Ska jag avboka grabbens körkortsutbildning för att vi inte kommer överens?

Utan vare sig fullständig skolgång eller körkort lär du ha ungen på halsen långt efter artonårsdagen då han lär bli arbetslös.

“Inget kommer att hända” är exakt den naiva hållningen som gör att folk blir chockade när det väl händer.
Det räcker med upprepad frånvaro, konflikter hemma och en tonåring som drar “jag mår dåligt/pappa pressar mig” så är maskineriet igång: skolan, kurator, ev. BUP, ev. soc.
Ingen säger att det måste eskalera. Poängen är att det kan, och då är det föräldern som får bära risken. Därför ska man hålla sig kall, konsekvent och sluta jaga.

Visst är föräldraskap ett ansvar, troligtvis det största ansvaret i våra liv förutom ansvaret vi själva har gentemot oss själva och andra.

Men jag uppfattar det som om pappan här verkar vilja stimulera till far-och-son-aktiviteter som bondar de två; körkortslektionerna och middagar. Körkortslektionerna kanske upplevs som pressande eller svåra och det är tydligt att sonen hellre umgås med kompisar än pappan, vilket inte är ovanligt i den åldern. Han kanske borde vänta ett tag med körkortet.

Sonen verkar dock lat och/eller så kan det finnas ADHD eller liknande med i spelet. Kanske även droger eftersom han t.o.m. vägrar komma på middag hos pappan trots att han blir curlad med betald taxiresa. Att han haft tidigare strul för sig är väl heller ingen fjäder i hatten men nu när han fått praktik som han sköter är det väldigt bra. Men är praktiken bara tillfällig eller är det något han kan fortsätta med, i jobbförberedande syfte?

Jag undrar om sonen bor hemma hos pappan/mamman varannan vecka och om han är hemma från skolan 1 dag/vecka beroende på vem han bor hos. Har han olika regler hos mamma och pappa?

Sedan undrar jag vilken typ av linje han går på gymnasiet. Har han kanske hamnat i något alltför teoretiskt som han inte gillar eller orkar med? Finns det dyslexi med i bilden, månntro? Det kanske går att byta linje sista året?

Du målar upp ett helt osannolikt scenario som inte heller är relevant för frågeställningen om han ska pröjsa för grabbens körkort. Du skulle lika gärna kunna hävda att det är bäst att han låter bli så inte sonen får ett nervöst sammanbrott…

Det är inte “osannolikt”, det är standard i Sverige sedan flera år tillbaka när skola, frånvaro och konflikt hemma kombineras.
Men visst, vi kan hålla oss till frågan: nej, han ska inte pröjsa en krona till när grabben inte ens dyker upp till middag eller visar minsta respekt.
Körkort är ett privilegium, inte en rättighet. Vill han ha det får han bidra med motivation och uppförande.