Dumpen - Patrik Sjöberg & Sara Nilsson jagar män som vill utnyttja barn sexuellt

Folk fokuserar inte enbart på deras verklighetsfrämmande scenarion med dess konsekvenser utan också på deras överdrifter, antaganden och cherry picking.
De hänvisar ofta till barnkonventionens definition av barn med en 18-års gräns. Den handlar om barns rättigheter , skydd och likabehandling och inte om sex. Majoriteten av de länder som skrivit på konventionen har byxmyndighetsåldrar på 14 respektive 15 års ålder. Vidare blickar man gärna på USA när det gäller åldersgränser och hantering av pedofiler och menar att USA är bättre på att skydda barn än Sverige trots att de inte skrivit under barnkonventionen.
De plockar helt enkelt sådant som passar in i deras agenda och LHS.arna sväljer det med hull och hår.

Här har vi ett ganska tydligt exempel på hur följarna bygger sin övertygelse på antaganden och rena gissningar. Man tror att det som görs är bra, och det räcker tydligen. Det väger, i deras värld, tyngre än det vi faktiskt vet.

För det finns ju saker vi vet.
Att uthängningar som metod inte visar någon tydlig positiv effekt enligt forskning.
Att anhöriga drabbas, ofta hårt.
Att ansvarig utgivare sitter och rotar i arkiv med bp, som i andra sammanhang hade ifrågasatts rejält.
Att behandling och vård, hur otillfredsställande det än låter, i regel är mer verkningsfullt än att offentligt spotta och slå.
Och inte minst, att den här typen av exponering kan försvåra rättsprocesser.

Vittnen påverkas, berättelser färgas, och det som skulle kunna bli ett faktiskt rättsfall riskerar att falla på grund av hur det hanterats med uthägning.

Så ja, summerar man det där så är bilden inte särskilt smickrande. Även om man i enstaka fall lyckas fånga upp någon som faktiskt begått övergrepp, så sker det till priset av en rad andra skador längs vägen. Och frågan är om det är ett rimligt, eller om man i praktiken gör mer skada än nytta.

Om jag går runt och anklagar folk på måfå för att ha snott en cykel, då är det ju bara en tidsfråga innan jag råkar träffa rätt. Men det säger ingenting om min skicklighet eller att jag vet vad jag håller på med. Det säger mest att jag håller på tillräckligt länge för att slumpen ska göra jobbet åt mig.

Det vi däremot inte vet, utan bara hör i form av ”jag tror”, ”det borde vara så” och andra lösa antaganden, det är vilka positiva effekter det här faktiskt skulle ha. Och det är en ganska väsentlig skillnad. För i ena änden har vi sådant som går att belägga, i den andra rena spekulationer som man valt att ta för sanning.

Jag kan ju, för att matcha dubbelmoralen, också dra till med ett ”jag tror”. Inte helt gripet ur luften, men eftersom det tydligen väger tyngre att tro än att veta.

Jag tror att personer som utsatts för övergrepp inte direkt ställer sig först i kön för att berätta om det, särskilt inte när det handlar om någon som redan är offentligt uthängd. För då finns en uppenbar risk att man själv hamnar i strålkastarljuset, vare sig man vill eller inte.
Även om man rationellt förstår att skulden inte ligger hos en själv, så fungerar det inte riktigt så i praktiken. Skam och skuld lever sitt eget liv i de här sammanhangen. Att då kopplas ihop med något som redan fått stor spridning och uppmärksamhet gör knappast tröskeln lägre.
Snarare tvärtom. Det blir ytterligare ett skäl att hålla tyst. För viljan att berätta väger ofta lätt mot rädslan att bli exponerad inför en publik man aldrig bett om. Och det är något som sällan finnas med i kalkylen.

Slutsatsen blir, hur man än vrider och vänder på det, att verksamheten i praktiken gör mer skada än nytta. Den slår mot samhället i stort, den drabbar anhöriga hårt och den riskerar även att skada de offer man säger sig vilja värna.
Det är, krasst uttryckt, en ganska dålig verksamhet att ställa sig bakom.

Här har vi ett ganska tydligt exempel på hur följarna bygger sin övertygelse på antaganden och rena gissningar. Man tror att det som görs är bra, och det räcker tydligen. Det väger, i deras värld, tyngre än det vi faktiskt vet.

För det finns ju saker vi vet.
Att uthängningar som metod inte visar någon tydlig positiv effekt enligt forskning.
Att anhöriga drabbas, ofta hårt.
Att ansvarig utgivare sitter och rotar i arkiv med bp, som i andra sammanhang hade ifrågasatts rejält.
Att behandling och vård, hur otillfredsställande det än låter, i regel är mer verkningsfullt än att offentligt spotta och slå.
Och inte minst, att den här typen av exponering kan försvåra rättsprocesser.

