8-årig flicka tvångsomhändertagen av SOC, mycket pekar på felaktig bedömning av SOC

Inte i någon instans i något av ärendena har någon nämnt något om att det saknas vårdplan. Varken domstolen, eller något av de tre ombuden som inte representerar nämnden.

Sannolikheten för att det både saknas (i sig ytterst otroligt) och att ingen skulle ha märkt det (i sig ytterst otroligt) är väldigt nära noll.

Du verkar ju överhuvudtaget inte fatta poängen.

Vården har inte doserat fel, de har haft en dialog om droppet muntligen men har brustit i att uppdatera läkemedelslistan. Beklagligt? Ja. Rörigt för den underläkare/AT som ska skriva röntgenremiss så att det ser fel ut? Absolut.

Visste mamman vilken dos droppet innebar? Att den inte motsvarade 100% av näringsintaget?

Bortom all rimlig tvivel. Det är det rätten konstaterar. Då kan man inte i efterhand komma och påstå att man fick fel information från vården och att man inte förstod att det var därför hon mådde illa och var trött utifråm näringsbrist.

Speciellt när hon behöll vikten och växte normalt. Samtidigt.

Du kan inte hävda att rätten gör en felbedömning när du själv inte förefaller inse varför de bedömer som de gör.

Mamman visste exakt vilken dos näringsdropp hon gav barnet och vad den motsvarade. Och det hade varit enormt lätt att leda i bevis om hon upplevde att den var för låg.

Du menar att om ett barn haft näringsdropp i åratal inte börjar undra om det forfarande ska vara samma mängd kalorier år efter år trots att barns kaloribehov ökar år efter år .
Den som sköter droppet har fått lära sig förutom hygien kring droppet , koll på att påsen är hel och förvaras rätt och datum hastighet, att ha god koll på innehållet eftersom det kan bli miss från distributör

Hela saken handlar ju om att den information som ska utgöra vårdplanen inte har kommunicerats till föräldrarna som har rätt till den informationen i sin partsinsyn i ärendet.

Lagen säger uttryckligen att vårdplanen ska utformas tillsammans med barnet och dess vårdnadshavare. Det är ju uppenbart att det inte har gjorts.

Nu har ju vården medgett felet.

Vården har medgett att den skriftliga ordinationen i läkemedelslistan var fel men att de muntligen hade flera samtal kring vad dosen var och att de var överens.

Detta är absolut inte ovanligt när det kommer till klinisk praxis. Vid mediciner där ordination ofta ändras som tex levaxin eller prednisolon, så kan det absolut hända att den muntliga ordinationen inte speglas i läkemedelslistan fast ordinerande läkare och patient är medvetna om vilken dos som egentligen gäller.

Det här gäller livsnödvändigt dropp. Det är ett påstående av läkaren som motsägs av journalen och läkemedelslistan. Du måste ju veta att det är journalen och läkemedelslistan som gäller. Det är obegripligt att du ens ifrågasätter det (om du nu är ”doktor”).

Ja, jag vet att det är det som gäller. Det är ett beklagligt misstag och något man pekar på i försvaret.

Men det förtar inte det faktum att mamman med all rimlig säkerhet, utifrån hur insatt hon var i vården och att hon skötte administrationen av droppet, visste exakt vilken dos och kalorimängd hon gav. Samt vilken procentuell andel detta motsvarade.

Det är centralt.

Sen förtjänar de kritik för slarv. Absolut. Men det kan hända i en stressad vardag. Därmed inte sagt att det är ok.

Nja, nu pratar vi om tvångsvård och lagkravet på ansökan ser ut som följer.

LVU 4 § Beslut om vård med stöd av denna lag meddelas av förvaltningsrätten efter ansökan av socialnämnden.
Ansökan skall innehålla en redogörelse för
- den unges förhållanden,
- de omständigheter som utgör grund för att den unge behöver beredas vård,
- tidigare vidtagna åtgärder,
- den vård som socialnämnden avser att anordna,
- hur relevant information lämnats till den unge,
- vilket slags relevant information som lämnats, samt
- den unges inställning. Lag (2009:804).

