Svara
- Ämnesverktyg
- Visa första olästa
- Hitta inlägg efter datum
Inte när det gäller Es vård och det är LVU och begränsning gentemot förälder , blir oerhört märklig situation om det är i stort sett nästintill helt kontaktförbud och person som inte får ha kontakt samtidigt ska vara med i planering med vård mfl
Inte alls. Mamman har lagstadgad rätt till partsinsyn. Hur det går till avgörs förstås från fall till fall. Men föräldrarna får givetvis inte lämnas utan information om målet med vården, vårdplanering, vad som krävs för att vården ska upphöra och så vidare.
Hon fick ju inte ens tillgång till Es journal efter ett kort tag precis som det är för många andra föräldrar som har noll eller ytterst begränsat umgänge de har inte tillgång till journal på 1177 , skolplattform eller i vissa fall inte ens vet var i landet barnen bor
Citat:
Låt oss gå igenom dina påståenden systematiskt.
Bristande proportionalitet:
Sannolikt inte. Givet den samlade bilden som framkommit så fanns snarare en risk för flickans liv och man behövde snabbt få kontroll över händelseförloppet. Med ett omedelbart omhändertagande kan familjen t ex inte lämna landet.
Övervakad vård på det sätt som du beskriver har jag aldrig hört talas om men skyddsbehovet ansågs så stort att ett omhändertagande var proportionerligt.
Bristande objektivitet:
Objektivitet ska säkerställas genom att skyddsfaktorer som finns kring barnet undersöks och tas upp i utredningen. Jag har inte läst utredningen och har därför ingen uppfattning om det finns med eller ej. Utredningen slutsats var ju att man skulle ansöka om vård med stöd av LVU så bedömningen var därmed att skyddsfaktorerna inte var starka nog för att väga tyngre än bristerna. Och domstolarna höll med.
Jag vet inte om du någonsin kommer ta till dig vad jag och andra skriver just när det gäller SIP. Det är inte relevant i frågan om LVU eller ej. Det är ett verktyg för att samordna olika aktörers insatser när vård pågår eller ska lämnas över till annan instans. Om du läser 6 paragrafen i LVU som handlar om omedelbart omhändertagande så ser du att den trumfar allt annat. När LVU är beslutat och om det finns fortsatt behov av vårdkontakt i ett ärende är SIP ett viktigt och vanligt verktyg, där är vi helt överens.
Bristande kausalitet:
I det specifika fallet så tänker jag att man vid det omedelbara omhändertagandet visste rätt lite om de faktiska omständigheterna. Vården fick inte ihop anamnesen med det de såg när de träffade flickan och mammans historia. Ju mer de försökte desto konstigare och otydligare blev bilden. Det underlättades säkert inte av att vissa journalanteckningar verkar vara felaktiga. Hur det påverkar vården och barnet verkar oklart för det finns flera olika uppfattningar och uppgifter. Men uppgifterna i journalens korrekthet ändrar inte vårdens anmälningsplikt om de har en oro. Eftersom flera olika läkare på flera olika sjukhus inte längre riktigt tror att mamman ger en objektivt korrekt bild av barnets situation så verkar det väl objektivt sett som att något inte har stämt. I den delen har jag svårt att se att dosen av dropp spelar någon roll alls men helt säker kan man givetvis inte vara. Att barnet nu beskrivs som mer eller mindre symptomfri styrker rimligen också bilden av att oron var korrekt. Alternativt så fanns det aldrig några riktiga symptom och då var också LVU beslutet korrekt.
Att man inte har hävt vården tyder också på att kausaliteten fanns där redan från början och den så vanliga uppfattningen att det beror på någon slags stolthet hos socialtjänsten är givetvis inte rimlig. Det handlar om myndighetsutövning som sker under lagarna. I LVU finns tydliga rekvisit för när vården ska och får upphöra. Detta har inte uppnåtts ännu vilket framgår inte minst av uttalanden på sociala medier från mamman. Att häva LVU bara för att det pågår ett drev mot socialtjänsten är däremot inte rättssäkert.
Sannolikt inte. Givet den samlade bilden som framkommit så fanns snarare en risk för flickans liv och man behövde snabbt få kontroll över händelseförloppet. Med ett omedelbart omhändertagande kan familjen t ex inte lämna landet.
Övervakad vård på det sätt som du beskriver har jag aldrig hört talas om men skyddsbehovet ansågs så stort att ett omhändertagande var proportionerligt.
Bristande objektivitet:
Objektivitet ska säkerställas genom att skyddsfaktorer som finns kring barnet undersöks och tas upp i utredningen. Jag har inte läst utredningen och har därför ingen uppfattning om det finns med eller ej. Utredningen slutsats var ju att man skulle ansöka om vård med stöd av LVU så bedömningen var därmed att skyddsfaktorerna inte var starka nog för att väga tyngre än bristerna. Och domstolarna höll med.
Jag vet inte om du någonsin kommer ta till dig vad jag och andra skriver just när det gäller SIP. Det är inte relevant i frågan om LVU eller ej. Det är ett verktyg för att samordna olika aktörers insatser när vård pågår eller ska lämnas över till annan instans. Om du läser 6 paragrafen i LVU som handlar om omedelbart omhändertagande så ser du att den trumfar allt annat. När LVU är beslutat och om det finns fortsatt behov av vårdkontakt i ett ärende är SIP ett viktigt och vanligt verktyg, där är vi helt överens.
Bristande kausalitet:
I det specifika fallet så tänker jag att man vid det omedelbara omhändertagandet visste rätt lite om de faktiska omständigheterna. Vården fick inte ihop anamnesen med det de såg när de träffade flickan och mammans historia. Ju mer de försökte desto konstigare och otydligare blev bilden. Det underlättades säkert inte av att vissa journalanteckningar verkar vara felaktiga. Hur det påverkar vården och barnet verkar oklart för det finns flera olika uppfattningar och uppgifter. Men uppgifterna i journalens korrekthet ändrar inte vårdens anmälningsplikt om de har en oro. Eftersom flera olika läkare på flera olika sjukhus inte längre riktigt tror att mamman ger en objektivt korrekt bild av barnets situation så verkar det väl objektivt sett som att något inte har stämt. I den delen har jag svårt att se att dosen av dropp spelar någon roll alls men helt säker kan man givetvis inte vara. Att barnet nu beskrivs som mer eller mindre symptomfri styrker rimligen också bilden av att oron var korrekt. Alternativt så fanns det aldrig några riktiga symptom och då var också LVU beslutet korrekt.
Att man inte har hävt vården tyder också på att kausaliteten fanns där redan från början och den så vanliga uppfattningen att det beror på någon slags stolthet hos socialtjänsten är givetvis inte rimlig. Det handlar om myndighetsutövning som sker under lagarna. I LVU finns tydliga rekvisit för när vården ska och får upphöra. Detta har inte uppnåtts ännu vilket framgår inte minst av uttalanden på sociala medier från mamman. Att häva LVU bara för att det pågår ett drev mot socialtjänsten är däremot inte rättssäkert.
Bristande proportionalitet:
Du säger att det fanns en risk för flickans liv. Baserat på vad? På en orosanmälan som byggde på en vård som feldoserat ett läkemedel i flera år, inte följt sina egna regionala rutiner och inte kopplat in nutritionsteamet. Det var vårdens eget haveri som skapade den förvirrade bilden, inte mammans agerande.
