8-årig flicka tvångsomhändertagen av SOC, mycket pekar på felaktig bedömning av SOC

Men vad är SIP för något egentligen?
Jo, det är precis så som socialtjänsten SKA arbeta enligt den nya socialtjänstlagen. Tvärprofessionella team med vetenskap och beprövad erfarenhet som grund. Där föräldern och barnet ingår som parter. Där problem diskuteras öppet och lösningar tas fram gemensamt.

Och här kommer det avgörande: vid SIP-möten gäller inte sekretess. Föräldern får ut hela protokollet och kan använda det som bevis i domstol. Allt ligger på bordet. Ingen kan gömma sig bakom sekretess. Ingen kan klippa och klistra i enrum.

Det är inget konstigt. Så har man jobbat inom vården länge. Tvärprofessionella team som samarbetar med patienten och anhöriga. Öppet. Transparent. Med dokumentation som alla parter har tillgång till.

Men inom socialtjänsten har man tillåtits sitta ensam med enormt tunga beslut. Utan tvärprofessionell kompetens. Utan insyn. Utan öppna protokoll. Och resultatet blir alltför ofta LVU eller SoL-placering, när hjälpen istället hade kunnat ges i hemmet, om bara det där SIP-mötet hade hållits.

I fallet Elsa hölls som jag förstått det aldrig något SIP-möte innan de placerade Elsa. Inga mildare alternativ prövades och dokumenterades. Ingen tvärprofessionell samordning genomfördes.

Istället satt en socialsekreterare ensam och konstruerade ett beslutsunderlag bakom sekretess och ett barn skildes från sin familj.

Hade ett SIP-möte hållits hade allt legat på bordet. Vårdens felaktiga dosering hade upptäckts. Mammans larm hade tagits på allvar. Och Elsa hade sluppit det trauma som systemet utsatte henne för.

Det hänger ihop med den nya socialtjänstlagen. Det är precis så lagen säger att socialt arbete nu ska utföras.

Frågan är bara varför det inte gjordes i fallet Elsa.

Återigen. Det är så tydligt att du fastnat i en felaktig tankeloop.
Du tror att allt går till som i lagboken. Att det är lagboken som styr. Men det är ett fundamentalt fel tankesätt.

Så här fungerar det i den verkliga världen.
Det finns en lag. Den TOLKAS av olika personer. Inom socialtjänsten tolkas den till största del av socionomer, inte jurister. Stads- eller kommunjurister kan stötta, men resultatet blir ofta helt galna tolkningar som inte har med lagens intention att göra.

Och för socialtjänstens del handlar det tyvärr ofta inte ens om att skydda barn. Det handlar om att med alla tillgängliga medel skydda den egna BERÄTTELSEN som lagts fram till domstolen. Varje ifrågasättande av berättelsen blir ett hot. Varje motbevis måste tystas eller omtolkas. Varje förälder som kämpar emot tolkas som bristande insikt.

Precis som i fallet Adam. Där ett barn kunde hållas tvångsomhändertaget i över sju år, både felaktigt och olagligt just på grund av detta systemfel. Socialtjänsten skyddade sin berättelse. Inte barnet.

Enskilt fall säger du?
Nej. Det här är inte ett enskilt fall. Det är LVU-processens felaktiga utformning som leder till samma resultat gång på gång. Samma informationsasymmetri. Samma brist på insyn. Samma avsaknad av personligt ansvar. Samma omöjliga försvarssituation för föräldrarna.

Det är inte ett förvaltningsrättsligt fel.
Det är ett demokratiskt haveri inbyggt i processens själva konstruktion.

Tack för instruktionsboken. Den känner vi till.
Men nu ska du få höra hur det fungerar i den verkliga verkligheten.
Adams pappa försökte göra exakt det du beskriver. Begära ut handlingar. Kräva insyn. Överklaga sekretessbeslut.

Vet du vad som hände? Socialtjänsten gömde aktivt centrala bevis bakom sekretess i sju års tid. Bevis som visade att placeringen var felaktig och olaglig. Bevis som hade förändrat hela utgången om domstolen fått se dem.

Ingen kammarrätt stoppade det. Ingen extern aktör upptäckte det. Ingen tjänsteman straffades.
I sju år.

Det är din "verkliga verklighet."

