Har du sagt sanningen varför du sa upp dig där du inte trivdes?

Jag tror att dom flesta som säger upp sig är för att dom inte trivs. Skulle säga 8 av 10 men att dom inte säger sanningen utan säger ett svepskäl som kanske är som bäst en halvsanning. Jag är övertygad att man hade kunnat behålla dessa. Men att detta är något företag generellt inte är intresserad av då lojal personal kostar pengar medans ny upplärda är billigare i det långa loppet. Det är därför man aldrig ser äldre personal på vissa yrken eftersom dessa blir diskriminerande på arbetsmarknad.

Varför har du sagt upp ? Sa du sanningen varför du sa upp dig?

Det är klart man kan säga upp sig även där man trivs av många olika anledningar, man vill byta yrke, arbetstider, man vill studera, man måste flytta, man vill bredda sin kompetens osv.

Jag tycker många missnöjda brukar vara väldigt tydliga med sitt missnöje.

Många drar till och med på med extra mycket kritik.
Precis som att deras frånvaro skulle innebära problem. Men är det nåt jag lärt mig är det att ingen är oersättlig. Det är bättre att hålla god ton och behålla en bra referens.

Det beror ju på vem du skall säga det till. Är det till arbetsgivaren man säger upp sig ifrån du syftar på? Eller när du söker nytt jobb och skall berätta varför du slutade på det sista? Eller är det till kompisarna du tänker dig? Jag tror det har betydelse.

Till den arbetsgivaren du lämnar behöver man inte linda in det så omsorgsfullt. Man bör hålla sig till allmänt hyffs och inte "bajsa på chefens skrivbord". Däremot kanske det inte är så taktiskt att framstå som en gnällspik när man söker nytt jobb - man vill ju framställa sig i bästa dager.

Sen att lojala skulle vara dyrare i långa loppet ställer jag mig tveksam till, men du kanske har erfarenhet av andra arbetsplatser än jag. Den investeringen som upplärningen innebär tycker jag att man nog vill ha så lång avkastning på som möjligt och det är ju det man får av lojala anställda.

Det är till din gamla arbetsgivare.

Alltså jag ser inte varför man inte skulle säga det egentligen. Är man rädd för att få sparken för att man påpekar att man inte trivs så är ju redan den faran ur världen med tanke på att man just sagt upp sig. I bästa av världarna påpekar man kanske innan dess att man inte trivs, men det kan ju finnas skäl till att man inte är helt ärlig om man är rädd om sin försörjning.

Sen bör man ju hålla en god ton. Det blir ju kanske inte så bra referens om man kallar chefen för idiot.

Jag har alltid varit ärlig med varför jag sagt upp mig och det har endast varit en gång på grund av att jag inte trivdes. Anledningen var att jag och min närmaste chef hade olika uppfattningar i många frågor så att jag slutade kom inte direkt som någon överraskning för företaget.

Alla andra gånger när sagt upp mig själv har inte berott på osämja/icke trivsel utan att jag har fått, där och då, ett bättre erbjudande eller att jag känt att mina utvecklingsmöjligheter nått taket.

Jag bad om att bli omplacerad på mitt förra arbete eftersom jag hamnade helt fel och vantrivdes så mycket men jag fick inte byta och då sjukskrev jag mig och tre dagar senare ringde jag och sa upp mig. Tog några månader att hitta nytt jobb men nu har jag ett fast jobb där jag trivs bättre.

Sa upp mig för att jag ogillade min chef / ägare av företaget. Han var dum i huvudet, psykopat allmänt röd i färgskalan.
Men det sa jag inte om honom för jag ville inte stänga dörren helt och jag har faktiskt hoppat in några gånger på frilansbasis. Då har det fungerat mycket bra.
Så om man vantrivs så är det väl destruktivt kanske att vara kvar som anställd och tillbringa 40 timmar i veckan med folk man inte gillar. Men det kan ju funka om man bara är där ibland.

Får väl tillägga att själva arbetet var mycket roligt och stimulerande, vilket kanske spelar en roll i att man inte slänger igen dörren.