Och "familjen kunde lämna landet", det är om möjligt ett argument för reseförbud, inte för tvångsomhändertagande och total isolation från den biologiska familjen.
Bristande objektivitet:
Du skriver själv att du inte läst utredningen. Och ändå bedömer du att objektiviteten sannolikt var uppfylld baserat på att domstolen höll med socialtjänsten.
Det är ett cirkelresonemang. Domstolen bedömde utifrån socialtjänstens underlag. Att domstolen höll med bevisar inte att underlaget var objektivt, det bevisar att domstolen accepterade det underlag den fick.
Jag har förklarat det så många gånger att det börjar bli tjatigt. Utredningen bygger inte bara på fakta utan stora doser av fria tolkningar från den utredande socialsekreteraren.
SIP:
Du säger att SIP inte är relevant för frågan om LVU. Men den nya socialtjänstlagen ställer krav på att mildare alternativ ska prövas och dokumenteras innan tvångsåtgärder vidtas. Om ingen samordning skett före LVU-beslutet, hur kan man då påstå att alla mildare alternativ är uttömda?
Bristande kausalitet:
Nu kommer det verkligt avslöjande. Du säger att "dosen av dropp knappast spelar någon roll."
Det är kärnan i hela fallet. Droppet täckte 40% av energibehovet och inte 100%. Mamman fick fel information. Vården följde inte sina egna rutiner. Och nu säger du att det inte spelar någon roll?
Det spelar all roll i världen. Det är den direkta förklaringen till hela händelseförloppet.
Och din avslutning att det inte är rimligt att socialtjänsten agerar av prestige utan att det handlar om myndighetsutövning under lagarna.
Fallet Adam. Sju år. Felaktigt och olagligt. Var det också myndighetsutövning under lagarna?
Tekniskt sett ja. I praktiken var det prestige och systemfel som höll ett barn placerad långt efter att grunderna fallit.
Och att mammans uttalanden på sociala medier används som argument för fortsatt LVU är det mest kafkaliknande i hela inlägget.
En mammas kamp för sin dotter tolkas som bristande insikt och används som skäl att hålla kvar LVU:et.
Det är fällan utan utgång. Igen
Partsinyn är en sak. Det innebär bara att en part i ett ärende har rätt att ta del av all information i ärendet och detta kan begränsas pga sekretess.
Domstolen släpper inte igenom en ansökan om LVU utan en vårdplan när det gäller tvångsvården. Saknas handlingen är inte de formella kraven uppfyllda för att bevilja LVU så det där kan du släppa. Det vore öppet mål för en domvilla även idag, trots laga kraft.
När det gäller den somatiska vården efter domstolens beslut så förhåller det sig som så att på grund av tvångsvårdsbeslutet så agerar istället nämnden som vårdnadshavare gentemot vården. Skulle gissa att man sköter eventuell samordning löpande istället för att ha formella möten under tiden LVU pågår.
Jag kan nästan garantera att det som krävs är uppfyllt i detta ärende eftersom ingen har lyft det som en brist.
Domstolen släpper inte igenom en ansökan om LVU utan en vårdplan när det gäller tvångsvården. Saknas handlingen är inte de formella kraven uppfyllda för att bevilja LVU så det där kan du släppa. Det vore öppet mål för en domvilla även idag, trots laga kraft.
När det gäller den somatiska vården efter domstolens beslut så förhåller det sig som så att på grund av tvångsvårdsbeslutet så agerar istället nämnden som vårdnadshavare gentemot vården. Skulle gissa att man sköter eventuell samordning löpande istället för att ha formella möten under tiden LVU pågår.
Jag kan nästan garantera att det som krävs är uppfyllt i detta ärende eftersom ingen har lyft det som en brist.
Citat:
Nej, det är faktiskt inte det.Du säger att situationen är rimlig samtidigt som du erkänner att du inte vet om allt gått rätt till.
Men rimlig förutsätter att processen gått rätt till. Om du inte vet det hur kan du då bedöma resultatet som rimligt?
Du nöjer dig med den bild du fått presenterad. Vi ifrågasätter om den bilden är komplett.
Det är hela skillnaden.
Citat:
Inskränkt?Jag har förklarat hur LVU-processen fungerar, jämfört beslutsunderlag mot journalutdrag, hänvisat till vittnesförhör under ed och kopplat den nya socialtjänstlagen till omorganisationen i Örebro.
Du har kallat mig rättshaverist, korkad, världsfrånvänd och inskränkt.
Vem är det som inte bemöter sakargumenten?
Citat:
Jag förstår inte hur man ens kan tycka att LVU är rimligt i det här fallet.Särskilt inte med tanke på den nya socialtjänstlagens krav på att mildare alternativ ska prövas och dokumenteras innan tvångsåtgärder vidtas. Rätt nutritionsstöd i hemmet. Tätare uppföljning. Samordning med vården. Inget av det prövades.
Men nu är det försent.
Elsa är redan skadad.
Inte av sin mamma. Inte av sin familj. Utan av ett system som valde den mest brutala metoden först och som nu inte kan erkänna att det aldrig borde ha gått så långt.
Citat:
Det är ju precis det jag inte gjort.Det jag vänder mig emot i ditt sätt att argumentera och uttrycka dig är att du aldrig slutar en enda mening med ”anser jag” eller ”tycker jag” eller ”enligt min bedömning” utan hela tiden lyfter dina väldigt subjektiva åsikter som vederhäftiga och objektiva sanningar, trots att du aldrig lyckas backa upp dem med några som helst konkreta bevis som säger det du påstår. Dessutom gör du det inom områden där du uppenbarligen inte besitter ens grundläggande kunskaper om mer än vad som står i tidningen och vad kompisar säger att de varit med om.
Jag har inte suttit och tyckt. Jag har refererat till originaldokumentation och domar. Citerat innantill. Jämfört beslutsunderlag mot journalutdrag. Hänvisat till vittnesförhör under ed.
Det är inte "jag tycker."
Det är "det här står det."
Skillnaden borde inte vara så svår att förstå.
Citat:
Det är ungefär här ditt resonemang brister fullständigt.Vi andra försöker gång på gång förklara komplexiteten inom sjukvården, socialtjänsten och rättsväsendet och de bedömningar som man inom dessa områden ofta måste göra på ibland osäkra underlag. Och att vi dessutom ibland måste ta till skyddslagstiftning för att skydda de som behöver det mest.
Du glömmer helt bort att om bedömningen är fel så skyddas inte barnet. Då skadas barnet. Mentalt. För livet.
I din iver att skydda barn riskerar du att förstöra samma barn du påstår dig skydda. Och det är exakt vad som hänt i fallet Elsa och i fall efter fall efter fall.
Just därför, för att de här fallen är så komplexa borde socionomer inte handlägga LVU överhuvudtaget. Det borde skötas av tvärprofessionella team med riktiga experter. Läkare. Psykologer. Jurister med specialistkompetens. Alla med riktig legitimation och personligt ansvar.
Och det ska finnas dokumentation på att mildare metoder prövats först som nutritionsstöd, samordning, förebyggande insatser, innan man ens överväger att dra till med storsläggan.
En storslägga som slår sönder samma barn den påstår sig skydda.
Citat:
Nej, det handlar inte om det. Det handlar om att du inte har några svar. Till skillnad från dig vet jag hur en LVU-process faktiskt går till i den verkliga världen, inte i statens officiella broschyrer.Det är därför du upplever att vi inte bemöter dina argument, det går inte att argumentera med någon som inte förhåller sig till objektiva fakta eller verkligheten på ett rimligt sätt. Det spelar liksom inte roll vad vi säger eller bevisar, du har ändå, per definition, rätt.