Och Adams pappa är inte ensam. Föräldrar som begär ut handlingar möts i praktiken av en mur. Socialtjänsten svarar inte. Eller svarar sent. Eller hänvisar till sekretess utan specificerat beslut. Eller lämnar ut handlingar med så mycket maskat att de är oanvändbara. Eller segar med utlämnandet tills det är för sent att använda dem i den pågående processen.

Att det finns en process i teorin: ja. Det vet alla. Men att den processen fungerar som den ska i praktiken: nej. Det vet alla som faktiskt försökt använda den.

Jag vet inte vem du försöker lura, men ingen som faktiskt varit i processen kommer att hålla med dig om att det är så enkelt som du beskriver, för du beskriver bara vad instruktionsboken säger.

Verkligheten är en HELT ANNAN för de som hamnar i denna renodlade Kafkaprocess.

Vet du hur LVU-processen faktiskt går till i den verkliga världen?
Det är ganska tydligt att du inte har en aning. Du rapar upp lagtext och principer ur instruktionsboken. Men glöm det i LVU-sammanhang.

I den verkliga världen gör socialtjänsten precis som de vill. Skriver vad de vill. Vinklar som de vill. Lägger till vad de vill. Tar bort vad de vill.
Precis som en regissör klipper en film.

De bestämmer vad domstolen får se. De bestämmer vilken berättelse som berättas. De bestämmer vilka scener som klipps bort och vilka specialeffekter som läggs till.
Utan att en enda person i publiken, varken domstol, nämnd eller föräldrar vet vad som hamnade på klipprumsgolvet.

Och utan personligt ansvar om filmen visar sig vara ren fiktion.

Vill du ha ett exempel från verkligheten?
Fallet Adam. Där regisserade socialtjänsten en film om att både Adam och hans pappa var pedofiler. Det var berättelsen som presenterades för domstolen. Domstolen köpte den. År efter år efter år. I sju år.

Det var inte sant. Det var aldrig sant. Men det stod i beslutsunderlaget. Och i LVU-processens värld räcker det.

Ingen kontrollerade om filmen stämde med verkligheten. Ingen granskade råmaterialet. Ingen ifrågasatte regissören.

Och det är inga brister som passerar utan domstolarnas och nämndernas kännedom av misstag. Det är brister de aldrig kan upptäcka, för de ser bara den färdiga filmen.
Aldrig klipprummet.

Det är inte ett rättssystem. Det är filmproduktion med laglig stämpel.

Ja men en sak är säker. Du förstår inte allvaret i att behandla ett barn på det sätt som socialtjänsten gjort.


Det finns starka indikationer på att SoL inte alls passerats, eftersom vad jag kan se fanns det inga dokumenterade försök till mildare åtgärder innan LVU drogs igång.

Elsas placering skedde visserligen innan den nya socialtjänstlagen trädde i kraft i juli 2025. Men även den gamla lagen ställde krav på proportionalitet och att mildare alternativ skulle övervägas, om än med det svagare "bör" istället för dagens "ska."

Men det spelar egentligen inte så stor roll vilken version av lagen som gällde. Proportionalitetsprincipen är inte ny. Den finns inskriven i grundlagen. Den finns i Europakonventionen.

Den har funnits där långt innan den nya socialtjänstlagen.
Och den principen innebär att den mest ingripande åtgärden, dvs en total isolation av ett barn från sin biologiska familj bara får tillgripas när alla mildare alternativ uttömts och dokumenterats.


Precis. Och det är exakt min poäng.
Man tog till ett omedelbart omhändertagande baserat på en MBP-misstanke, som sedan förkastades av domstolen.

Och när den ursprungliga grunden föll hittade man nya grunder: omsorgsbrist istället för att stanna upp och ifrågasätta hela processen.

Men omsorgsbristens kärna är just den felaktiga nutritionen. Samma nutrition som vården själv hade ansvaret för. Samma dropp som täckte 40% istället för 100%. Samma vård som inte följde sina egna rutiner och aldrig kopplade in nutritionsteamet.

Så om man inte tar till ett omedelbart omhändertagande för att nutritionen är snedinställd vad var den egentliga grunden?

En känsla. En oro. En misstanke som förkastades.
Och sedan rullade maskineriet vidare ändå.
Det är hela problemet.

Ej unikt för detta fall, utan det är precis samma systemfel som Elsas familj råkat ut för.

Ja, socialtjänsten måste utreda vid en orosanmälan. Det har ingen bestridit.

