nu tillägga - t o m rättsskipning har förlorat mycket av sina anspråk på sanning och fakticitet, Det som utåt beskrivs som fakta behandlas i själva verket ofta som
utbytbara fiktioner, en ambulerande teater med ständigt nya häftiga stories, skandaler och scenarion som kan användas som ursäkter och svepskäl för sådant man vill få gjort.
Citat:
Ursprungligen postat av Maxim Grigoriev
Sanning är en effekt som produceras av yttrandet. ”Det finns ingen lögn”, skriver också Baudrillard, ”bara en simulering, som just är ett faktums fakticitet”. Den ”hyperrealitet” som Baudrillard teoretiserade kring är en verklighet där alla tror på tecknet, utan att bekymra sig om materiell förankring: ”simulakrum”. Man kan jämföra det med den förvandling som pengar har genomgått: från mynt av ädelmetall (förmodernt) till sedlar backade av statlig guldreserv (modernt) till ... siffror. Postmoderniteten måste förstås i samband med denna avmaterialisering, inte minst Bretton Woods-systemets kollaps och petrodollarns inträde på världsscenen.
Precis som pengar är så mycket i våra liv sedan dess en ren förtroendeaffär. Den regleras av föreställningar, det vill säga bilder: hot, drömmar, farhågor och löften. Medan en bild för en förmodern människa var något sekundärt som pekade vidare mot ett original, är den för ett modernt och i synnerhet postmodernt medvetande tvärtom det centrala. Skenet bedrar – och det är alldeles som det ska vara. Alla är vi bedragare – och ständigt bedragna.
Baudrillard använder denna teori om att språk och utsagor är frikopplade från hårda, tydliga referenser till en grund av oberoende, säkrad fakta, för att försöka förstå det grällt showbusiness-aktiga och imiterande i amerikansk politik och media: det glada accepterandet av "Fake it till you make it!" och "han säger att han är en Born-again Christian , så då ÄR han det!". Varför väljer USA en f d skådespelare med, verkar det, rätt begränsade insikter om utrikespolitik, till president, undrar Baudrillard, och svaret blir: man accepterade honom därför att han sålde, utstrålade en slags trygg och viril övertygelse och var härlig att titta på, dessutom hade ju "alla" sett honom på film.
Reagan framstår nu, om man läser texten fyrtio år senare, som en slags första skiss till Trump, det är något av samma obekymrade
make-believe och mytologisering av verkligheten som har lyft fram bägge två - men Reagan hade trots allt suttit åtta år som guvernör i Kalifornien och hade gedigen politisk och administrativ erfarenhet innan han kandiderade, medan Trump aldrig hade varit en del av det politiska, lagstiftande eller adminstrativa systemet över huvudtaget. För hans anhängare är detta dock en fördel, det blir ett tecken på att han är "the Real Deal", han har inga skulder till någon (tror de naivt) och därför kan han också gå längre och agera mycket mer radikalt än Reagan kunde. Anhängarna, och delvis nyhetesmedia, accepterar Trumps fiktioner, hans obekymrade jonglerande med påhittade eller skruvade "fakta", Sir stories osv - en del av dem inser någonstans att det är fiktion, men man spelar med eftersom man ser Trumps anspråk som mer äkta än någon grundad yttre verklighet, och det är Trumps performativa mytologi man vill ha.
Det här är ett spännande sätt att använda en tidigare känd och omtalad bok om filosofi för att analysera nutidens politiska teater.
Amerika har alltså kommit i nyutgåva - jag minns när den kom första gången, då skrev en gammal 68-man på Sydsvenskans kultursida att boken predikade att "språket är som VM i fotboll". Han var arg över att Baudrillard verkade tömma alla språkliga utsagor och resonemang på referentiell mening, kanske också på logik. Men som beskrivning av ett medieklimat där politik och underhållning dansar hand i hand utan tydliga gränser så är det ju faktiskt inte illa, och Trump är verkligen en Carnival Barker, en politisk showman, det kan vem som helst se när han talar till sina anhängare eller håller presskonferens.
Grigioriev påpekar att Baudrillard inte kan eller skall läsas närsynt bokstavligt, och det är nog lättare attt inse nu än det var då. Men när makten arbetar som en cirkusföreställning blir det också svårare att tränga igenom med kritiska synpunkter på den (särskilt eftersom vi idag har mycket mindre av oberoende, energiska debatter i vanlig nyhetsmedia, dagstidningar osv än det fanns på 80-talet).
Citat:
Den makt som Baudrillard här kallar paradoxal kallade Foucault på 70-talet grotesk: en rå makt som just genom sin absurditet undkommer krav på legitimitet och ansvar. De egenskaper som torde diskvalificera maktutövaren stärker denne i stället. På franska finns ett träffande ord för detta: ubuesque. Det syftar på den fege och grymme härskaren ur Alfred Jarrys pjäs ”Kung Ubu”. Foucault ser det som en del av maktmekanismen: maximeringen av maktutövningens effekter genom härskarpersonans diskvalificering. Han ser exempel på detta redan i Romarriket och sedan också i Mussolini. Den groteska makten är inte alls någonting ”postmodernt” – utan en självklar del av den byråkratiska maktapparaten byggd på medelmåttor.
Jag tror att det också finns en psykologisk aspekt. Om den krackelerade amerikanska utopin – drömmen om personlig frihet – ligger bakom dagens nostalgiska längtan, torde man bakom det ”paradoxala förtroendet” snarare finna drömmen om makten att inte stå till svars. Exakt detsamma legitimerar Putin i Ryssland; hans korruption är knappast en hemlighet, utan snarare en anledning till den gemene ryssens avundsjuka.
Det är också, vill jag hävda, denna ansvarsbefriade makt som är den amerikanska drömmen. En sådan makt och frihet kan bara uppnås genom kapital, våld eller demagogi. Helst genom kombinationen av de tre, som Trump så tydligt har demonstrerat. Drömmen om en förvisso ”gated” men likväl ”community”, där man aldrig behöver se de lidande i ögonen, utmärker den främlingsfientliga högern såväl på den ena som på den andra sidan Atlanten.
Just det, Trumps anhängare vill ha friskrivning från kravet på att behöva ta ansvar för sina egna politiska val. Det är ungefär som MC-knutten Peter Fondas berömda utrop i B-filmen "The Wild Angels"
/prästen/ -Just tell me, what is it you want to do?
- We wanna be FREE! We wanna be Free, to do what we wanna do! We don't want to get hassled by the Man (---) and we wanna get LOADED!
Drömmen om att få vara medborgare utan något annat ansvar än att man röstar på den sköne killen, miljardär dessutom, som man gillar och som har lovat allt det man vill ha. Och utan att behöva dela republiken på lika villkor med en massa
andra personer som man inte litar på eller inte vill ge samma möjligheter: kvinnor, bögar, svarta, "leftists", invandrare från Latinamerika osv.
https://www.svd.se/a/7pPRR4/recension-amerika-av-jean-baudrillard