8-årig flicka tvångsomhändertagen av SOC, mycket pekar på felaktig bedömning av SOC

Varför ger du dig på mamman när huvudproblemet är solklart?

Det är socialtjänsten som inte är transparent. Inte mot mamman. Inte mot advokaterna. Inte mot domstolen. Inte mot nämnden.
Det är där huvudproblemet ligger.

Socialtjänsten kontrollerar vilket underlag domstolen får se. De väljer vad som tas med och vad som lämnas utanför. De tolkar vårdens uppgifter och sätter sin egen vinkel på dem. De kan dölja dokumentation bakom sekretess. Och ingen oberoende aktör kan granska vad som faktiskt döljs.

Påståendet om omsorgsbrist bygger på en felaktig orosanmälan från vården. Den orosanmälan byggde i sin tur på att vården gett mamman fel information om näringsdroppet. Ett läkemedel. Ordinerat av läkare. Vars dosering är läkarens ansvar, inte förälderns.

Mamman följde instruktionerna hon fått. Hon larmadе när något inte stämde. Hon hade rätt.
Och straffades med LVU.

Den som förstår LVU-processens brister med avseende på rättssäkerhet, för föräldrars och barns räkning gentemot bjässen socialtjänsten, förstår också exakt vad som hänt i det här fallet.

En felaktig medicinsk ordination blev en orosanmälan. Orosanmälan blev en utredning. Utredningen passerade flera tolkningsfilter hos socialtjänsten. Socialtjänstens berättelse landade hos en domstol som saknade verktyg att ifrågasätta den.
Och ett barn skildes från sin familj.

Inte för att mamman var farlig. Utan för att systemet inte är konstruerat för att hitta sanningen, utan för att producera beslut baserade på den berättelse socialtjänsten väljer att presentera.
Det är systemfelet. Inte mamman.

Ja, för att orosanmälan var felaktig.
Och där har du hela problemet med LVU-processen i ett nötskal.

ORO används som bevis. Men ORO är inte fakta. ORO är en känsla. En känsla som i det här fallet grundade sig på felaktig information från vården om ett läkemedel vars dosering var läkarens ansvar.

Lägger man ihop ett plus ett förstår man konsekvensen av ett sådant system.

Fel information in i maskinen. Maskinen producerar en orosanmälan. Orosanmälan blir en utredning. Utredningen passerar socialsekreterarens tolkningsfilter. Den tolkade berättelsen når domstolen. Domstolen bedömer berättelsen.
Och ett barn skiljs från sin familj.

Ingen i den kedjan stoppade upp och frågade: stämmer den ursprungliga informationen? Var orosanmälan grundad? Hade vården rätt?
För det finns ingen nödbroms. När maskineriet väl satt igång rullar det vidare på egen kraft oavsett om det ursprungliga bränslet var felaktigt.

Och det är just det som gör LVU-processen så extremt farlig. Det spelar ingen roll hur fel den ursprungliga oron var. När väl hjulen börjat snurra kan vilket barn som helst hållas placerat hur länge som helst.
Utan nödbroms.
Utan personligt ansvar.
Utan någon som helst möjlighet för föräldern att stoppa maskinen utifrån.

Vill hem?
Förstår du inte allvaret i vad Elsa faktiskt utsatts för?

Det handlar inte om en flicka som längtar hem från ett sommarläger. Det handlar om ett barn som med tvång isolerats från sin biologiska familj: sin mamma, sin pappa, sina syskon utan att ens ha blivit lovad att få komma tillbaka.

Det är inte hemlängtan. Det är ett trauma.

200 år av forskning visar konsekvent vad tvångsvis separation från primära anknytningspersoner gör med ett barn neurologiskt och psykologiskt. Det lämnar permanenta spår i hjärnans utveckling. Det påverkar förmågan att knyta an, att känna trygghet och att hantera stress resten av livet.

Och Elsa visste inte när, eller ens om hon skulle få komma hem.
Det är inte "alla barn vill hem." Det är ett barn som utsatts för ett av de svåraste trauman ett barn kan genomgå och som trots det var stark nog att kämpa, äta och skriva brev om hur hon egentligen mådde.

