8-årig flicka tvångsomhändertagen av SOC, mycket pekar på felaktig bedömning av SOC

Vi måste ändå hålla oss till det vi faktiskt vet.
Läkaren har erkänt att journalen innehöll felaktiga uppgifter. Det är hans egna ord. Oavsett förklaringen är det i sig ett allvarligt problem.

För mamman visste inte att uppgifterna i journalen var felaktiga. Hon läste journalen och litade på att den speglade verkligheten, precis som alla patienter och anhöriga förväntas göra.

Om droppets verkliga täckningsgrad aldrig kommunicerades korrekt till mamman, hur kunde hon då veta att något var fel med doseringen?
Men hon kunde inte ifrågasätta en dosering hon inte visste var felaktig, dokumenterad i en journal hon inte visste innehöll felaktiga uppgifter.

Och domstolen som "konstaterade" att mammans förklaring inte kan stämma, fattade det beslutet utan att känna till att journalen innehöll felaktiga uppgifter erkända av läkaren själv.

Det är inte ett konstaterande. Det är en bedömning baserad på ett fundamentalt felaktigt underlag.
Och det är precis vad jag sagt hela tråden.




Nu är vi tillbaka till ruta ett.
"Flera läkare hade en växande oro."

Oro. Inte fakta. Inte bevisade medicinska fynd. En känsla som sedan förvandlades till ett narrativ som förvandlades till ett LVU. Ska det vara så svårt att förstå?

Det har vi konstaterat hundra gånger i den här tråden.

Och "diagnosen och anamnesen gick inte ihop med verkligheten", baserat på vad? På en journal som läkaren själv erkänt innehöll felaktiga uppgifter. På uppgifter som aldrig korsgranskades av ett nutritionsteam som aldrig kopplades in. På regionala rutiner som aldrig följdes.

Sedan den klassiska avslutningen från er systemriddare: att hon tillfrisknade snabbt i familjehemmet bevisar att oron var berättigad.

Det bevisar ingenting av det slaget. Vi har förklarat varför upprepade gånger. Hon åt för att komma hem. Hon saknade sin familj så mycket att bet ihop och började äta. Hon fick äntligen rätt information om kostens betydelse. Hon fick en gradvis ökad näring efter år av otillräcklig dosering från vårdens sida.

Det är inte ett bevis på att mamman var farlig.

Det är ett bevis på att vårdens felaktiga behandling äntligen korrigerades.
Och att ett barn som längtade hem gjorde allt för att få återvända dit.

Nu har Lilla My verkligen visat sitt sanna ansikte.
"Ganska skamlöst av mamman att blåljuga."

En mamma som kämpat för sin svårt sjuka dotter i flera år, som skrivit en 21-sidig IVO-anmälan, som sökt alternativa vårdgivare, som upprepade gånger larmat om att något inte stämde och som visade sig ha rätt, kallas nu för lögnare av Lilla My.

Men låt oss inte glömma vad Lilla My tidigare skrev i den här tråden:


Konstaterar. Inte bedömer. Konstaterar.

Men vi vet nu att domstolens bedömning byggde på en journal som läkaren själv erkänt innehöll felaktiga uppgifter. Vi vet att nutritionsteamet aldrig kopplades in. Vi vet att regionala rutiner inte följdes. Vi vet att ansvarig läkare under ed sade att det inte är familjens ansvar att kontrollera kaloriintaget.

Domstolen konstaterade ingenting. De gjorde en bedömning baserad på ett underlag som vi nu vet var bristfälligt och delvis felaktigt.

Och sedan kallar Lilla My mamman för lögnare baserat på samma felaktiga underlag.
En engagerad förälder som engagerade sig i val av sövningsmedel vid sin dotters operationer, det används nu som bevis för att hon måste ha känt till droppets exakta kalibrering. Det är inte logik. Det är ren desperation en systemriddare som fått soppatorsk på argument.
Domstolen konstaterade inte sanningen.
Däremot bedömde de ett fullkomligt haveri.

Och Lilla My kallar det fortfarande ett konstaterande. Herrejösses, vilket systemridderi som fullkomligt spårat ur.