Visste mamman vilken dos droppet innebar? Att den inte motsvarade 100% av näringsintaget? Det vet vi faktiskt inte med säkerhet.

Men det vi vet är följande.

Journalen innehöll felaktiga uppgifter, erkänt av läkaren själv. Om mamman läste journalen och litade på den, vilket är vad patienter och anhöriga förväntas göra, visste hon inte vad som faktiskt stod i läkarens huvud om den muntliga dialogen.

Och om läkaren påstår att de hade en muntlig dialog om 40% vid varje besök, varför finns det då inga anteckningar om detta i journalen? Varför kommunicerades det aldrig skriftligt? Varför fick mamman aldrig ett formellt nutritionsschema som dokumenterade exakt vad droppet täckte och vad som förväntades komma från vanlig mat?

Det är vårdens ansvar att kommunicera läkemedelsdosering skriftligt och tydligt. Inte muntligt vid läkarbesök som sedan inte dokumenteras.

Och det mest avgörande av allt: ansvarig läkare sade under ed att det inte är familjens ansvar att kontrollera kaloriintaget.
Hans egna ord.

Stopp!
"Bortom all rimlig tvivel" är beviskravet i brottmål. Inte i förvaltningsrätt. Inte i LVU-ärenden.
Det är ett fundamentalt juridiskt misstag som avslöjar att du inte ens känner till grunderna för den processtyp du debatterar.

I LVU-ärenden är beviskravet betydligt lägre. Det räcker med att det finns en "påtaglig risk", vilket i praktiken innebär att en känsla av oro, filtrerad genom socialtjänstens beslutsunderlag, kan räcka för att omhänderta ett barn.

Och domstolen konstaterar ingenting. De BEDÖMER utifrån det underlag de fått presenterat för sig av socialtjänsten.

Det är precis den tankevurpan jag redan påpekat i tråden till systemtroende kompis Lilla My. Du blandar ihop brottmålsrättens beviskrav med förvaltningsrättens bedömningsgrunder. Det är inte samma sak. Det är inte ens i närheten av samma sak.

Och det är just den förvirringen som gör LVU-processen så extremt rättsosäker. Föräldern behandlas i praktiken som om beviskravet vore omvänt, då hen måste bevisa sin oskuld mot en myndighet som kontrollerar hela informationsflödet till domstolen.
Det kallas inte rättssäkerhet.
Det kallas en kafkaprocess på svenska.

Ja, och hur förklarar du det?
Om Elsa behöll vikten och växte normalt trots ett näringsdropp som bara täckte 40% av energibehovet, vad bevisar det egentligen?

Det bevisar att hon åt tillräckligt med vanlig mat för att kompensera.
Och vem uppmuntrade henne att äta? Mamman. Samma mamma som ni påstår inte brydde sig om sitt barns näringsstatus.

Men det skapar omedelbart ett nytt problem för din argumentation. Om Elsa åt tillräckligt och växte normalt, varför ordinerade då vården tarmvila vid upprepade tillfällen? Varför hade hon ett näringsdropp direkt i blodbanan överhuvudtaget? Varför beviljades familjen heltidsassistans dygnet runt? Varför tog läkarna upp amputation som ett möjligt behandlingsalternativ?
Allt detta ordinerades av vården, inte av mamman.

Antingen hade vården rätt när de ordinerade dessa omfattande åtgärder och då var Elsas tillstånd allvarligt och frågan är vems fel det var att behandlingen inte fungerade optimalt.
Eller också hade vården fel och då är frågan varför en mamma ska straffas med LVU för att ha följt felaktiga medicinska ordinationer.

Normal tillväxt och viktutveckling bevisar inte att mamman visste allt om droppets exakta täckningsgrad.