Du pratar om en fantasivärld. Jag pratar om verkligheten. Och verkligheten är en helt annan än den bild staten vill utmåla.
Rättssäkerhet i barnutredningar existerar inte för föräldrarnas räkning som läget ser ut idag. Det är ett av de största hoten mot vår demokrati just nu.
Och jag har rätt i hur LVU-processen går till. Du har aldrig ens försökt säga emot på den punkten, för du vet att det jag beskriver stämmer. Jag kan visa konkreta exempel på hur illa det kan gå på grund av processens felaktiga utformning.
Och det gäller inte bara fallet Elsa eller fallet Adam. Det gäller alla LVU-mål, eftersom för alla följer samma process. Samma informationsasymmetri. Samma brist på insyn. Samma avsaknad av personligt ansvar. Samma omöjliga försvarssituation för föräldrarna.
Det är ett systemfel inbyggt i processens själva konstruktion.
Citat:
Din fantasi lämnar verkligen en hel del att önska.Ett exempel är när du påstår att det fanns mindre ingripande vård att ta till än placering i jourhem med umgängesbegränsning som att det absolut inte skulle kunna vara rätt beslut. Hade du jobbat med människor och skyddslagstiftning så tror jag att du sett litet annorlunda på det beslutet. Det finns nämligen ganska få andra sätt att stoppa farliga situationer som man vet är effektiva.
Att Elsa inte ens fick träffa sina egna syskon. Att hon dumpades hos en helt okänd familj. Det är så bisarrt att jag knappt vet var jag ska börja.
Är det verkligen det enda sättet du kan komma på? På allvar?
Rätt nutritionsstöd i hemmet. Tätare uppföljning från vården. Samordning mellan vårdgivare. Familjehem inom nätverket om placering bedömdes absolut nödvändig. Obegränsat umgänge med syskon.
Det finns tio mildare alternativ som aldrig prövades. Men socialtjänsten valde det mest brutala: total isolation från hela den biologiska familjen.
Och förstår du ens vad det gjort med Elsa?
Ett barn som skildes från sin mamma, sin pappa och sina syskon. Som placerades hos fullständiga främlingar med religiösa föreställningar om helvetet. Som skrev handskrivna brev fulla av längtan och smärta som ingen i systemet brydde sig om att läsa.
Det är inte skydd. Det är en handling som orsakar permanenta psykologiska skador och det vet alla som ägnat fem minuter åt att läsa traumaforskningen.
Men det brydde sig ingen om. För i systemets ögon var uppdraget utfört. Barnet var placerat. Rutan var ikryssad.
Och Elsa fick betala priset.
Citat:
Det intressanta är inte forskningen från 200 år sedan, utan modern forskning. Och den finns. En googling bort.Samma gäller ditt eviga tjat om traumat som en placering alltid innebär. Hade du sysslat med intellektuellt hederlig debatt hade du stoppat in ett ”kan” i den meningen. Alltså att skiljas från sina föräldrar kan i vissa fall skapa trauman som är farligare än omständigheterna som ligger till grund för placeringen. För så är det absolut. Och det är det ingen invänder emot. Det är därför det är en insats som man får och vill ta till i absolut sista hand. Men du gör ett blankt påstående om att 200 års trauma forskning visar (utan att kunna ens skicka en enda länk som stödjer ditt påstående) att användandet att medeltida metoder förstör alla barn som utsätt för detta så dör debatten en aning.
Men det går förmodligen helt emot din världsbild.
Så du kommer nog ha mycket svårt att ta till dig den.
Citat:
Det är en halmgubbe. Jag har aldrig påstått att alla utredningar är vinklade.Men att de KAN vara vinklade kan vi inte utesluta. Och det verkar även ha drabbat Elsas utredning.
Men här är det avgörande: som LVU-processen är utformad finns det inga garantier för att en utredning inte är vinklad. Det vet ingen. Inte föräldrarna. Inte advokaterna. Inte nämnden. Inte domstolen.
Ingen vet, utom socialtjänsten.
Och det är just därför LVU-processen är så extremt rättsosäker. Det är inte ett system där vi vet att alla utredningar är vinklade. Det är ett system där vi aldrig kan veta om de är det eller inte.
Det är värre.
Citat:
Jag förklarar precis hur det går till. Du blundar.Det viktigaste i din värld är att barn skyddas. Det låter sunt. Ingen ifrågasätter det.
Men du vägrar se den andra sidan av myntet. Om bedömningen är fel och det har jag visat att den kan vara, så skyddas inte barnet. Då skadas barnet. För livet.
Det verkar du ifrågasätta. Och det förstår jag inte.
Citat:
Det är inte ens samma nivå på etikett.Du kallar mig rättshaverist, ett ord som har en specifik betydelse som du uppenbarligen inte känner till.
En rättshaverist driver ogrundade och obstinat rättsliga anspråk utan saklig grund. Jag har inte drivit ett enda rättsligt anspråk. Jag har presenterat dokumentation, refererat till vittnesförhör under ed och jämfört beslutsunderlag mot journalutdrag.
Ett tips: Slå upp ordet. Så kanske du slutar använda det fel i fortsättningen.
Systemriddare däremot är en beskrivning av ett beteende, dvs att reflexmässigt försvara systemet oavsett hur mycket skada det orsakar barn. Det är inte en etikett. Det är en observation av exakt det du gjort i den här tråden.
Det är inte samma sak. Inte ens i närheten.
Jag tänker inte bemöta ditt övriga snömos men när jag skriver att mängden dropp inte spelar någon roll och dessutom skriver för orosanmälan uttryckligen så hade jag hoppats att till och med du skulle förstå att det inte spelar någon som helst roll för orosanmälan om uppgifterna i anmälan är helt uppåt väggarna eller inte, socialtjänsten måste ändå utreda eftersom socialtjänstlagen säger så.
Sen kan förhandsbedömningen/utredningen visa att den brist som orosanmälan gäller i själva verket inte finns. Då läggs utredningen ner utan åtgärd. Men ibland framkommer helt andra risker kring barnet än det som orosanmälan gäller och givetvis har socialnämden skyldighet att om det krävs, då ansöka om LVU i dessa fall.
I detta fall tycker du att uppgifterna om 40% är centrala. Det tyckte inte domstolarna utifrån de rekvisit som finns i LVU. Frågan som rätten prövade var om mamman agerande totalt sett gjorde att barnets vård påverkats på ett sätt som utgjorde en risk för barnets hälsa och utveckling och konstaterade att så är fallet.
40% är en liten, liten del av denna fråga liksom amputationsfrågan men det som läggs mest vikt vid, som jag uppfattar domarna, är att hon inte verkar ha lämnat korrekta uppgifter till vården och dessutom inte låtit flickans egen röst höras i kontakter med vården. Barnperspektivet har saknats.
Jag hade personligen aldrig lyft frågan om 40% eller 100% för oavsett vilket som är objektivt sant så kommer det falla tillbaka på vårdnadshavarna. Det betyder nämligen att antingen har barnet symptom har överdrivits ordentligt i flera år eftersom hon uppenbarligen har växt och för att göra det måste hon fått i sig mat på annat sätt och omfattning än vad som påstås av mamman.
