8-årig flicka tvångsomhändertagen av SOC, mycket pekar på felaktig bedömning av SOC

Jag har inte sagt att det står i domen, det står i förhöret med L.E. Du brukar ju gilla den typen av underlag mer än domar, men det kanske inte gäller nu när det inte passar ditt narrativ?

Länk till inlägg med förhöret

Så om man journalför något som inte är sant är man inte speciellt lämplig för det jobbet. Det är ju själva grejen med journaler, att det ska vara dokumentation, och korrekt.

Och hur troligt är det att man minns exakt verbal information till samtliga patienter?

Det är precis därför man måste läsa hela förhöret och inte plocka ut en tolkning som råkar passa.
För det som faktiskt framgår av L.E:s vittnesmål är inte att "mamman fått rätt information och journalen varit fel".

Det som framgår om man läser hela förhöret är att det finns fel i journaler, fel i intyg, brister i dokumentation och osäkerhet kring vad som faktiskt kommunicerats.

Läkaren medger själv:
– att centrala uppgifter i underlaget är felaktiga
– att formuleringar kan vara missvisande eller "tillspetsade"
– att saker som borde vara journalförda saknas
– att han inte kan säga när viktiga saker faktiskt diskuterats

Det är alltså inte en ren situation där "verkligheten är korrekt men journalen råkade bli fel". Det är ett osäkert och delvis motsägelsefullt underlag från vårdens sida.

Och det blir ännu tydligare när man tar med det du helt hoppar över:
L.E. säger uttryckligen att han inte tror att mamman hittar på symptom.
Han pratar om möjlig övertolkning och inte fabricering.

Så om vi nu ska använda förhöret som underlag (vilket jag absolut tycker man ska), då måste man förhålla sig till hela innehållet och inte bara de delar som går att vinkla.

Det ironiska är att du försöker få det här till en fråga om narrativ, när det i själva verket är tvärtom:
du plockar ut en förenklad förklaring ("mamman fick rätt info, journalen var fel") ur ett material som i sin helhet visar att situationen är betydligt mer komplex och osäker än så.

Vill du luta dig mot förhöret, så gör det.
Men då gäller hela förhöret. Inte en selektiv tolkning av det.

Jösses med argument om MBP i denna tråd eller över en engagerad mamma med ett barn med svår sjukdom.

Min partner är född med kronisk dödlig sjukdom, hans mor är distriktsköterska och hade ett rött gem i journalerna, betydde jobbig anhörig med kunskap. Hon krigade värre och körde över läkare på akuten tack vare sin kunskap räddade det livet på honom utan hennes kunskap och styrka att ifrågasätta läkare men hade det varit idag hade hon säkert tolkats likadant som elsas mamma, så en jobbig påläst anhörig betyder inte en förälder med MBP eller liknande. Det är ingen sjukdom man lätt sätter heller de krävs experter som den expert som gått igenom fallet tar upp. Varför kan man inte bara vara glad att flickan fått komma hem till pappa, vara mer med sin mamma och övrig släkt än att sitta som hobbypsykologer och analysera en människa man inte ens ser i verkliga livet dagligen något som krävs för att ens göra en analys.

Det är bra att uppdrag granskning börjat granska socialtjänstens arbete med familjer. Det finns vettiga socialsekreterare men det finns också de som inte alls borde arbeta inom socialtjänsten med familjer.

Utgångspunkten inom socialtjänsten skall alltid vara att arbeta i hemmet med stöd till föräldrar och barn inte splittra familjer. Självklart måste man agera med LVU ibland när de verkligen krävs men ibland har man för bråttom man går på en känsla som sen visar sig vara fel då istället för att inse sina misstag så gör man allt för att uppfylla den känslan stämde från början .

En bekant sa såhär och hon jobbar inom socialtjänsten att ibland arbetar de med komplexa fall där man måste ibland agera snabbt och när de blir fel för att man hade fel så gör man sitt yttersta att rätta till misstaget, men hon säger att vissa av hennes kollegor vägrar släppa sin stolthet och det gör prestige i ärenden, de har haft fall där de tvingats byta handläggare för att handläggaren vägrar backa och inse sitt misstag. Få chefer och kollegor vågar säga emot så det handlar oftast om dåligt ledarskap och unga nyutexaminerade kvinnor som vill göra karriär och som ibland absolut hade rätt vilja och av rätt anledningar arbeta som socialsekreterare men de förändras oftast vill de göra karriär och kör sitt race och då går det i prestige i ärenden istället.

Hon har arbetat inom socialtjänsten i säkert 30 år och har sett det mesta men är det något som sticker ut är senaste årens utveckling inom socialtjänsten att unga nya utexaminerade är de som inte har alltid insikt i sina egna brister

Systemriddarna verkar nu följa en ganska tydlig manual.

Steg 1: Plocka ut de formuleringar i dokumentationen som passar den egna tesen (Mamman har MBP etc). Helheten? Den är för komplex att ta in.

Steg 2: Om en socialsekreterare har skrivit något → då är det fakta.
Om en förälder invänder → "bristande insikt".
Källa: Domen.