Men att utreda är inte detsamma som att LVU:a. En utredning kan leda till att oron avfärdas. En utredning kan leda till mildare insatser. En utredning kan leda till SIP-möte och samordning med vården. Istället gick man direkt till det mest extrema verktyget ett omedelbart omhändertagande baserat på en MBP-misstanke som sedan förkastades.


Ja. Och i fallet Elsa framkom det att MBP-misstanken inte höll. Domstolen förkastade den.
Men istället för att lägga ner utredningen eller pröva mildare alternativ hittade socialtjänsten en ny grund, dvs påstådd "omsorgsbrist".

Baserat på vad? På samma vård som feldoserat läkemedlet. Samma vård som inte följt sina egna rutiner. Samma vård vars läkare erkänt att journalen innehöll felaktiga uppgifter.
Det är inte "helt andra risker som framkommit." Det är samma underlag med med ny etikett.


Näringsdroppet är ju helt centralt. Utan den uppgiften hade inte misstankarna om MBP kunnat avfärdas, vilket var huvudorsaken till att Elsa omhändertogs akut.

Och sedan följer klassikern som är vanlig i LVU-sammanhang, när inte MBP höll längre var man tvungen att hitta på andra skäl för att LVU skulle stå sig i domstol och då döpte man om det till "omsorgsbrist" och anpassade berättelsen efter den nya tesen.

Det är ett argument för att processen inte fungerar.
Och varför fungerar den inte? För att domstolen inte har egen vårdkompetens. De litar på de uppgifter de får serverade av socialtjänsten som i sin tur bygger på uppgifter från vården. I det här fallet en vinklad historia med ett felaktigt narrativ som grund.

Uppsåtet behöver inte vara ont. Vården och socialtjänsten ville säkert rädda Elsa. Men problemet är att man hade kunnat göra det på ett helt annat och betydligt mildare sätt.

Till exempel så enkelt som att ge mamman rätt information om nutritionen. Eller låta mamman och Elsa bo tillsammans på ett utredningshem med övervakning av vårdpersonal som ger rätt instruktioner och kontrollerar att mamman följer dem.

Då hade man fått svar på alla frågor. Följer mamman instruktionerna? Förbättras Elsa? Finns det en omsorgsbrist eller handlar det om vårdens egen bristfälliga information?

Istället valde man det mest brutala alternativet. Total separation. Isolation från biologisk familj och syskon. Placering hos okända människor med religiösa föreställningar om helvetet.
Utan att ha prövat ett enda mildare alternativ.

Det låter konstigt. För allt sådant här kan man läsa innantill i en läkarjournal. Och det var ju precis det mamman gjorde, då hon lät en oberoende överläkare gå igenom hela vårddokumentationen. Och han såg som av en händelse något helt annat än den berättelse socialtjänsten lagt fram till domstol och nämnd.

Vården är nämligen väldigt bra på att dokumentera. Allt finns där kronologiskt, spårbart och svart på vitt. Det går att följa hela ärendet genom att gå igenom historiken och skapa sig en faktisk bild av vad som hänt. Om det du påstår stämmer hade det gått att läsa innantill i Elsas läkarjournal.

Varför skulle en överläkare ljuga om det i rättsliga sammanhang?


Men tänk på vad du faktiskt säger här.
Om Elsa växte normalt trots ett dropp på 40%, då åt hon tillräckligt med vanlig mat. Och vem uppmuntrade henne att äta? Mamman.

Samma mamma som påstås ha brustit i omsorgen.
Och om symtomen "överdrivits", varför ordinerade då vården tarmvila vid upprepade tillfällen? Varför hade Elsa stomi? Varför beviljades heltidsassistans dygnet runt?
Det var inte mamman som ordinerade dessa åtgärder. Det var vården. Baserat på vårdens egen bedömning.


Det är inte konstigt alls om vården tidigare gav felaktiga instruktioner om näringsdroppets kaloriinnehåll och Elsas näringsbehov.

Men vad som faktiskt hänt är dolt bakom sekretess. Och det är just det du inte begriper.
Varför ska bevisen döljas bakom sekretess för domstol och nämnd?

De borde få se klart och tydligt vad det är för mirakelkur som gjort Elsa frisk. Vad skiljer sig mot tidigare? Vilka instruktioner fick mamman då jämfört med nu? Vilken dosering av näringsdroppet hade hon att förhålla sig till?

Om svaren på de frågorna visar att skillnaden var rätt information och rätt dosering, ja, då faller hela grunden för LVU:et.
Då var det inte mammans omsorgsbrist. Då var det vårdens felaktiga instruktioner som orsakade hela situationen.