Alternativt så var hon i så dåligt skick som vårdnadshavarna påstår vid omhändertagandet och har närmast mirakulöst blivit symptomfri på bara några månader. Hon klarar sig helt utan dropp och kan numera äta vanlig mat och har inga problem att orka med skolan.
Att driva linjen att sjukvårdsinsatserna har förändrats vilket ger nya förutsättningar i detta läge gör ju bara att rättens resonemang stämmer ännu bättre. Dvs kontakten med vården har styrts av mamman och pappan har inte ifrågasatt. Så fort vården fick tillgång till barnet pga tvångsvården kunde rätt vård påbörjas.
Det finns också en uppenbar risk att mamman begått bidragsbrott om hon medvetet lämnat oriktiga uppgifter som lett till att ekonomiska förmåner felaktigt betalts ut.
Sen kan förhandsbedömningen/utredningen visa att den brist som orosanmälan gäller i själva verket inte finns. Då läggs utredningen ner utan åtgärd. Men ibland framkommer helt andra risker kring barnet än det som orosanmälan gäller och givetvis har socialnämden skyldighet att om det krävs, då ansöka om LVU i dessa fall.
I detta fall tycker du att uppgifterna om 40% är centrala. Det tyckte inte domstolarna utifrån de rekvisit som finns i LVU. Frågan som rätten prövade var om mamman agerande totalt sett gjorde att barnets vård påverkats på ett sätt som utgjorde en risk för barnets hälsa och utveckling och konstaterade att så är fallet.
40% är en liten, liten del av denna fråga liksom amputationsfrågan men det som läggs mest vikt vid, som jag uppfattar domarna, är att hon inte verkar ha lämnat korrekta uppgifter till vården och dessutom inte låtit flickans egen röst höras i kontakter med vården. Barnperspektivet har saknats.
Jag hade personligen aldrig lyft frågan om 40% eller 100% för oavsett vilket som är objektivt sant så kommer det falla tillbaka på vårdnadshavarna. Det betyder nämligen att antingen har barnet symptom har överdrivits ordentligt i flera år eftersom hon uppenbarligen har växt och för att göra det måste hon fått i sig mat på annat sätt och omfattning än vad som påstås av mamman.
Alternativt så var hon i så dåligt skick som vårdnadshavarna påstår vid omhändertagandet och har närmast mirakulöst blivit symptomfri på bara några månader. Hon klarar sig helt utan dropp och kan numera äta vanlig mat och har inga problem att orka med skolan.
Att driva linjen att sjukvårdsinsatserna har förändrats vilket ger nya förutsättningar i detta läge gör ju bara att rättens resonemang stämmer ännu bättre. Dvs kontakten med vården har styrts av mamman och pappan har inte ifrågasatt. Så fort vården fick tillgång till barnet pga tvångsvården kunde rätt vård påbörjas.
Det finns också en uppenbar risk att mamman begått bidragsbrott om hon medvetet lämnat oriktiga uppgifter som lett till att ekonomiska förmåner felaktigt betalts ut.
Citat:
Låt oss gå igenom dina påståenden systematiskt.
Bristande proportionalitet:
Du säger att det fanns en risk för flickans liv. Baserat på vad? På en orosanmälan som byggde på en vård som feldoserat ett läkemedel i flera år, inte följt sina egna regionala rutiner och inte kopplat in nutritionsteamet. Det var vårdens eget haveri som skapade den förvirrade bilden, inte mammans agerande.
Och "familjen kunde lämna landet", det är om möjligt ett argument för reseförbud, inte för tvångsomhändertagande och total isolation från den biologiska familjen.
Bristande objektivitet:
Du skriver själv att du inte läst utredningen. Och ändå bedömer du att objektiviteten sannolikt var uppfylld baserat på att domstolen höll med socialtjänsten.
Det är ett cirkelresonemang. Domstolen bedömde utifrån socialtjänstens underlag. Att domstolen höll med bevisar inte att underlaget var objektivt, det bevisar att domstolen accepterade det underlag den fick.
Jag har förklarat det så många gånger att det börjar bli tjatigt. Utredningen bygger inte bara på fakta utan stora doser av fria tolkningar från den utredande socialsekreteraren.
SIP:
Du säger att SIP inte är relevant för frågan om LVU. Men den nya socialtjänstlagen ställer krav på att mildare alternativ ska prövas och dokumenteras innan tvångsåtgärder vidtas. Om ingen samordning skett före LVU-beslutet, hur kan man då påstå att alla mildare alternativ är uttömda?
Bristande kausalitet:
Nu kommer det verkligt avslöjande. Du säger att "dosen av dropp knappast spelar någon roll."
Det är kärnan i hela fallet. Droppet täckte 40% av energibehovet och inte 100%. Mamman fick fel information. Vården följde inte sina egna rutiner. Och nu säger du att det inte spelar någon roll?
Det spelar all roll i världen. Det är den direkta förklaringen till hela händelseförloppet.
Och din avslutning att det inte är rimligt att socialtjänsten agerar av prestige utan att det handlar om myndighetsutövning under lagarna.
Fallet Adam. Sju år. Felaktigt och olagligt. Var det också myndighetsutövning under lagarna?
Tekniskt sett ja. I praktiken var det prestige och systemfel som höll ett barn placerad långt efter att grunderna fallit.
Och att mammans uttalanden på sociala medier används som argument för fortsatt LVU är det mest kafkaliknande i hela inlägget.
En mammas kamp för sin dotter tolkas som bristande insikt och används som skäl att hålla kvar LVU:et.
Det är fällan utan utgång. Igen
Bristande proportionalitet:
Du säger att det fanns en risk för flickans liv. Baserat på vad? På en orosanmälan som byggde på en vård som feldoserat ett läkemedel i flera år, inte följt sina egna regionala rutiner och inte kopplat in nutritionsteamet. Det var vårdens eget haveri som skapade den förvirrade bilden, inte mammans agerande.
Och "familjen kunde lämna landet", det är om möjligt ett argument för reseförbud, inte för tvångsomhändertagande och total isolation från den biologiska familjen.
Bristande objektivitet:
Du skriver själv att du inte läst utredningen. Och ändå bedömer du att objektiviteten sannolikt var uppfylld baserat på att domstolen höll med socialtjänsten.
Det är ett cirkelresonemang. Domstolen bedömde utifrån socialtjänstens underlag. Att domstolen höll med bevisar inte att underlaget var objektivt, det bevisar att domstolen accepterade det underlag den fick.
Jag har förklarat det så många gånger att det börjar bli tjatigt. Utredningen bygger inte bara på fakta utan stora doser av fria tolkningar från den utredande socialsekreteraren.
SIP:
Du säger att SIP inte är relevant för frågan om LVU. Men den nya socialtjänstlagen ställer krav på att mildare alternativ ska prövas och dokumenteras innan tvångsåtgärder vidtas. Om ingen samordning skett före LVU-beslutet, hur kan man då påstå att alla mildare alternativ är uttömda?
Bristande kausalitet:
Nu kommer det verkligt avslöjande. Du säger att "dosen av dropp knappast spelar någon roll."
Det är kärnan i hela fallet. Droppet täckte 40% av energibehovet och inte 100%. Mamman fick fel information. Vården följde inte sina egna rutiner. Och nu säger du att det inte spelar någon roll?
Det spelar all roll i världen. Det är den direkta förklaringen till hela händelseförloppet.