Steg 3: Bevisning i klassisk mening? Nej, det behövs inte.
Det räcker med att resonemanget går i cirkel tillräckligt många varv:
“Det finns oro → därför finns det risk → därför finns det oro.”

Steg 4: Originaldokumentation?
Journalstöd?
Tidslinjer?

Nej, nej. Det där är detaljer.
Det viktiga är att någon med titel har sagt något: Helst det som passar den egna förutfattande bilden.

Steg 5: När motsägelser och fel dyker upp:
"Det där är bara den mänskliga faktorn."

Och visst, fel kan hända.
Problemet är bara att konsekvensen i de här fallen inte är en felskrivning i ett mejl, utan att ett barn rycks upp från sin familj på obestämd tid.

Steg 6: Hur mår barnet?
"Bra, enligt domen."

Och där stannar analysen.
För om det står i domen, då måste det ju vara sant.

Det fascinerande är att samma personer som säger "man måste se helheten" konsekvent vägrar göra just det, när helheten inte passar.

Jag håller helt med om att media ska granska socialtjänsten och ifrågasätta agerande och hur processen tillämpas.

Problemet är att andra fall där det finns ett rimligt underlag avseende LVU kommer att försöka rida på vågen av misstro och exponera sig i media för att försöka rättfärdiga sin sak (fast processen har gått rätt till).

Nu vet jag inte allt om fallet Lamine eller Adam (även om jag även blev upprörd av det jag hörde om den senare)

Men jag blir än mer upprörd att somliga här misstror processen i den mån att man tror att det har gått fel till även i detta fallet när det finns väldigt mycket som talar emot mamman och att rättens agerande om att låta LVU kvarstå ändå var helt korrekt. För någon som är minsta insatt i hur vården fungerar så är det lätt att se igenom.

Bristande insikt är verkligen tillämpbart i detta fall i min mening.

Men så här är det och det är svårt att komma runt:

Ingen av oss har tillgång till originalhandlingarna som utredningen faktiskt bygger på. Vi sitter med några domar och det material mamman som hon av ren tur lyckats få ut. Just det: tur.

Utan hennes kunskap om hur en LVU-process fungerar hade hennes försvar i praktiken varit obefintligt. Då hade det reducerats till det klassiska läget: hennes ord mot socialtjänstens berättelse. Och alla som varit i en LVU-process vet hur den sannolikhetskalkylen brukar sluta.

Tittar man på domen så innehåller den flera uppenbara cirkelresonemang. Sådana som inte bevisar någonting alls. De bara återupprepar ett påstående i ny form och kallar det slutsats. Börjar man dissekera dem en och en blir det snarare tydligt hur svagt underbyggda anklagelserna är.

"Bristande insikt" är kanske det tydligaste exemplet. Det dyker upp överallt. Inte bara i den här domen utan i princip i varenda LVU-dom man läser.

Det är ett standardgrepp:
föräldern håller inte med → alltså saknar föräldern insikt → alltså kvarstår behovet av tvångsvård.
En perfekt sluten cirkel.

Och här kommer det verkliga problemet:

När originaldokumentationen inte är tillgänglig går det inte att bryta cirkeln. Då blir själva utredningen både källa, bevis och facit i samma paket. Det är inte rättssäkerhet, det är ett slutet system.

Fler borde börja ifrågasätta det här upplägget. För som det ser ut idag är det i praktiken omöjligt för en förälder att fullt ut förstå vad som påstås, än mindre bemöta det. Felaktigheter kan gömmas bakom sekretess hur länge som helst, och den enda part som har full insyn är samma aktör som gjort utredningen.

Det var just sådana strukturer som möjliggjorde att barn som i fallet med Fallet Adam kunde vara felplacerade i åratal. Inte på grund av en enskild miss, utan för att systemet saknar inbyggd kontroll.

Så ja, att vara kritisk mot LVU-processen är inte extremt. Det är rationellt.
Ett system som inte tål granskning i realtid, och där underlaget inte kan kontrolleras oberoende, är per definition sårbart för fel.

Och det är där den avgörande frågan uppstår:

Varför försvarar man ett system där staten kan ta ett barn, utan att processen samtidigt är fullt transparent och kontrollerbar?

Om samhället ska ha den makten, den mest ingripande makt man kan utöva mot en familj, då måste kraven vara extrema:

riktiga experter, full spårbarhet i dokumentationen, och möjlighet till extern granskning i realtid.

Allt annat är inte bara ett systemfel.
Det är en risk för barnet, för familjen och för tilliten till hela rättsstaten.

Från det jag sett så verkar det ha skett stora felaktigheter både i fallet Lamine och fallet Adam. Fallet Lamine var särskilt sorgligt då det var är ett så litet barn.

Fallet Elsa är dock helt annorlunda.

Jag har också tidigare skrivit att alla som förstår hur vården fungerar kommer att se igenom detta fall. Jag satte bokstavligen talat morgonkaffet i halsen den gången jag råkade höra Kaliber-programmet och tänkte att: ”Samtliga läkare, sjuksköterskor och undersköterskor som hör detta program kommer att förstå att detta program är gravt vinklat och djupt oetiskt”.