Man kan inte kompensera om man får 40 % av sitt näringsintag genom dropp och äter väldigt lite mat för att det tros att droppet ska täcka hela dagsbehovet och att äta mat är mer lite extra utöver dagsbehovet .
Med sådant intag som 40 % tappas vikt , muskler bryts ned , stora brister gällande mineraler mm, ämnesomättningen sjunker dramatiskt , ett barn stannar i växten

No shit att det är så.
Det var vården som missade detta. Vården informerade inte mamman om att hennes dotters LÄKEMEDEL hade alldeles för låg kaloriinnehåll. Mamman gjorde precis det vården ordinerade – inget mer, inget mindre.

För det är så det fungerar med läkemedel. Det är läkare som ordinerar. Det är läkare som doserar. Det är läkare som ansvarar.
Inte en förälder.

Och ja, läkare kan ha fel. De är människor. Det är just därför det finns nutritionsteam, regionala rutiner och uppföljningsprotokoll. Säkerhetssystem som i det här fallet aldrig aktiverades.

Vården missade. Vården informerade inte. Vården följde inte sina egna rutiner. Vårdens journal innehöll felaktiga uppgifter som läkaren själv erkänt.
Och resultatet? Ett LVU mot mamman.

Det är inte omsorgsbrist från en förälders sida. Det är ett medicinskt systemhaveri som välts över på en förälder som följde instruktionerna hon fick och straffades för att instruktionerna var fel.
Och systemriddare som du applåderar fortfarande.
Det är faktiskt helt obegripligt.


Det var 100% vårdens fel. Mamman följde instruktionerna och läkarens ordinationer. När hon förstod att något var fel gjorde hon precis vad en engagerad och ansvarsfull förälder ska göra, bytte vårdgivare, IVO-anmälde och kämpade för sin dotters liv.

Kanske blev hon inte alltid trevlig i processen. Det är mer än begripligt när ens barn börjar sväva i livsfara och ingen lyssnar.

Och vad hände? Vården och socialtjänsten vände sig mot henne. Mot mamman som hade rätt hela tiden. Mot mamman vars enda fel var att hon litade på vårdens instruktioner.

Det är så sjukt att det är svårt att ta in att det är vården som dokumenterat gjort fel, men att det är mamman som fick LVU.

Det är inte ett rättssystem. Det är ett system som skyddar sig självt på ett oskyldigt barns och en kämpavillig mammas bekostnad.

Och jag hoppas verkligen att Elsa en dag skriver den boken. Går igenom varje journal. Varje dokument. Varje beslut. Och låter världen se vad som egentligen hände bakom kulisserna.

För det socialtjänsten gör bakom sekretessen är i alldeles för många fall en riktigt smutsig verkstad.
Och det är dags att fler får veta det.

Du fattar fortfarande inte att det inte spelar någon roll hur stor del av dagsbehovet som kommer från dropp om man äter vanlig mat till den grad att man som barn växer som man ska och blodvärderna är normala , dessutom i detta fall tog det inte lång tid att sluta med dropp vilket betyder att magsäck osv inte varit van med ytterst små mängder mat vanligtvis för hade det varit så hade det krävts lång tid att vänja kroppen med fast föda succesivt

Nu har du omedvetet bekräftat precis det jag sagt hela tråden.
Om Elsa faktiskt åt tillräckligt med vanlig mat för att kompensera för droppets 40% och växte normalt och hade normala blodvärden, då var hennes tillstånd inte så allvarligt som socialtjänstens beslutsunderlag påstod. Vilket i så fall innebär att grunden för LVU:et var felaktig.

Du kan inte ha det både sätten. Antingen var Elsas näringssituation ett allvarligt problem som motiverade ett LVU, eller också var det inte det.

Och din observation om att det gick snabbt att sluta med droppet, det stärker faktiskt mammans förklaring. För om kroppen snabbt kunde anpassa sig till enbart fast föda tyder det på att Elsa inte varit svårt undernärd under lång tid, utan snarare att hon med rätt information och rätt motivation helt enkelt började äta mer.
Precis som jag sagt från början.