Och din avslutning att det inte är rimligt att socialtjänsten agerar av prestige utan att det handlar om myndighetsutövning under lagarna.
Fallet Adam. Sju år. Felaktigt och olagligt. Var det också myndighetsutövning under lagarna?
Tekniskt sett ja. I praktiken var det prestige och systemfel som höll ett barn placerad långt efter att grunderna fallit.
Och att mammans uttalanden på sociala medier används som argument för fortsatt LVU är det mest kafkaliknande i hela inlägget.
En mammas kamp för sin dotter tolkas som bristande insikt och används som skäl att hålla kvar LVU:et.
Det är fällan utan utgång. Igen
__________________
Senast redigerad av Uglo469 2026-04-17 kl. 16:44.
Senast redigerad av Uglo469 2026-04-17 kl. 16:44.
Jo, du skriver gång efter annan enligt nedan.
Kan det vara så enkelt att du helt enkelt inte förstår allvaret i situationen som barnet var i?
Vi har passerat SoL oavsett version med råge.
Man tar givetvis inte till ett omedelbart omhändertagande för att nutritionen är snedinställd. Det trodde jag nog att även du insåg.
Vi har passerat SoL oavsett version med råge.
Man tar givetvis inte till ett omedelbart omhändertagande för att nutritionen är snedinställd. Det trodde jag nog att även du insåg.
Citat:
Nej, det är faktiskt inte det.
Du säger att situationen är rimlig samtidigt som du erkänner att du inte vet om allt gått rätt till.
Men rimlig förutsätter att processen gått rätt till. Om du inte vet det hur kan du då bedöma resultatet som rimligt?
Du nöjer dig med den bild du fått presenterad. Vi ifrågasätter om den bilden är komplett.
Det är hela skillnaden.
Inskränkt?
Jag har förklarat hur LVU-processen fungerar, jämfört beslutsunderlag mot journalutdrag, hänvisat till vittnesförhör under ed och kopplat den nya socialtjänstlagen till omorganisationen i Örebro.
Du har kallat mig rättshaverist, korkad, världsfrånvänd och inskränkt.
Vem är det som inte bemöter sakargumenten?
Jag förstår inte hur man ens kan tycka att LVU är rimligt i det här fallet.
Särskilt inte med tanke på den nya socialtjänstlagens krav på att mildare alternativ ska prövas och dokumenteras innan tvångsåtgärder vidtas. Rätt nutritionsstöd i hemmet. Tätare uppföljning. Samordning med vården. Inget av det prövades.
Men nu är det försent.
Elsa är redan skadad.
Inte av sin mamma. Inte av sin familj. Utan av ett system som valde den mest brutala metoden först och som nu inte kan erkänna att det aldrig borde ha gått så långt.
Det är ju precis det jag inte gjort.
Jag har inte suttit och tyckt. Jag har refererat till originaldokumentation och domar. Citerat innantill. Jämfört beslutsunderlag mot journalutdrag. Hänvisat till vittnesförhör under ed.
Det är inte "jag tycker."
Det är "det här står det."
Skillnaden borde inte vara så svår att förstå.
Det är ungefär här ditt resonemang brister fullständigt.
Du glömmer helt bort att om bedömningen är fel så skyddas inte barnet. Då skadas barnet. Mentalt. För livet.
I din iver att skydda barn riskerar du att förstöra samma barn du påstår dig skydda. Och det är exakt vad som hänt i fallet Elsa och i fall efter fall efter fall.
Just därför, för att de här fallen är så komplexa borde socionomer inte handlägga LVU överhuvudtaget. Det borde skötas av tvärprofessionella team med riktiga experter. Läkare. Psykologer. Jurister med specialistkompetens. Alla med riktig legitimation och personligt ansvar.
Och det ska finnas dokumentation på att mildare metoder prövats först som nutritionsstöd, samordning, förebyggande insatser, innan man ens överväger att dra till med storsläggan.
En storslägga som slår sönder samma barn den påstår sig skydda.
Nej, det handlar inte om det. Det handlar om att du inte har några svar. Till skillnad från dig vet jag hur en LVU-process faktiskt går till i den verkliga världen, inte i statens officiella broschyrer.
Du pratar om en fantasivärld. Jag pratar om verkligheten. Och verkligheten är en helt annan än den bild staten vill utmåla.
Rättssäkerhet i barnutredningar existerar inte för föräldrarnas räkning som läget ser ut idag. Det är ett av de största hoten mot vår demokrati just nu.
Och jag har rätt i hur LVU-processen går till. Du har aldrig ens försökt säga emot på den punkten, för du vet att det jag beskriver stämmer. Jag kan visa konkreta exempel på hur illa det kan gå på grund av processens felaktiga utformning.
Och det gäller inte bara fallet Elsa eller fallet Adam. Det gäller alla LVU-mål, eftersom för alla följer samma process. Samma informationsasymmetri. Samma brist på insyn. Samma avsaknad av personligt ansvar. Samma omöjliga försvarssituation för föräldrarna.
Det är ett systemfel inbyggt i processens själva konstruktion.
Din fantasi lämnar verkligen en hel del att önska.
Att Elsa inte ens fick träffa sina egna syskon. Att hon dumpades hos en helt okänd familj. Det är så bisarrt att jag knappt vet var jag ska börja.
Är det verkligen det enda sättet du kan komma på? På allvar?
Rätt nutritionsstöd i hemmet. Tätare uppföljning från vården. Samordning mellan vårdgivare. Familjehem inom nätverket om placering bedömdes absolut nödvändig. Obegränsat umgänge med syskon.
Det finns tio mildare alternativ som aldrig prövades. Men socialtjänsten valde det mest brutala: total isolation från hela den biologiska familjen.
Och förstår du ens vad det gjort med Elsa?
Ett barn som skildes från sin mamma, sin pappa och sina syskon. Som placerades hos fullständiga främlingar med religiösa föreställningar om helvetet. Som skrev handskrivna brev fulla av längtan och smärta som ingen i systemet brydde sig om att läsa.
Det är inte skydd. Det är en handling som orsakar permanenta psykologiska skador och det vet alla som ägnat fem minuter åt att läsa traumaforskningen.
Men det brydde sig ingen om. För i systemets ögon var uppdraget utfört. Barnet var placerat. Rutan var ikryssad.
Och Elsa fick betala priset.
Det intressanta är inte forskningen från 200 år sedan, utan modern forskning. Och den finns. En googling bort.
Men det går förmodligen helt emot din världsbild.
Så du kommer nog ha mycket svårt att ta till dig den.
Det är en halmgubbe. Jag har aldrig påstått att alla utredningar är vinklade.
Men att de KAN vara vinklade kan vi inte utesluta. Och det verkar även ha drabbat Elsas utredning.
Men här är det avgörande: som LVU-processen är utformad finns det inga garantier för att en utredning inte är vinklad. Det vet ingen. Inte föräldrarna. Inte advokaterna. Inte nämnden. Inte domstolen.
Ingen vet, utom socialtjänsten.
Och det är just därför LVU-processen är så extremt rättsosäker. Det är inte ett system där vi vet att alla utredningar är vinklade. Det är ett system där vi aldrig kan veta om de är det eller inte.
Det är värre.
Jag förklarar precis hur det går till. Du blundar.
Det viktigaste i din värld är att barn skyddas. Det låter sunt. Ingen ifrågasätter det.
Men du vägrar se den andra sidan av myntet. Om bedömningen är fel och det har jag visat att den kan vara, så skyddas inte barnet. Då skadas barnet. För livet.