Och om svaren visar något annat, varför hemlighålla dem?

Det finns bara en anledning att dölja bevis bakom sekretess i det här fallet. Och det är att bevisen inte stödjer socialtjänstens berättelse.

I en rättsstat ska bevis vara tillgängliga för alla parter. I LVU-processen är de tillgängliga för en part, dvs den part som har intresse av att dölja dem.

Snacka om mörkläggning.

Du ser inte det fundamentala felet.
Vården gav mamman fel instruktioner om droppets kaloriinnehåll och Elsas näringsbehov. Det är det som startade hela den negativa spiralen.
Och vad hände sedan? Jourhemmet fick rätt instruktioner. Rätt information om kosten. Rätt stöd från vården.
Socialtjänsten och jourhemsföräldrarna pratade med Elsa om att allt kretsade kring maten. Elsa mådde fruktansvärt dåligt, men hon var stark. Stark nog att börja äta igen. Inte för att hon plötsligt blev frisk. Utan för att det var det enda sättet att komma hem till sin familj.

Och så blev hon medicinskt "frisk."
Jackpot för narrativmakarna förstås. Mamman får skulden. Systemet får äran. Berättelsen håller ihop på ytan.

Men hela bilden finns gömd bakom sekretess. Om man fick läsa den fullständiga dokumentationen jämföra instruktionerna mamman fick med instruktionerna jourhemmet fick, jämföra doseringarna, jämföra uppföljningen, skulle med stor sannolikhet en helt annan bild framträda.

En bild som visar att det inte var mamman som brast i omsorg. Det var vården som brast i information.

Men den bilden kommer sannolikt förbli en hemlighet tills dokumentationen en dag låses upp igen.
Och då när sanningen till slut kommer fram lär det bli mycket tyst bland systemriddarna.


Ja det är tydligt att du har något emot mamman som du argumenterar. Vad har det här ens med LVU att göra?

Advokater kan uteslutas ur advokatsamfundet om de missköter sig. Självklart ska det vara riktiga advokater som jobbar i sådana här ärenden.

Nu har Aftonbladet publicerat en längre artikel om fallet Elsa.

I en rättsstat ska inte ett barns öde hänga på om fallet råkar bli uppmärksammat i media.
Och det mest avslöjande: droppet som skulle ge Elsa 100% av hennes näring gav henne knappt 40%. Mamman upptäckte det, med hjälp av en annan förälder till ett barn med samma diagnos. Inte vården. Inte socialtjänsten. En annan mamma.

Och när föräldrarna la fram detta i domstol vad hände? Kammarrätten köpte det inte. Vården hävdade att de sagt 40% till mamman muntligt, trots att det stod 100% i alla skriftliga handlingar, orosanmälningar och intyg till socialtjänsten.
Och domstolen accepterade den förklaringen.

Det är inte rättssäkerhet. Det är Kafka.

Och nu sitter en pappa och undrar om han vågar ge sin dotter en huvudvärkstablett.
Det här systemet skyddar inte barn. Det terroriserar barnfamiljer och skadar barn för livet mentalt.

https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/PddWd0/elsa-ar-hemma-igen-men-foraldrarna-lever-med-standig-oro

Avseende utredningshem så måste du beakta problemet med att flickan identifierar sig med sin sjukdom. Om du läser på lite om MbP och liknande problematik (vilket man inte kunde föra strikt i bevis i detta fall) så ser du snabbt att barn som exponeras för dylik problematik anpassar sig utifrån det som förväntas. En hel del liknande kommunikation hon och mamman emellan framkommer i domen "nu har vi ont", "nu mår vi dåligt" t.ex. Hur skulle att befinna sig på ett utredningshem bryta denna negativa spiral?

Om flickan förväntar sig att få mer smärta och ont av att äta och förknippar mat med detta, ja, då är sannolikheten stor att hon kommer att få dessa symtom när hon äter. Om mamman också upplever denna rädsla, då kommer hon att spegla den på barnet.

Funktionella symtom såsom detta är tyvärr inte ovanligt i vården. För att driva med anektotisk evidens så har jag även träffat tjejer i vuxen ålder där man tydligt i journalen kan se denna typ av problematik genomsyra hela barnjournalen där man tyvärr aldrig har adresserat grundproblemet.

Omhändertagande och isolering från mamman är en betydande insats, det tror jag alla vi håller med dig om.