Det bevisar att Elsa åt. Precis som mamman försökte få henne att göra hela tiden.

Det är precis det jag gjort: förklarat hur LVU-processen faktiskt fungerar på ett pedagogiskt sätt.

Men du förstår fortfarande inte det grundläggande: det är helt och hållet socialtjänsten som styr över materialet som lämnas till domstolen.

Därför kan och ska man ifrågasätta domslut, LVU-processens konstruktion och socialtjänstens ansvar. När socialtjänsten lämnar över vinklat och felaktigt material till domstolen kan ett barn placeras felaktigt och olagligt.

Och det är det värsta brott staten kan begå mot en enskild medborgare.
Inte för att det sker med ondska eller uppsåt i varje enskilt fall. Utan för att systemet är konstruerat på ett sätt som möjliggör det. Helt utan insyn, utan personligt ansvar och utan nödbroms när det väl gått fel.

Staten har gett socialtjänsten extrem makt över det heligaste vi har våra barn. Utan motsvarande ansvar. Utan oberoende granskning. Och utan reella konsekvenser när de missbrukar den makten.
Det är inte ett demokratiskt system. Det är ett system som väntar på nästa Adam. Nästa Lilla Hjärtat. Nästa Elsa.


Ja, dosen visste hon säkert, det är vad som stod på påsen.
Men vad dosen faktiskt motsvarade näringsmässigt för ett specifikt barn med PIPO, med hänsyn till sjukdomsbild, tillväxt, aktivitetsnivå och totalt energibehov, det är en klinisk beräkning som kräver specialistkompetens inom nutrition och tarmsjukdomar.

Det kan inte en förälder veta. Det ska inte en förälder behöva veta.
Hon litade på vården. Precis som alla patienter och anhöriga förväntas göra.

Och hennes fokus låg på det hon faktiskt kunde se att hennes dotter blev sämre och sämre. Att något inte stämde. Att ingen lyssnade.

Det är inte omsorgsbrist. Det är en engagerad och kärleksfull mamma som kämpade för sin dotters liv med de verktyg hon hade, mot ett system som konsekvent vägrade lyssna.
Och sedan straffades hon för vårdens oförmåga att höra henne.

Och i och med att alla inblandade visste hur det låg till med doseringen så saknar felet under alla omständigheter helt relevans i frågan om LVU. Ett dokumentationsfel förtar inte flickans rätt till skydd, särskilt inte om alla inblandade egentligen haft samma information.

Ok, så hon kunde äta motsvarande resten av sitt kaloribehov alltså? Kommunicerades detta till vården på ett adekvat sätt?

Nu far du väl ändå med osanning avseende kolektomin, den iden kom väl från mamman och var väl inget som vården föreslog?

Återigen, ska du vara säker bortom rimlig tvivel och med 100% bevis utan att ingripa i ett fall likt detta så kan barnet redan ha avlidit.

Du underskattar verkligen mammans kompetens i din bedömning.

Nej, det där håller inte. Mamman sökte upprepat hjälp för att Elsa var trött och orkeslös. Vården missade det felaktiga droppet varje gång. Det visar en synnerligen anmärkningsvärd vårdslöshet. Samma vårdteam har tidigare kritiserats av IVO för ett liknande fel med dropp för ett annat barn. Det avslöjar en systematisk oskicklighet som man givetvis inte kan lasta mamman för.

Jag skriver, som upprepat sagts, om SoL, HSL, PSL och Socialstyrelsens föreskrifter:
(FB) 8-årig flicka tvångsomhändertagen av SOC, mycket pekar på felaktig bedömning av SOC
(FB) 8-årig flicka tvångsomhändertagen av SOC, mycket pekar på felaktig bedömning av SOC
(FB) 8-årig flicka tvångsomhändertagen av SOC, mycket pekar på felaktig bedömning av SOC