Brev som systemet valde att ignorera och självklart även ni systemtroende.
Att reducera det till "alla barn vill hem" är inte bara fel.

Det är en skymf mot varje barn som genomgått samma sak.

OM det nu skulle saknats ett dokument i vården som heter ”Vårdplan” så kan det inte vara hela världen. Det är ju bara en formalitet. Vårdplanen var: ”Barnet ska äta” och detta påtalades ju vid varje besök. Någon annan vårdplan behövdes ju inte eftersom den enda behandlingen som var relevant var vanlig mat.


Möjligt att mamman hade behövt en vårdplan för att hantera sin oro/HAP men det ansvaret har tyvärr inte barnsjukvården.

Eller menar Totius att socialtjänsten borde upprätta en vårdplan? Lite oklart tycker jag.

Det räcker inte med att granska en utredning. Man måste gå igenom all rådata för att hitta alla fel.
Det är just det du inte begriper. Utredningen är klippt och klistrad från början till slut och är helt styrd av socialtjänsten. Det som bedöms i domstol är hur filmen klipptes. Men vad som klippts bort, vad som lagts till och vad som vinklats, det vet ingen.
Inte föräldrarna. Inte deras juridiska ombud. Inte domstolen.

Och därför är det i praktiken omöjligt att försvara sig mot socialtjänsten i domstol. De kan dölja bevis bakom sekretess. De kan mörka det som talar mot en placering. Precis som de gjorde mot Adams pappa, som kämpade i över sju år mot en fuskande socialtjänst innan sanningen till slut kom fram.
Det är inte ett enskilt fall. Det är toppen på ett isberg.

Och huvudproblemet i fallet Elsa är inte vårdplanerna. Huvudproblemet är att vården lämnade in en felaktig orosanmälan baserad på felaktig information om ett läkemedel vars dosering var deras eget ansvar och sedan vägrade backa från den.

Maskineriet sattes igång på felaktiga grunder. Och när ett LVU-maskineri väl satts igång finns det ingen nödbroms.

Vilken rådata tror du finns . Den utomstående överläkaren lär ju vara väl insatt och sett om det fattas uppgifter från sjukvården

Du vet att mamman haft möjlighet att ta med sig en dropp- påse och visat upp på mottagning eller tom på vårdcentral och ställt frågan om detta är den mängd som täcker hela näringsbehovet för E när de hade funderingar angående måendet och orken

Enligt hälso- och sjukvårdslagen (HSL 5 kap. 1 §) och patientsäkerhetslagen (PSL 6 kap. 1 §) ska vård ges i enlighet med vetenskap och beprövad erfarenhet för att garantera en god och säker vård. För att uppfylla detta lagkrav krävs att planerade åtgärder dokumenteras i patientjournalen, eftersom en strukturerad planering är den enda juridiska garantin för att vården är spårbar, medicinskt motiverad och inte godtycklig.

Socialtjänsten har enligt socialtjänstlagen (SoL 9 kap. 12 §) en lagstadgad skyldighet att upprätta en vårdplan och en genomförandeplan som beskriver de planerade insatserna och målet med vården för barnet. Dessa planer är en förutsättning för att vården ska vara förutsägbar och rättssäker och säkerställa att barnet får den hjälp och det skydd som behövs för en gynnsam utveckling.

Av en vårdplan och en genomförandeplan ska det även framgå vilka åtgärder och insatser som andra huvudmän har ansvar för.

Ok du syftar både på vården och socialtjänsten. Kan inte uttala mig om socialtjänsten men avseende vården så är ju planen uppenbar: Flickan ska äta mat. Någon mer komplex vårdplan än så hade bara fortsatt att invalidisera flickan och spelat mammans narrativ i händerna.

Socialstyrelsens termbank: Vårdplan

Vårdplanen ska om möjligt utformas tillsammans med den enskilde och/eller dennas anhörig/närstående och tas i regel fram med den enskildes samtycke.

Den ska innehålla mål för planerade insatser/åtgärder utifrån den enskildes behov.

Vårdplanen kan beskriva insatser/åtgärder inom ett verksamhetsområde eller samordnade insatser/åtgärder mellan flera verksamhetsområden.

