Dan och Magnus hävdar att förslaget om mångkultur på 60-talet endast handlade om själva kulturpluralismen, att invandrare ska uppmuntras till att behålla sin kulturella särart, inte om själva antalet invandrare.
Söderman menar att beslutet om mångkultur "hade inget att göra, absolut noll vågar jag hävda, med antalet människor som skulle komma" och får medhåll av Dan. Det fanns ingen korrelation alls, det var helt separata frågor.
Dan fyller i och påstår rentav att uppmuntran till kulturell särart handlade om att invandrarna skulle behålla kopplingarna till de respektive hemländerna - eftersom de skulle återvända dit!
Dan hänvisar till David Schwarz och hans debattartiklar från 60-talet och framåt, de handlade enligt Dan bara om att judar som minoritet skulle få sin kultur bevarad, inte om att "det ska komma två miljoner människor till Sverige", Magnus håller med.
Tidigare har Dan/Motgift pekat på internationella dokument som FNs Replacement migration, men nu påstår de att det inte finns någon vilja från högre maktpositioner med s.k. folkutbyte, att befolka vita människors länder med främlingar, "vi" har istället "drabbats av kollektiv galenskap" är deras förklaring, politikerna blev med åren "höga på att tappa bort sig i det här".
De menar att maktens profiler som Ursula von der Leyen har "nyktrat till" och nu ifrågasätter antalet invandrare som kommit till Europa.
https://youtu.be/TmiFD4jhUPM?t=2272
Några exempel på 60-talets debattinlägg:
David Schwarz 1966, DN (Bonnier)
Lustigt nog nämner Schwarz just två miljoner människor, det som Dan menar att det inte alls handlade om.
Citat:
Om 20 år, när vi i Sverige fått en rörligare västeuropeisk arbetsmarknad i stil med den nordiska, kan de invandrades antal i Sverige uppgå till ett par miljoner, därav kanske 500 000 katoliker och en muhammedansk minoritet på omkring 100 000 människor, vilka alla kommer medföra sina seder och sin kulturella särart. Vårt land är alltså raskt på väg att förvandlas till ett flerkultursamhälle.
Att stoppa invandringen kan Sverige av olika skäl inte.
Thomas Hammarberg och Olle Wästberg/Hirsch 1967, Expressen (Bonnier)
Citat:
Under alla omständigheter - och i synnerhet i en större europeisk gemenskap - kommer vi i framtiden ha en relativt omfattande invandring. Det bör ses som någonting positivt: den kan berika det svenska samhällslivet, förvandla Sverige till ett mångkultursamhälle.
Palme 1967, 15 maj, Israels nationaldag på Stockholms Judiska Center
Citat:
Vi finner det naturligt utifrån våra demokratiska värderingar, att de svenska judarna dels i egenskap av en gammal särpräglad minoritet i vårt land, dels i egenskap av nyinvandrare kräver att få sina kulturella och konfessionella behov tillgodosedda inom ramen för det svenska samhället.
Det är en del av ett större problem som nu möter oss här i Sverige. Sverige har varit ett land, från vilket människor har sökt sig bort till främmande länder. Nu söker sig människor från främmande länder hit till oss, och vi svenskar är ovana vid minoriteter, ovana att ta hänsyn till dem som inte är exakt som vi. Därför blir vi lätt tafatta och trubbiga både så som samhälle och som enskilda individer,
och vi har väl ännu inte som nation satt oss in i den situation som uppstår när minoriteter blir en stor och växande folkgrupp av allt större betydelse. Och därmed har jag nått till slutorden i mitt anförande.
Som anknytning till vad jag började säga om förhållandet mellan internationalism och firandet av nationaldagar och nationalism, skulle jag väl helt enkelt kunna uttrycka min tes så här.
För vår tid är internationalism en avgörande utgångspunkt. Vad framtiden i dag kräver av nuet är främst att över gränserna vidga den idé om solidaritet och samverkan som så starkt funnit gensvar hos enskilda nationer. Vår främsta nationella strävan bör vara att i praktisk gärning söka förverkliga idén om frihet och trygghet mellan folken.
Men internationalism betyder utjämning och inte likriktning. Den förutsätter för att kunna vinna styrka en respekt för människors särprägel och folks identitet. För att kunna leva måste den kunna låta leva.
Nu flyttar människor i växande antal över gränserna. Vi har i Sverige stora grupper av invandrare, som på många sätt kan berika vårt samhälle. De vill finna en förankring i det svenska samhället, samtidigt som de vill värna sin särprägel och sin kultur. De vill bryta isoleringen men ändå behålla sin identitet. Vår förmåga att kunna förena en öppen attityd till invandrarnas inväxande i det svenska samhället med en respekt för minoriteternas villkor och rätt, blir ett mått på hållfastheten i vår internationalism.
Och med detta vill jag uttrycka min stora tacksamhet för att ha fått vara tillsammans med er på denna Israels nittonde självständighetsdag och också framföra en lyckönskan till det land, som vi firar, och till den krets, som här är samlad i kväll.
Jag känner min starka underlägsenhet i bildning jämfört med ambassadören och min bibelkunskap är inte stor. Låt mig ändå sluta med ett citat från profeten Jesaja. ’Då skola de smida sina svärd till plogbillar och sina spjut till vingårdsknivar, folken skola ej mer lyfta svärd mot varandra och icke mer lära sig att strida’
Schalom!
Här ser vi alltså att frågan om mångkultur och antalet invandrare
inte var två skilda frågor, att rösterna talar
för själva invandringen.
Enligt Dan och Magnus så finns det inga planer för någonting, det bara blev så här, EU var aldrig meningen att bli som det är idag, det bara kom från ingenstans och var från början någonting som fascister och nationalsocialister kunde omfamna.
I det stora hela kan Dan och Magnus hållning betraktas som ett rent försvar av de styrande, av deras system och mål. De båda herrarna påstår att det bara handlar om att själva politikerna har tappat fattningen.
Röster som dessa är rent skadliga för ett nationellt motstånd. De måste betraktas som rena fiender.
