Citat:
Ursprungligen postat av
Tråknick
Lite svårt att hitta rätt rubrik här, så vill man förstå problemet så får man tyvärr läsa ts.
Grabben går näst sista året på gymnasiet. Jag gav honom handledar-utbildning för körtkort för ganska längesen i julklapp. Tanken var att han och jag skulle gå tillsammans så att vi kan pyssla med detta tillsammans, jag ser fortfarande fram emot att genomföra det, känns som en skön pappa/son grej att göra.
Att boka specifik tid har dragit ut på tiden eftersom han har haft väldigt mycket frånvaro i skolan, vissa perioder har det varit närmare en dag i veckan som han suttit hemma, nu har han haft praktik i ett gäng veckor och skött den bra vad det verkar och framförallt varit där varje dag. Jag har liksom använt den här utbildningen som morot för honom att gå till plugget varje dag, men det har ju inte funkat. Men jag var glad och kanske stolt för att han fixat praktiken.
Så jag bokade in en tid för utbildning för oss båda, trots att han tidigare in skött sig med skolan.
I söndags skulle vi käka söndagsmiddag hemma hos mig, grabben hade varit iväg som han ibland brukar med en kompis på lördagen och kom hem på eftermiddagen på söndagen. Då vägrade han dyka upp hos mig trots att vi avtalat detta sedan länge och att jag påmint honom, även flera gånger samma dag. Han ville vara hemma och chilla och pallade inte ens hoppa in i en taxi som jag skulle pröjsa, jag märkte på honom att det inte fanns någon chans att övertala honom. Där stod jag med flera kassar mat och var helt knäckt, jag blev lite gladare när hans lillasyster dök upp, som på eget bevåg tagit buss över hela stan.
På måndagen vägrade han att gå till skolan pga ont i magen. När han skolkar så är det antingen ont i magen eller att han är yr.
Ingenting i mig vill gå på den där utbildningen efter det här, han sköter varken sin relation till mig eller plugget, jag är sugen på att låta honom gå, men att stanna hemma själv. Men ingen av oss tjänar liksom någonting på det.
Jag och hans mamma är skilda och han kan vara lika vrång mot oss båda, har han bestämt sig för nåt så blir det så, det går inte att resonera med honom. Det är väldigt olikt oss båda som föräldrar och vi kommer inte runt det. Sen är jag väldigt glad över att han är i ett bra kompissammanhang nu, det är inget knarkande eller supande, när han var yngre har det varit mer strul (dock ej droger vad jag vet) för han är ganska kompisberoende.
Vad bör jag göra?
Jag förstår att du känner dig både besviken och sårad. Det är jobbigt att stå där med matkassar och bli avvisad när man har sett fram emot något tillsammans. Samtidigt tror jag att det här handlar om mer än bara en utebliven middag och en bokad körutbildning.
Det första du ska göra är att ignorera dom flestas svar på denna tråd, värkar inte vara många "duktiga" föräldrar här.
Grabben är 17–18 år, näst sista året på gymnasiet – en period som för många är extremt påfrestande. Mycket frånvaro, magont/yrsel när han ska gå till skolan, och att han föredrar att chilla hemma istället för att träffa dig… det låter som att han kämpar med något som är tyngre än vad det ser ut på ytan. Det kan vara stress, utmattning, ångest, eller helt enkelt att han är mitt i en fas där han har svårt att hantera krav och sociala förväntningar (även från föräldrar). Att han skötte praktiken bra är ett gott tecken – det visar att han kan när det känns meningsfullt och inte för överväldigande.
När det gäller julklappen/körutbildningen:
En julklapp är en gåva, inte ett avtal som kan dras tillbaka när man blir besviken. Om du ställer in det nu riskerar han att tolka det som att din kärlek och uppskattning är villkorad – ”du får bara grejer och tid med mig om du beter dig som jag vill”. Det kan slå hårt på tilliten mellan er, särskilt eftersom ni redan är skilda och han verkar ha svårt att hantera relationen till båda föräldrarna.
Istället för att se det som att ”han inte sköter sig” eller att han måste ”förtjäna” din bekräftelse, kanske du kan försöka möta honom med lite mer förståelse för var han är just nu. Han verkar kompisberoende och har haft strul tidigare – nu har han äntligen ett bra kompisgäng, vilket är jättebra. Samtidigt verkar han ha svårt att orka med skolan och med att ”prestera” i relationer. Det låter som att han behöver stöd mer än press.
Några konkreta tankar:
Prata med honom när ni båda är lugna (inte precis när han har svikit något). Säg något i stil med:
”Jag blev ledsen och besviken i söndags, för jag hade verkligen sett fram emot att ses. Samtidigt förstår jag att du inte orkade. Vad är det som gör att det känns så tungt just nu?”
Fråga honom hur han själv vill ha det med körutbildningen. Ge honom ägandeskap istället för att det ska vara en morot eller straff. ”Vill du fortfarande göra det här tillsammans med mig? Det vore kul för mig, men jag vill inte tvinga dig.”
Överväg att lätta på kraven ett tag. Han behöver kanske inte ”förtjäna” tid med dig eller aktiviteter – han behöver känna att du står kvar även när han är jobbig, trött eller inte presterar.
Du skriver att han är vrång mot både dig och mamman och att det inte går att resonera. Det är klassiskt tonårsbeteende, men det kan också vara ett rop på hjälp. Många killar i den åldern har svårt att sätta ord på hur de mår och drar sig undan istället.
Du verkar vara en pappa som verkligen vill ha en bra relation och göra saker tillsammans – det är fint. Men just nu kanske det bästa du kan göra är att visa att din kärlek inte är beroende av att han sköter skolan, dyker upp på middagar eller är ”lätt” att ha att göra med. Tonårspojkar behöver ofta känna att de är älskade även när de är på botten.
Vill du ha en bra relation längre fram så är det nu du lägger grunden – genom att vara den trygga punkten, inte den som sätter betyg på honom.
Sen är han man, han vill ha beröm och respekt. Värkar lite som han tycker det är omöjligt att göra er stolta över honom.
Lycka till, det här är tufft men det går att vända om ni rannsakar er själva mer, våra barn är ett betyg på våran förmåga att uppfostra.