Vittnen påverkas, berättelser färgas, och det som skulle kunna bli ett faktiskt rättsfall riskerar att falla på grund av hur det hanterats med uthägning.

Så ja, summerar man det där så är bilden inte särskilt smickrande. Även om man i enstaka fall lyckas fånga upp någon som faktiskt begått övergrepp, så sker det till priset av en rad andra skador längs vägen. Och frågan är om det är ett rimligt, eller om man i praktiken gör mer skada än nytta.

Om jag går runt och anklagar folk på måfå för att ha snott en cykel, då är det ju bara en tidsfråga innan jag råkar träffa rätt. Men det säger ingenting om min skicklighet eller att jag vet vad jag håller på med. Det säger mest att jag håller på tillräckligt länge för att slumpen ska göra jobbet åt mig.

Det vi däremot inte vet, utan bara hör i form av ”jag tror”, ”det borde vara så” och andra lösa antaganden, det är vilka positiva effekter det här faktiskt skulle ha. Och det är en ganska väsentlig skillnad. För i ena änden har vi sådant som går att belägga, i den andra rena spekulationer som man valt att ta för sanning.

Jag kan ju, för att matcha dubbelmoralen, också dra till med ett ”jag tror”. Inte helt gripet ur luften, men eftersom det tydligen väger tyngre att tro än att veta.

Jag tror att personer som utsatts för övergrepp inte direkt ställer sig först i kön för att berätta om det, särskilt inte när det handlar om någon som redan är offentligt uthängd. För då finns en uppenbar risk att man själv hamnar i strålkastarljuset, vare sig man vill eller inte.
Även om man rationellt förstår att skulden inte ligger hos en själv, så fungerar det inte riktigt så i praktiken. Skam och skuld lever sitt eget liv i de här sammanhangen. Att då kopplas ihop med något som redan fått stor spridning och uppmärksamhet gör knappast tröskeln lägre.
Snarare tvärtom. Det blir ytterligare ett skäl att hålla tyst. För viljan att berätta väger ofta lätt mot rädslan att bli exponerad inför en publik man aldrig bett om. Och det är något som sällan finnas med i kalkylen.

Slutsatsen blir, hur man än vrider och vänder på det, att verksamheten i praktiken gör mer skada än nytta. Den slår mot samhället i stort, den drabbar anhöriga hårt och den riskerar även att skada de offer man säger sig vilja värna.
Det är, krasst uttryckt, en ganska dålig verksamhet att ställa sig bakom.

"Behandling och vård" låter fint men många gäddor verkar njuta av och trivas med alla sina olika böjelser. Förutom barn så har de senaste gäddorna även en intresse för att utnyttja djur sexuellt.
En del verkar också väldigt frågande, ungefär som om dom inte begriper hur illa det ser ut, det dom skriver, bilder dom skickar och att de tar sig till mötesplats för att utnyttja barn sexuellt.
Enligt Dr Rahm är de vanligt att de bl.a har autism och något lägre IQ.
Så jag undrar hur man ska hjälpa och behandla dessa gäddor som inte verkar förstå hur illa det är?

Finns det forskning om dumpen?
Källa?

Du kanske inte förstår skillnaden mellan generell forskning kring uthängningar och dumpen.
Framöver kanske det blir specifik forskning om dumpen, men det får framtiden utvisa i så fall.

Han skrev bara "forskning" utan källa. Det jag reagerade på.

Du vet hur man gör. Genom att skratta gott åt stämningen på släktmiddagen.

Stå för att du njuter av förnedringen och sluta låtsas att du bryr dig om några barn. Den där gängkriminella grannen du inte hade så mycket emot, du vet...rekrytera barnsoldater stör dig mindre.

https://www.svt.se/nyheter/inrikes/narmare-300-gripna-i-svenskledd-polisinsats

Jag hade hoppats på att få höra vilken typ av behandling som kan bli aktuell.
Men vi får se vad Freddan har för svar på detta.

Du menar att det liknade ett icke dokumenterat dumpen påstående ?
Jag är övertygad om att han har en källa för han levererar inga antaganden eller gissningar som LHS folket. Just wait and see.

"Behandling och vård" låter fint men många gäddor verkar njuta av och trivas med alla sina olika böjelser. Förutom barn så har de senaste gäddorna även ett intresse för att utnyttja djur sexuellt.
En del verkar också väldigt frågande, ungefär som om dom inte begriper hur illa det ser ut, det dom skriver, bilder dom skickar och att de tar sig till mötesplats för att utnyttja barn sexuellt.
Enligt Dr Rahm är de vanligt att de bl.a har autism och något lägre IQ.
Så jag undrar hur man ska hjälpa och behandla dessa gäddor som inte verkar förstå hur illa det är?

Menar du att han bifogade loggar och konfrontationsfilm?

Om han har det är det väl läge att publicera det i inlägget?