Men att hennes bättring enbart skulle bero på att droppet initiellt var feldoserat (fast mamman till 100% bör ha förstått var dosen borde varit) eller att hon tvingar sig att äta för att komma hem (vart är smärtorna? Vart är behovet av tarmsköljning i narkos?) låter för de flesta av oss som en orimlig konstruktion för att förklara att vården och soc har gjort fel.

Om hon de facto fortsatt hade PIPO av betydande grad så hade det givetvis presenterat sig utifrån att hon nu äter. Sannolikt så har hon inte haft reella symtom på detta under en längre tid men det har vården inte kunnat se utifrån att man inte får korrekt info till sig och att man inte har kunnat träffa flickan.

Jag säger sannolikt, för vi vet inte. Du vet inte. Men rätten har mer information än vad vi har och kan utläsa ur domarna.

Att du har anekdotisk evidens för att soc för fel och agerar egenmäktigt (ja, den risken finns alltid att enskilda individer gör fel) betyder inte att systemet är genomruttet i det stora hela eller att det är fel just i detta fallet.

Anklagelsen om MBP var helt bisarr från början.
Ett professionellt läkarteam hade kunnat avskriva den tämligen direkt genom att gå igenom vårddokumentationen systematiskt. Och då hade varken utredningshem eller LVU behövts.

Det finns flera mildare metoder som hade kunnat prövas. Rätt nutritionsstöd i hemmet. Tätare uppföljning. Samordning med vården via SIP. Övervakad vård med mamman närvarande. Inget av det prövades.

Istället gick man direkt till den mest brutala metoden, en total separation från hela den biologiska familjen. Och jag förstår inte hur någon kan försvara en metod som skadar barn mentalt för livet.
Det finns ingen logik i det. Totalt noll.

Bara en robot hade kunnat hitta på något så empatilöst. Och det är precis så socialtjänsten opererar när maskineriet väl satts igång. Som en robot. Utan empati. Utan reflektion. Utan nödbroms.

Det narrativet hade fallit ihop direkt om ett oberoende läkarteam med MBP-expertis gått igenom vårddokumentationen. MBP är extremt ovanligt och går att avfärda systematiskt genom vårdhistoriken.

I fallet Elsa pekade allt åt samma håll mamman var inte farlig. Domstolen förkastade MBP. En oberoende överläkare kom till en annan slutsats.

Men istället för att koppla in rätt kompetens från början lät man en socialsekreterare utan medicinsk utbildning driva processen vidare på nya grunder. Och ett barn som kunde ha varit hemma inom veckor fick istället tillbringa månader i total isolation.
Du pratar om funktionella symtom och anekdotisk evidens från din egen erfarenhet.

Men i fallet Elsa har vi inte med funktionella symtom att göra. Vi har med ett dokumenterat medicinskt fel att göra: ett näringsdropp som täckte 40% av energibehovet istället för 100%.

Det är inte ett funktionellt symtom. Det är en felaktig läkemedelsordination. Bekräftad av läkaren själv under ed.

Elsas symtom: energibrist, illamående, försämrat mående var inte oförklarliga eller funktionella. De hade en direkt medicinsk orsak som vården missade i flera år.

Att dra paralleller till fall med funktionella symtom i det här sammanhanget är att blanda äpplen och päron och det gör exakt det som socialtjänstens beslutsunderlag också gjorde: ignorerar den faktiska medicinska förklaringen och ersätter den med en berättelse som passar narrativet.
Elsas symtom var reella. Orsaken var reell. Och felet var vårdens.
Inte mammans.

Det är som att slå sönder och elda upp hela byn för att rädda den. Men man gjorde det med ett barn.

Läs Elsas brev. Där finns svaret.
Hon uttryckte tydligt att hon inte ville vara kvar hos de religiösa främlingarna. Hon skrev om sin längtan hem. Om sin förtvivlan. Med sina egna ord. Ofiltrerat.

Och allt började kretsa kring maten. Jourhemmet och socialsekreterarna gjorde klart för Elsa att det var maten som var nyckeln. Att det var därför hon var där.

Och Elsa en otroligt stark liten flicka kämpade i sig maten. Inte för att hon plötsligt blev frisk. Utan för att det var det enda sättet att komma hem till sin mamma, sin pappa och sina syskon.

Vad den exakta mirakelkuren bestod av vet ingen av oss med säkerhet. Men med tanke på vad vi vet om Elsas mående, vad jourhemmet och socialsekreterarna sagt till henne, och vad hennes egna brev berättar ja, då är det inte svårt att lägga ihop ett plus ett.