Det verkar du ifrågasätta. Och det förstår jag inte.
Det är inte ens samma nivå på etikett.
Du kallar mig rättshaverist, ett ord som har en specifik betydelse som du uppenbarligen inte känner till.
En rättshaverist driver ogrundade och obstinat rättsliga anspråk utan saklig grund. Jag har inte drivit ett enda rättsligt anspråk. Jag har presenterat dokumentation, refererat till vittnesförhör under ed och jämfört beslutsunderlag mot journalutdrag.
Ett tips: Slå upp ordet. Så kanske du slutar använda det fel i fortsättningen.
Systemriddare däremot är en beskrivning av ett beteende, dvs att reflexmässigt försvara systemet oavsett hur mycket skada det orsakar barn. Det är inte en etikett. Det är en observation av exakt det du gjort i den här tråden.
Det är inte samma sak. Inte ens i närheten.
Du säger att situationen är rimlig samtidigt som du erkänner att du inte vet om allt gått rätt till.
Men rimlig förutsätter att processen gått rätt till. Om du inte vet det hur kan du då bedöma resultatet som rimligt?
Du nöjer dig med den bild du fått presenterad. Vi ifrågasätter om den bilden är komplett.
Det är hela skillnaden.
Inskränkt?
Jag har förklarat hur LVU-processen fungerar, jämfört beslutsunderlag mot journalutdrag, hänvisat till vittnesförhör under ed och kopplat den nya socialtjänstlagen till omorganisationen i Örebro.
Du har kallat mig rättshaverist, korkad, världsfrånvänd och inskränkt.
Vem är det som inte bemöter sakargumenten?
Jag förstår inte hur man ens kan tycka att LVU är rimligt i det här fallet.
Särskilt inte med tanke på den nya socialtjänstlagens krav på att mildare alternativ ska prövas och dokumenteras innan tvångsåtgärder vidtas. Rätt nutritionsstöd i hemmet. Tätare uppföljning. Samordning med vården. Inget av det prövades.
Men nu är det försent.
Elsa är redan skadad.
Inte av sin mamma. Inte av sin familj. Utan av ett system som valde den mest brutala metoden först och som nu inte kan erkänna att det aldrig borde ha gått så långt.
Det är ju precis det jag inte gjort.
Jag har inte suttit och tyckt. Jag har refererat till originaldokumentation och domar. Citerat innantill. Jämfört beslutsunderlag mot journalutdrag. Hänvisat till vittnesförhör under ed.
Det är inte "jag tycker."
Det är "det här står det."
Skillnaden borde inte vara så svår att förstå.
Det är ungefär här ditt resonemang brister fullständigt.
Du glömmer helt bort att om bedömningen är fel så skyddas inte barnet. Då skadas barnet. Mentalt. För livet.
I din iver att skydda barn riskerar du att förstöra samma barn du påstår dig skydda. Och det är exakt vad som hänt i fallet Elsa och i fall efter fall efter fall.
Just därför, för att de här fallen är så komplexa borde socionomer inte handlägga LVU överhuvudtaget. Det borde skötas av tvärprofessionella team med riktiga experter. Läkare. Psykologer. Jurister med specialistkompetens. Alla med riktig legitimation och personligt ansvar.
Och det ska finnas dokumentation på att mildare metoder prövats först som nutritionsstöd, samordning, förebyggande insatser, innan man ens överväger att dra till med storsläggan.
En storslägga som slår sönder samma barn den påstår sig skydda.
Nej, det handlar inte om det. Det handlar om att du inte har några svar. Till skillnad från dig vet jag hur en LVU-process faktiskt går till i den verkliga världen, inte i statens officiella broschyrer.
Du pratar om en fantasivärld. Jag pratar om verkligheten. Och verkligheten är en helt annan än den bild staten vill utmåla.
Rättssäkerhet i barnutredningar existerar inte för föräldrarnas räkning som läget ser ut idag. Det är ett av de största hoten mot vår demokrati just nu.
Och jag har rätt i hur LVU-processen går till. Du har aldrig ens försökt säga emot på den punkten, för du vet att det jag beskriver stämmer. Jag kan visa konkreta exempel på hur illa det kan gå på grund av processens felaktiga utformning.
Och det gäller inte bara fallet Elsa eller fallet Adam. Det gäller alla LVU-mål, eftersom för alla följer samma process. Samma informationsasymmetri. Samma brist på insyn. Samma avsaknad av personligt ansvar. Samma omöjliga försvarssituation för föräldrarna.
Det är ett systemfel inbyggt i processens själva konstruktion.
Din fantasi lämnar verkligen en hel del att önska.
Att Elsa inte ens fick träffa sina egna syskon. Att hon dumpades hos en helt okänd familj. Det är så bisarrt att jag knappt vet var jag ska börja.
Är det verkligen det enda sättet du kan komma på? På allvar?
Rätt nutritionsstöd i hemmet. Tätare uppföljning från vården. Samordning mellan vårdgivare. Familjehem inom nätverket om placering bedömdes absolut nödvändig. Obegränsat umgänge med syskon.
Det finns tio mildare alternativ som aldrig prövades. Men socialtjänsten valde det mest brutala: total isolation från hela den biologiska familjen.
Och förstår du ens vad det gjort med Elsa?
Ett barn som skildes från sin mamma, sin pappa och sina syskon. Som placerades hos fullständiga främlingar med religiösa föreställningar om helvetet. Som skrev handskrivna brev fulla av längtan och smärta som ingen i systemet brydde sig om att läsa.
Det är inte skydd. Det är en handling som orsakar permanenta psykologiska skador och det vet alla som ägnat fem minuter åt att läsa traumaforskningen.
Men det brydde sig ingen om. För i systemets ögon var uppdraget utfört. Barnet var placerat. Rutan var ikryssad.
Och Elsa fick betala priset.
Det intressanta är inte forskningen från 200 år sedan, utan modern forskning. Och den finns. En googling bort.
Men det går förmodligen helt emot din världsbild.
Så du kommer nog ha mycket svårt att ta till dig den.
Det är en halmgubbe. Jag har aldrig påstått att alla utredningar är vinklade.
Men att de KAN vara vinklade kan vi inte utesluta. Och det verkar även ha drabbat Elsas utredning.
Men här är det avgörande: som LVU-processen är utformad finns det inga garantier för att en utredning inte är vinklad. Det vet ingen. Inte föräldrarna. Inte advokaterna. Inte nämnden. Inte domstolen.
Ingen vet, utom socialtjänsten.
Och det är just därför LVU-processen är så extremt rättsosäker. Det är inte ett system där vi vet att alla utredningar är vinklade. Det är ett system där vi aldrig kan veta om de är det eller inte.
Det är värre.
Jag förklarar precis hur det går till. Du blundar.
Det viktigaste i din värld är att barn skyddas. Det låter sunt. Ingen ifrågasätter det.
Men du vägrar se den andra sidan av myntet. Om bedömningen är fel och det har jag visat att den kan vara, så skyddas inte barnet. Då skadas barnet. För livet.
Det verkar du ifrågasätta. Och det förstår jag inte.
Det är inte ens samma nivå på etikett.
Du kallar mig rättshaverist, ett ord som har en specifik betydelse som du uppenbarligen inte känner till.