Hon åt för att komma hem helt enkelt. Det är mycket lätt att begripa om man förstår vad som händer med barn som utsätts för sådant här trauma.

Det är inte ett bevis på att mamman var farlig. Det är ett bevis på ett barn med stark motivation och en kropp som fungerade bättre än vad socialtjänstens berättelse påstod.

Och ansvarig läkare bekräftade under ed att det inte är familjens ansvar att kontrollera kaloriintaget.
Den punkten har du fortfarande inte besvarat. Alla ni systemriddare undviker den punkten, så fort den kommer på tal. Varför?

Hur kan ni fortsätta att anklaga mamman för detta, när en läkare under ed säger så i domstol?

Att du gör det kan jag i och för sig begripa. För du är bara på detta forum av en enda anledning om man går igenom din historik, så det är ingen slump att du även hittade till denna tråd och debatt.

Jag tror, i all välmening, att du kanske ska vara lite mer försiktig med hur du beskriver vad andra skriver här och i andra trådar. Du framstår nämligen som antingen korkad eller världsfrånvänd.

Det har varit fullständigt klart för oss andra hela tiden vad bland annat Adina har menat och skrivit. Det är du i ditt blinda myndighetshat som inte klarar av att förstå.

Om flickan aldrig varit sjuk, eller i alla fall betydligt friskare än vad föräldrarna påstått och de har varit den enda uttolkaren av hennes mående gentemot vården, förstår du inte att det skapar en oro när detta börjar framstå som allt mer tydligt för först vården och sedan för socialtjänsten?

Om du dessutom väger in att en amputation av tarmen tagits upp borde till och med din gräns vara passerad? Eller står du kanske inte på barnet sida som du påstår?

Oavsett vilket så har vården begått allvarliga fel under hela tiden sedan Elsa fick sin diagnos i tvåårsåldern. Om det är som några i tråden misstänker så borde vården ha reagerat långt tidigare. Vårdens systematiska underlåtenhet att fullgöra sina lagstadgade skyldigheter har orsakat Elsa onödigt lidande under många år oavsett om mamman har gjort rätt eller fel.

Hur tycker du att dina kompisar uppträder i tråden? Skriver du under på vad Lilla My skriver?
För om du gör det behöver vi prata om vad hon faktiskt skrivit.
Lilla My påstår att "kammarrätten konstaterar" som om domstolens bedömning vore en objektiv sanning huggen i sten. Det är ett fundamentalt fel synsätt. Inte lite fel. Grundläggande fel.

Domstolar konstaterar ingenting i LVU-ärenden. De BEDÖMER utifrån det underlag de får skickat till sig.

Och vem har ensamrätt på beslutsunderlaget?
Just det: Socialtjänsten.

Det är hela problemet i ett nötskal. Domstolen ser bara det socialtjänsten väljer att visa. Resten inklusive felaktiga journaluppgifter som läkaren själv erkänt, nutritionsteam som aldrig kopplades in och regionala rutiner som aldrig följdes hamnar utanför bildramen.

Och sedan kallar Lilla My mammans förklaring för "blåljugande" baserat på den ofullständiga bilden.
Det är inte ett konstaterande. Det är en bedömning byggd på ett fullständigt haveri.

Att du kallar mig korkad och verklighetsfrånvänd tar jag som en komplimang. För jag vet att det jag säger om LVU-processen stämmer och det bekräftas av alla som faktiskt satt sig in i hur systemet verkligen fungerar bakom kulisserna.
Inte i instruktionsboken. I verkligheten.

Jag tror nog att du ska akta dig för att kroka arm med Adina om du vill bli tagen för att vara en seriös debattör på detta forum. Kolla gärna upp hennes historik och vad hon postat genom åren. Det är i princip bara en sak det handlar om. Barn ska skiljas med våld från sina föräldrar och särskilt mammor är i skottgluggen.

Menar du på allvar att Adina är en seriös debattör och har vettiga åsikter?