Ja jag gick in på ett morgonmöte och sa precis vad jag tyckte och tänkte
Sen gick jag hem och gick aldrig mer tillbaka
Jag var timanställd
Alla snackade skit om alla
Lämnade någon rummet snackade dom skit om den
Jag orkade inte mer
Sen blev jag kallad på möte där dom talade om för mig att jag skulle fått fast anställning men inte fick det nu
Jaha svarade jag
Jag har redan nytt jobb
Sen reste jag mig och gick

Jag var tvungen att säga upp mig på ett jobb jag vantrivdes på för ett par år sedan. Kunde inte jobba kvar för att min fysiska hälsa tog så mycket stryk av arbetsmiljön.

Dag ut och dag in satt alla som jobbade där och gnällde i lunchrummet på hur dåligt företaget skötte sig, arbetsmiljön var skit, saker gick sönder konstant osv. Ingen pratade om nåt annat.

Men så när jag sa upp mig så gjorde jag en kamikaze och sa till cheferna i ett möte jag hade med dem om hur mycket problem det var och hur missnöjda alla var jämt. Jag tänkte att det skulle vara schysst mot kollegorna som aldrig vågade stå upp och säga som det var, att det kanske kunde bli nån förändring.

Så senare efter jag hade slutat frågade chefen alla i ett möte om det stämde så som jag hade sagt. Inte en enda vågade stå upp och backade det jag hade sagt.

Så det blev aldrig nån förändring. Alla är fortfarande lika missnöjda, och företaget skiter i deras hälsa och fortsätter göra saker på ett fullständigt idiotiskt sätt och utrustning och folk fortsätter att gå sönder.

Det var helt bortkastat med andra ord. Otack är världens lön.

Om jag bryr mig om arbetsplatsen och kollegorna så är jag ärlig om varför jag slutar. Annars bryr jag mig inte om att säga något.

Sa upp mig från ett jobb en gång pga av en ny mellanchef som inte hade en aning om branschen och ändå skulle detalstyra tillverkningen.
Sa det till honom och VDn.

VDn ringde upp efter sex månader och berättade att de äntligen blivit av med mellanchefen och erbjöd mig mitt jobb tilbaka med högre lön om jag ville.
Men hade hunnit börja på ett nytt jobb så fick tacka nej.

Jag sa upp mig från mitt gamla jobb eftersom arbetsmiljön var helt galen, både för kroppen och det mentala välmåendet.

Ett mindre företag mitt ute i ingenstans. Tungindustri. Slitna maskiner och verktyg från 70- och 80-talet. Högt tempo. Monotona rörelser. Dålig rotation mellan arbetsstationerna. En chef som var totalt urusel på dialog.

Stämningen var toxisk. Ledningen behandlade fotfolket som förbrukningsvaror och fotfolket vågade aldrig stå upp för sig själva. Missnöjet hamnade mellan varandra i form av grupperingar, skitsnack och ”kasta en framför bussen”-mentalitet.

Efter åtta år på arbetsplatsen, när det började knivhugga i min rygg och mitt mentala mående var på väg ner i avgrunden så fick jag nog. Vad är viktigast, jobbet eller ens hälsa? Jag gick in till chefen och sa upp mig på stående fot.

Jag försökte hålla en professionell approach, så jag berättade att jag upplever en försämring av arbetsmiljön och jag har ”annat på gång framöver” (vilket inte var sant). Han frågade aldrig om försämringen jag upplevde eller vad jag ska hitta på framöver.

Där och då ville jag avsluta snyggt. Men hade jag fått göra om det idag hade jag klivit in på kontoret och bett chefen att dra åt helvete utan vidare förklaringar.

Har lite kontakt med en gammal arbetskamrat därifrån, och hon berättade att ett par anställda gjorde som jag och sa upp sig kort efter att jag slutade. Jag startade tydligen någon slags snöbollseffekt. 😄 Hon skulle också säga upp sig nu efter semestern.

Det värmde mig att höra.