En rättshaverist driver ogrundade och obstinat rättsliga anspråk utan saklig grund. Jag har inte drivit ett enda rättsligt anspråk. Jag har presenterat dokumentation, refererat till vittnesförhör under ed och jämfört beslutsunderlag mot journalutdrag.
Ett tips: Slå upp ordet. Så kanske du slutar använda det fel i fortsättningen.
Systemriddare däremot är en beskrivning av ett beteende, dvs att reflexmässigt försvara systemet oavsett hur mycket skada det orsakar barn. Det är inte en etikett. Det är en observation av exakt det du gjort i den här tråden.
Det är inte samma sak. Inte ens i närheten.
Citat:
Nu har ju inte jurister någon legitimation , vem som helst kan kalla sig jurist precis som vem som helst kan kalla sig terapeut
Nej, det är faktiskt inte det.
Du säger att situationen är rimlig samtidigt som du erkänner att du inte vet om allt gått rätt till.
Men rimlig förutsätter att processen gått rätt till. Om du inte vet det hur kan du då bedöma resultatet som rimligt?
Du nöjer dig med den bild du fått presenterad. Vi ifrågasätter om den bilden är komplett.
Det är hela skillnaden.
Inskränkt?
Jag har förklarat hur LVU-processen fungerar, jämfört beslutsunderlag mot journalutdrag, hänvisat till vittnesförhör under ed och kopplat den nya socialtjänstlagen till omorganisationen i Örebro.
Du har kallat mig rättshaverist, korkad, världsfrånvänd och inskränkt.
Vem är det som inte bemöter sakargumenten?
Jag förstår inte hur man ens kan tycka att LVU är rimligt i det här fallet.
Särskilt inte med tanke på den nya socialtjänstlagens krav på att mildare alternativ ska prövas och dokumenteras innan tvångsåtgärder vidtas. Rätt nutritionsstöd i hemmet. Tätare uppföljning. Samordning med vården. Inget av det prövades.
Men nu är det försent.
Elsa är redan skadad.
Inte av sin mamma. Inte av sin familj. Utan av ett system som valde den mest brutala metoden först och som nu inte kan erkänna att det aldrig borde ha gått så långt.
Det är ju precis det jag inte gjort.
Jag har inte suttit och tyckt. Jag har refererat till originaldokumentation och domar. Citerat innantill. Jämfört beslutsunderlag mot journalutdrag. Hänvisat till vittnesförhör under ed.
Det är inte "jag tycker."
Det är "det här står det."
Skillnaden borde inte vara så svår att förstå.
Det är ungefär här ditt resonemang brister fullständigt.
Du glömmer helt bort att om bedömningen är fel så skyddas inte barnet. Då skadas barnet. Mentalt. För livet.
I din iver att skydda barn riskerar du att förstöra samma barn du påstår dig skydda. Och det är exakt vad som hänt i fallet Elsa och i fall efter fall efter fall.
Just därför, för att de här fallen är så komplexa borde socionomer inte handlägga LVU överhuvudtaget. Det borde skötas av tvärprofessionella team med riktiga experter. Läkare. Psykologer. Jurister med specialistkompetens. Alla med riktig legitimation och personligt ansvar.
Och det ska finnas dokumentation på att mildare metoder prövats först som nutritionsstöd, samordning, förebyggande insatser, innan man ens överväger att dra till med storsläggan.
En storslägga som slår sönder samma barn den påstår sig skydda.
Nej, det handlar inte om det. Det handlar om att du inte har några svar. Till skillnad från dig vet jag hur en LVU-process faktiskt går till i den verkliga världen, inte i statens officiella broschyrer.
Du pratar om en fantasivärld. Jag pratar om verkligheten. Och verkligheten är en helt annan än den bild staten vill utmåla.
Rättssäkerhet i barnutredningar existerar inte för föräldrarnas räkning som läget ser ut idag. Det är ett av de största hoten mot vår demokrati just nu.
Och jag har rätt i hur LVU-processen går till. Du har aldrig ens försökt säga emot på den punkten, för du vet att det jag beskriver stämmer. Jag kan visa konkreta exempel på hur illa det kan gå på grund av processens felaktiga utformning.
Och det gäller inte bara fallet Elsa eller fallet Adam. Det gäller alla LVU-mål, eftersom för alla följer samma process. Samma informationsasymmetri. Samma brist på insyn. Samma avsaknad av personligt ansvar. Samma omöjliga försvarssituation för föräldrarna.
Det är ett systemfel inbyggt i processens själva konstruktion.
Din fantasi lämnar verkligen en hel del att önska.
Att Elsa inte ens fick träffa sina egna syskon. Att hon dumpades hos en helt okänd familj. Det är så bisarrt att jag knappt vet var jag ska börja.
Är det verkligen det enda sättet du kan komma på? På allvar?
Rätt nutritionsstöd i hemmet. Tätare uppföljning från vården. Samordning mellan vårdgivare. Familjehem inom nätverket om placering bedömdes absolut nödvändig. Obegränsat umgänge med syskon.
Det finns tio mildare alternativ som aldrig prövades. Men socialtjänsten valde det mest brutala: total isolation från hela den biologiska familjen.
Och förstår du ens vad det gjort med Elsa?
Ett barn som skildes från sin mamma, sin pappa och sina syskon. Som placerades hos fullständiga främlingar med religiösa föreställningar om helvetet. Som skrev handskrivna brev fulla av längtan och smärta som ingen i systemet brydde sig om att läsa.
Det är inte skydd. Det är en handling som orsakar permanenta psykologiska skador och det vet alla som ägnat fem minuter åt att läsa traumaforskningen.
Men det brydde sig ingen om. För i systemets ögon var uppdraget utfört. Barnet var placerat. Rutan var ikryssad.
Och Elsa fick betala priset.
Det intressanta är inte forskningen från 200 år sedan, utan modern forskning. Och den finns. En googling bort.
Men det går förmodligen helt emot din världsbild.
Så du kommer nog ha mycket svårt att ta till dig den.
Det är en halmgubbe. Jag har aldrig påstått att alla utredningar är vinklade.
Men att de KAN vara vinklade kan vi inte utesluta. Och det verkar även ha drabbat Elsas utredning.
Men här är det avgörande: som LVU-processen är utformad finns det inga garantier för att en utredning inte är vinklad. Det vet ingen. Inte föräldrarna. Inte advokaterna. Inte nämnden. Inte domstolen.
Ingen vet, utom socialtjänsten.
Och det är just därför LVU-processen är så extremt rättsosäker. Det är inte ett system där vi vet att alla utredningar är vinklade. Det är ett system där vi aldrig kan veta om de är det eller inte.
Det är värre.
Jag förklarar precis hur det går till. Du blundar.
Det viktigaste i din värld är att barn skyddas. Det låter sunt. Ingen ifrågasätter det.
Men du vägrar se den andra sidan av myntet. Om bedömningen är fel och det har jag visat att den kan vara, så skyddas inte barnet. Då skadas barnet. För livet.
Det verkar du ifrågasätta. Och det förstår jag inte.
Det är inte ens samma nivå på etikett.
Du kallar mig rättshaverist, ett ord som har en specifik betydelse som du uppenbarligen inte känner till.
En rättshaverist driver ogrundade och obstinat rättsliga anspråk utan saklig grund. Jag har inte drivit ett enda rättsligt anspråk. Jag har presenterat dokumentation, refererat till vittnesförhör under ed och jämfört beslutsunderlag mot journalutdrag.
Ett tips: Slå upp ordet. Så kanske du slutar använda det fel i fortsättningen.