Ja, den oron förstår vi. Det har vi aldrig bestridit.
Men oro är inte fakta. Det har jag sagt hundra gånger i den här tråden.

Och här är det som du konsekvent vägrar ta in:
Om flickan var "betydligt friskare än vad föräldrarna påstått", varför hade hon då ett näringsdropp ordinerat av specialistläkare? Varför hade hon stomi? Varför beviljades familjen personlig assistans dygnet runt? Varför ordinerades tarmvila vid upprepade tillfällen?

Det var inte föräldrarna som ordinerade dessa åtgärder. Det var vården.
Och nu påstår du att samma vård som ordinerade dropp, stomi och heltidsassistans egentligen innerst inne visste att flickan var friskare än vad som framgick?

Antingen hade vården rätt när de ordinerade dessa omfattande åtgärder och då var Elsas tillstånd allvarligt och frågan är vems fel det var att behandlingen inte fungerade.

Eller också hade vården fel när de ordinerade dem och då är frågan varför en mamma ska straffas med LVU för att ha följt felaktiga medicinska ordinationer.
I båda fallen är svaret detsamma.
Det var inte mammans fel.



Nu använder du amputation av tarmen som ett sista trumfkort.
Men tänk på vad du faktiskt säger.
Vem föreslog tarmamputationen? Var det mamman som kom hem en dag och krävde att Elsas tarm skulle amputeras? Eller var det vårdens egna läkare som tog upp det som ett möjligt behandlingsalternativ baserat på sin egen medicinska bedömning av hennes tillstånd?
Det var vården.

Samma vård som nu påstås ha känt en "växande oro" för att Elsas tillstånd var överdrivet av mamman.

Det var vården som ordinerade näringsdropp, beviljade heltidsassistans, ordinerade tarmvila vid upprepade tillfällen och tog upp amputation som behandlingsalternativ och mamman som följde deras instruktioner och larmadе när något inte stämde straffas med LVU.

Om tarmamputationen är ett tecken på att något var allvarligt fel ja, då var det vårdens bedömning som ledde dit. Inte mammans. Det beslutet ligger helt utanför hennes kontroll. Dessutom så har misstankarna om MBP helt avskrivits av domstolen, så den gubben går inte serru.

Och om du verkligen står på barnets sida, ställ dig då frågan vad som faktiskt var bäst för Elsa. Att skiljas från sin familj och placeras i ett familjehem med religiösa föreställningar om helvetet?

Eller att få rätt medicinsk behandling från en vård som äntligen tog sitt ansvar?

Jag undrar så hur Elsa mår nu när hon bott hos sin pappa i några veckor. Någon som vet status kring kommande ”förhandlingar”? Ska det upp till rätten snart igen eller vad är Bodströms roll nu?

Någon som vet om Elsa verkligen blivit av med stomin? CVK:n har jag förstått men stomin? Känns svårt att klara sig utan smärtor och förstoppning utan stomi om hon har PIPO 🤔.

Jag funderar på om mamman kan lida av ”Health anxiety by proxy (HAP)”. Finns inga svenska studier och verkar vara relativt nytt begrepp, men det som utmärker är att föräldrar har en överdriven oro (typ hypokondri) om att en anhörig (ofta ens barn) är allvarligt sjukt. Det kan ju många känna igen sig i men det som utmärker HAP är att föräldern söker vård och utsätter barnet för onödig vård och även har tendens att övertolka signaler från barnet. Är det riktigt illa så riskerar barnet att fara illa och utsättas för diverse ingrepp och undersökningar. Detta är bara en fundering.. isåfall behöver ju mamman hjälp och behandling.

Huvudet på spiken! HAP verkar tyvärr vara svårbehandlat. Verkar inte som om man vet hur det ska behandlas ännu. Detta kan utläsas i denna fallrapport:

https://pmc.ncbi.nlm.nih.gov/articles/PMC9942931/

Det med att ta bort tjocktarmen kom från mamma efter att de varit på läger där föreläsare pratade om att en sådan operation görs i vissa fall , det var det önskan om remiss till Sahlgrenska gällde för att utreda om det skulle vara något som skulle vara lämpligt .