Vårdplanen används i samband med pågående insatser/åtgärder samt vid uppföljning och utvärdering.

https://termbank.socialstyrelsen.se/article.php?term=dsOlcmRwbGFu

”Äta mat” är otillräckligt som vårdplan.

Enligt vem är det otillräckligt?

”Äta mat. Kontrollera längd och vikt. Avveckla dropp och CVK. Ta ställning till avvecklande av stomi.”

Med facit i hand borde vårdplanen sett ut så. Det var dock inte lätt för behandlande läkare att komma fram till en korrekt vårdplan pga mammans inflytande över droppet m.m.

Att hävda att en förenklad punktlista räcker som vårdplan är juridiskt och medicinskt felaktigt, särskilt i ett komplext ärende som Elsas.

Enligt Socialstyrelsens föreskrifter (HSLF-FS 2016:40) om journalföring är dokumentationsplikten inte valbar. En vårdplan ska innehålla planerade insatser, medicinska mål och strategier. Att bara skriva ”äta mat” är ett mål, inte en medicinsk plan för hur en patient med tarmsjukdom ska nå dit. Utan en detaljerad plan saknas den juridiska garanti för spårbarhet som krävs för att vården inte ska bli godtycklig.

När det gäller patientsäkerhet är även HSLF-FS 2017:40 central. Den kräver att vårdgivaren systematiskt förebygger vårdskador. Att avveckla livsnödvändig behandling som dropp och CVK utan en skriftlig plan som innehåller riskanalys och medicinska utvärderingskriterier är en allvarlig säkerhetsbrist.

Att skylla bristen på dokumentation på ”mammans inflytande” håller inte. Tvärtom – ju svårare samarbetet med anhöriga är, desto viktigare är det att vården dokumenterar sina självständiga medicinska överväganden och strategier. Enligt patientdatalagen och patientsäkerhetslagen ska vården vila på vetenskap och beprövad erfarenhet – inte på att man skriver en plan ”med facit i hand” i efterhand. En vårdplan är till för att styra vården medan den pågår för att garantera barnets säkerhet oavsett konflikter.

När det gäller socialtjänsten finns det inte en chans att förvaltningsrätten släpper igenom en ansökan om LVU utan en vårdplan.

Varken vårdplanen eller dess innehåll nämns i domarna och föräldrarnas kritik baseras på att de saknar den information som ska finnas i en vårdplan så du tycks ha fel.

Det var inte den kontrollen överläkaren gjorde, han gick igenom vårddokumentationen specifikt för att hitta tecken på MBP.

Och det är precis här som systemfelet blir tydligt.
Ingen, inte överläkaren, inte det juridiska ombudet, inte domstolen hade full tillgång till all rådata som socialtjänstens beslutsunderlag byggde på. De juridiska ombuden upptäcker inte vad som undanhållits för de vet inte vad de inte vet. De ser den klippta filmen och arbetar utifrån den.

Här har du ett exempel hur det går till när socialtjänsten undanhåller central rådata för domstolen som ska fatta beslut:

https://www.svt.se/nyheter/granskning/ug/intyg-som-talade-till-malins-fordel-lamnades-inte-in-till-ratten


Nej. Det är inte mammans jobb.
Hon ska inte ens behöva fråga.

Varför?

För det är VÅRDENS ansvar att hålla koll på dosering av LÄKEMEDEL.
Det är inte mammans jobb.
ÖVER.
HUVUD.
TAGET.
Det är så enkelt. Det är så solklart. Och ändå verkar det vara omöjligt för systemriddarna i den här tråden att ta in.

Vi pratar om ett läkemedel. Ordinerat av läkare. Administrerat med delegering. Vars dosering och uppföljning är läkarens medicinska ansvar enligt lag.

En förälder som administrerar ett delegerat läkemedel enligt läkarens ordination gör sitt jobb korrekt oavsett om ordinationen visar sig vara felaktig.

Ansvaret för dosen ligger hos den som ordinerar.
Alltid.

Och när läkaren ordinerar fel? Ja, då är det läkarens ansvar. Inte patientens. Inte förälderns. Inte assistentens.

Läkarens.

Att det ens var en fråga i domstolen är ju helt otroligt i sig.