Systemriddare däremot är en beskrivning av ett beteende, dvs att reflexmässigt försvara systemet oavsett hur mycket skada det orsakar barn. Det är inte en etikett. Det är en observation av exakt det du gjort i den här tråden.
Det är inte samma sak. Inte ens i närheten.
Du säger att situationen är rimlig samtidigt som du erkänner att du inte vet om allt gått rätt till.
Men rimlig förutsätter att processen gått rätt till. Om du inte vet det hur kan du då bedöma resultatet som rimligt?
Du nöjer dig med den bild du fått presenterad. Vi ifrågasätter om den bilden är komplett.
Det är hela skillnaden.
Inskränkt?
Jag har förklarat hur LVU-processen fungerar, jämfört beslutsunderlag mot journalutdrag, hänvisat till vittnesförhör under ed och kopplat den nya socialtjänstlagen till omorganisationen i Örebro.
Du har kallat mig rättshaverist, korkad, världsfrånvänd och inskränkt.
Vem är det som inte bemöter sakargumenten?
Jag förstår inte hur man ens kan tycka att LVU är rimligt i det här fallet.
Särskilt inte med tanke på den nya socialtjänstlagens krav på att mildare alternativ ska prövas och dokumenteras innan tvångsåtgärder vidtas. Rätt nutritionsstöd i hemmet. Tätare uppföljning. Samordning med vården. Inget av det prövades.
Men nu är det försent.
Elsa är redan skadad.
Inte av sin mamma. Inte av sin familj. Utan av ett system som valde den mest brutala metoden först och som nu inte kan erkänna att det aldrig borde ha gått så långt.
Det är ju precis det jag inte gjort.
Jag har inte suttit och tyckt. Jag har refererat till originaldokumentation och domar. Citerat innantill. Jämfört beslutsunderlag mot journalutdrag. Hänvisat till vittnesförhör under ed.
Det är inte "jag tycker."
Det är "det här står det."
Skillnaden borde inte vara så svår att förstå.
Det är ungefär här ditt resonemang brister fullständigt.
Du glömmer helt bort att om bedömningen är fel så skyddas inte barnet. Då skadas barnet. Mentalt. För livet.
I din iver att skydda barn riskerar du att förstöra samma barn du påstår dig skydda. Och det är exakt vad som hänt i fallet Elsa och i fall efter fall efter fall.
Just därför, för att de här fallen är så komplexa borde socionomer inte handlägga LVU överhuvudtaget. Det borde skötas av tvärprofessionella team med riktiga experter. Läkare. Psykologer. Jurister med specialistkompetens. Alla med riktig legitimation och personligt ansvar.
Och det ska finnas dokumentation på att mildare metoder prövats först som nutritionsstöd, samordning, förebyggande insatser, innan man ens överväger att dra till med storsläggan.
En storslägga som slår sönder samma barn den påstår sig skydda.
Nej, det handlar inte om det. Det handlar om att du inte har några svar. Till skillnad från dig vet jag hur en LVU-process faktiskt går till i den verkliga världen, inte i statens officiella broschyrer.
Du pratar om en fantasivärld. Jag pratar om verkligheten. Och verkligheten är en helt annan än den bild staten vill utmåla.
Rättssäkerhet i barnutredningar existerar inte för föräldrarnas räkning som läget ser ut idag. Det är ett av de största hoten mot vår demokrati just nu.
Och jag har rätt i hur LVU-processen går till. Du har aldrig ens försökt säga emot på den punkten, för du vet att det jag beskriver stämmer. Jag kan visa konkreta exempel på hur illa det kan gå på grund av processens felaktiga utformning.
Och det gäller inte bara fallet Elsa eller fallet Adam. Det gäller alla LVU-mål, eftersom för alla följer samma process. Samma informationsasymmetri. Samma brist på insyn. Samma avsaknad av personligt ansvar. Samma omöjliga försvarssituation för föräldrarna.
Det är ett systemfel inbyggt i processens själva konstruktion.
Din fantasi lämnar verkligen en hel del att önska.
Att Elsa inte ens fick träffa sina egna syskon. Att hon dumpades hos en helt okänd familj. Det är så bisarrt att jag knappt vet var jag ska börja.
Är det verkligen det enda sättet du kan komma på? På allvar?
Rätt nutritionsstöd i hemmet. Tätare uppföljning från vården. Samordning mellan vårdgivare. Familjehem inom nätverket om placering bedömdes absolut nödvändig. Obegränsat umgänge med syskon.
Det finns tio mildare alternativ som aldrig prövades. Men socialtjänsten valde det mest brutala: total isolation från hela den biologiska familjen.
Och förstår du ens vad det gjort med Elsa?
Ett barn som skildes från sin mamma, sin pappa och sina syskon. Som placerades hos fullständiga främlingar med religiösa föreställningar om helvetet. Som skrev handskrivna brev fulla av längtan och smärta som ingen i systemet brydde sig om att läsa.
Det är inte skydd. Det är en handling som orsakar permanenta psykologiska skador och det vet alla som ägnat fem minuter åt att läsa traumaforskningen.
Men det brydde sig ingen om. För i systemets ögon var uppdraget utfört. Barnet var placerat. Rutan var ikryssad.
Och Elsa fick betala priset.
Det intressanta är inte forskningen från 200 år sedan, utan modern forskning. Och den finns. En googling bort.
Men det går förmodligen helt emot din världsbild.
Så du kommer nog ha mycket svårt att ta till dig den.
Det är en halmgubbe. Jag har aldrig påstått att alla utredningar är vinklade.
Men att de KAN vara vinklade kan vi inte utesluta. Och det verkar även ha drabbat Elsas utredning.
Men här är det avgörande: som LVU-processen är utformad finns det inga garantier för att en utredning inte är vinklad. Det vet ingen. Inte föräldrarna. Inte advokaterna. Inte nämnden. Inte domstolen.
Ingen vet, utom socialtjänsten.
Och det är just därför LVU-processen är så extremt rättsosäker. Det är inte ett system där vi vet att alla utredningar är vinklade. Det är ett system där vi aldrig kan veta om de är det eller inte.
Det är värre.
Jag förklarar precis hur det går till. Du blundar.
Det viktigaste i din värld är att barn skyddas. Det låter sunt. Ingen ifrågasätter det.
Men du vägrar se den andra sidan av myntet. Om bedömningen är fel och det har jag visat att den kan vara, så skyddas inte barnet. Då skadas barnet. För livet.
Det verkar du ifrågasätta. Och det förstår jag inte.
Det är inte ens samma nivå på etikett.
Du kallar mig rättshaverist, ett ord som har en specifik betydelse som du uppenbarligen inte känner till.
En rättshaverist driver ogrundade och obstinat rättsliga anspråk utan saklig grund. Jag har inte drivit ett enda rättsligt anspråk. Jag har presenterat dokumentation, refererat till vittnesförhör under ed och jämfört beslutsunderlag mot journalutdrag.
Ett tips: Slå upp ordet. Så kanske du slutar använda det fel i fortsättningen.
Systemriddare däremot är en beskrivning av ett beteende, dvs att reflexmässigt försvara systemet oavsett hur mycket skada det orsakar barn. Det är inte en etikett. Det är en observation av exakt det du gjort i den här tråden.
Det är inte samma sak. Inte ens i närheten.
Skapa ett konto eller logga in för att kommentera
Du måste vara medlem för att kunna kommentera