Citat:
Ursprungligen postat av
ladicius
Jag skulle kalla det en fantastisk plats att vara på

För mig känns det som att jag varit mestadels en radiostyrd marionett i nästan 40 år tills jag upptäckte att man kan tysta den där inre monologen, inte dras med i känslostormar, inte agera på impulser osv. utan bara lugnt och still notera och observera vad som sker inuti och utanför en. Förut har det alltid varit:
Jag blev kränkt,
jag blev illa behandlad eller att
jag är ondskefull och
jag förtjänar att dö. Nu för tiden (i alla fall en bra dag) så är det rätt tyst och det är bara ett konstaterande att "Ok, nu blev jag visst lite upprörd" eller "Jaha, nu kom ilskan på besök igen, men den går snart". Att alltid vara på den senare platsen vore mitt högsta mål.
Du låter som en person jag gärna skulle sitta ner och diskutera med, vi hade nog bägge kunnat få ut nåt av det
OnT. En annan ingång är "skulle jag hellre vara ofödd". Den tanken har ofta slagit mig, och svaret är ett inte entydigt ja. Jag tror vi lever för länge nuförtiden. Iaf jag. En rimlig tid att dö vore vid pass 40, skulle jag säga. Då hinner man med allt, om man är någorlunda effektiv. Sen slipper man all tomgång efteråt. Hur kul är det egentligen att klippa gräs, gå på släktträffar, löneslava osv. osv.