Det har också visat sig i tråden att inte bara personer som förstår hur vården fungerar utan också att juridiskt kunniga (tänker på Ugglan) kan förstå hur domstolarna har resonerat. Och tur är väl det; att det finns några (eller många?) som förstår.

Tycker egentligen att det är jättekonstigt att socionomer har detta arbetet. Det är alldeles för seriöst för deras utbildning. Ska de ta barn så borde det ju vara brott bakom, då borde polisen utreda. Att socialen kan göra lite som de vill är skitkonstigt. Ska tillägga också att de äldre som jobbar där, inte ens har tre år på högskolan. Någon vidareutbildning borde ingå. Och att göra utredningar som är vettiga.

Sedan reagerar jag på jourhemmet där kvinnan där är frikyrklig och tar med barnet till kyrkan. Så gör man väl inte med andras barn? Skulle ni vara OK med att placera ett kristet barn hos en muslimsk familj och hen ska gå till moskén?

Jag kan försäkra dig om en sak:

De andra barnens domar hade sett precis lika "logiska" och självklara ut som i fallet med Fallet Elsa.

För det är just så LVU-domar fungerar. Vid första anblick framstår de som sammanhängande, rationella och välgrundade. Allt hänger ihop. Allt verkar rimligt.

Men det är innan man börjar gräva i hur de faktiskt har kommit till.

För det som ser ut som logik är ofta bara en välpaketerad berättelse där slutsatserna redan är satta och där underlaget selekterats, tolkats och ibland vinklats för att passa den berättelsen. När man bryter ner resonemangen och försöker spåra dem tillbaka till originaldokumentationen, då börjar sprickorna synas.

Det är då man inser att "självklarheten" inte kommer från starka bevis, utan från hur effektivt narrativet är uppbyggt.

Och det är just därför så många luras av första intrycket. Domen känns övertygande, inte nödvändigtvis för att den är korrekt, utan för att den är skriven för att uppfattas som det.

Skillnaden mellan en övertygande text och en rättssäker process är större än många vill erkänna.


Ni är inte så många som ni tror. Den bilden håller inte när man lyfter blicken. Titta runt på sociala medier, där fler och fler börjar vakna och ifrågasätta. Och det stannar inte där. Även media har i allt större utsträckning börjat granska det som tidigare gömts bakom sekretessen.
Det är inte en dag för sent.

För så här ska det inte fungera i ett demokratiskt land: att staten kan fatta så ingripande beslut som att ta barn från sina föräldrar, baserat på uppgifter som inte kan granskas fullt ut, utan tydligt ansvar, utan konsekvenser när det blir fel, och utan effektiv extern kontroll.

Det handlar inte om enstaka misstag. Det handlar om förtroendet för hela systemet.

Ta till exempel Fallet Adam. Frågan många ställer sig är inte bara hur det kunde ske, utan vad som händer efteråt.

Hur ser upprättelsen ut för den som drabbats?
Vilket ansvar utkrävs av de som fattade besluten?
Och vilka konsekvenser får det när ett barn varit felaktigt placerat under lång tid?
Det är frågor som fortfarande saknar tydliga svar och det är just därför debatten växer.

Du missar kanske det mest absurda i hela LVU-processen:
De ytterst ansvariga behöver i praktiken ingen särskild utbildning alls. Det är fritidspolitiker som sitter och fattar några av de mest ingripande besluten som finns om barns och familjers framtid.

I fallet Leo i Örebro erkände en nämndledamot själv nyligen indirekt att han inte hade läst igenom handlingarna tillräckligt noggrant. Han ville till och med dubbelkolla att dokumentationen verkligen höll, men fick nej i kammarrätten.

Det säger egentligen allt.

Vi har alltså ett system där beslutsfattare kan godkänna underlag de inte fullt ut granskat, utan att på allvar ifrågasätta det som lagts fram. Och när något går fel? Då finns det i praktiken inget personligt ansvar att utkräva.

Det innebär i klartext att människor utan tillräcklig insyn, utan krav på djupgående granskning och utan reellt ansvar sitter och fattar beslut som kan slå sönder hela familjer.

Det är inte bara ett systemfel.
Det är en konstruktion som saknar de säkerhetsmekanismer man rimligen borde kräva när staten har makt att ingripa så djupt i människors liv.

Det finns sedan många år regler för att förhindra detta.

Tyvärr genomsyras den här tråden av åsikter åt olika håll och ingen har hittills visat något intresse av det regelverk som faktiskt finns sedan många år för att förhindra att det blir som i Elsas fall. Detsamma gäller samhället i övrigt, inklusive media.

Så, i verkligheten har vi myndighetsutövare som gör som de vill och ett samhälle i övrigt som inte bryr sig om de regler som ska förhindra just detta. En perfekt storm som pågår år efter år. Det ligger mycket i uttrycket att man får det man förtjänar.