Ett barn som fick veta att allt hängde på maten. Ett barn som längtade hem mer än något annat i världen. Ett barn som var starkt nog att tvinga sig igenom smärtan.

Det är inte ett bevis på att mamman var farlig.
Det är ett bevis på ett barns ofattbara styrka och ett systems ofattbara grymhet.

Vården ordinerade näringsdropp direkt i blodbanan. Vården ordinerade stomi. Vården beviljade heltidsassistans dygnet runt. Vården ordinerade tarmvila vid upprepade tillfällen. Vården tog upp amputation som behandlingsalternativ.

Det är inte åtgärder man ordinerar för ett barn utan reella symtom. Det är vårdens egna bedömningar baserade på vårdens egna undersökningar, inte bara på mammans beskrivningar.

Och påståendet att vården "inte kunnat träffa flickan", Elsa hade läkarkontakter i både Örebro och Uppsala under hela sin uppväxt. Hon var regelbundet inlagd på sjukhus. Hon hade assistans i skolan.
Vården träffade Elsa. Upprepade gånger. I flera år.

Om de trots det inte kunde bedöma hennes tillstånd korrekt är det ett vårdhaveri och inte mammans fel.

Nej, det är precis det rätten inte har.
Om du känner till hur LVU-processen fungerar vet du att socialtjänsten sitter på hela dokumentationen och att rätten bara får se det socialtjänsten klippt och klistrat ihop. Det är långt ifrån samma sak. Och det är precis här det ofta går snett. Så verkar det även ha gått i det här fallet.

Berättelsen gick från MBP till omsorgsbrist. Och grunden för omsorgsbrist verkar bygga på en muntlig uppgift där vården påstår att de informerat mamman om att näringsdroppet bara täckte 40%.

Men var är bevisen för att det stämmer? Var finns den skriftliga dokumentationen? I journalen stod det 100%. I orosanmälan stod det 100%. I intygen till socialtjänsten stod det 100%.

Och även om vården vid något tillfälle nämnt 40% muntligt, förstod mamman vad det innebar? Man måste förstå kontexten. Det här är en mamma i en extremt pressad situation med ett svårt sjukt barn som blir allt sämre. Det är inte alltid lätt att ta till sig komplex medicinsk information i ett sådant stressigt läge.

Om det står 100% i alla skriftliga handlingar, ja då följer mamman de skriftliga instruktionerna hon fått. Precis som hon ska.

Och hon förstod att något var fel. Hon larmadе. Upprepade gånger. Hon bytte vårdgivare.
Men det fick pågå alldeles för länge innan vården insåg sitt eget misstag.
Och då istället för att erkänna felet vände de sig mot mamman.

Det handlar inte om enstaka anekdoter.
Det finns hundratals grupper på sociala medier där föräldrar vittnar om precis samma sak. Forskare, advokater och experter har tagit upp samma mönster. Att alla dessa skulle ha fel finner jag mycket osannolikt.

Och som av en slump hittade jag exakt samma typ av fusk i de utredningar jag själv granskat. Precis samma mönster som så många andra redan dokumenterat.

Varför är det ens möjligt?
För att LVU-processen har en totalt felaktig konstruktion ur ett rättssäkerhetsperspektiv. Rättssäkerheten gäller bara för staten. Inte för medborgaren. Och inte för barnet.

Processen ser rättssäker ut på pappret. Men skenet bedrar. Socialtjänsten kan gömma bevis bakom sekretess. De kan sega med utlämning av handlingar. De kan förhala. De kan lämna ut fel dokumentation. De kan göra sig helt omöjliga, så att det i praktiken blir omöjligt för en förälder att få ut de journaler som behövs för att försvara sig.
Helt utan straff. Helt utan konsekvenser.

Och vad leder ett sådant system till?
En kultur där socialtjänsten felaktigt tror att de är lagen själv. Där de vet att de vinner i domstol med orättvisa förutsättningar. Och där resultatet blir felplaceringar av barn gång på gång på gång.
Det är inte ett rättssystem. Det är ett system som producerar orättvisa och kallar det barnets bästa.

Bara att du tror att MbP kan avfärdas genom journalgranskning gör det menlöst att bemöta allt annat kring din tolkning av hennes tillstånd.

Domstolen gjorde det. De avfärdade MBP.
Och en oberoende överläkare granskade journalerna och kom till samma slutsats.
Var det också meningslöst?