Citat:
Ursprungligen postat av
justformybaby
man sparade information fast man vägrar att dela med sig av den?
Vadå vägrade att dela med sig av information det finns mycket tillgängligt
Citat:
Ursprungligen postat av
justformybaby
röntgenstrålning uppstår som sekundärstrålning när aluminium bombarderas av hög-energisk elektronstrålning. men även elektronstrålningen i sig och protonstrålningen skadar filmen. det behövs inte mycket för att skada kamerafilm.
Denna lilla sekundärstrålning och övrig strålning var inte stark nog att skada någon film. Och det behövdes mycket mindre för att påverka filmen i Thor Able.
Citat:
Ursprungligen postat av
justformybaby
jo Apollo hade några ynka mm aluminium som skydd mot strålningen. det eventuella stålet som du klamrar dig fast vid handlar isåfall om små detaljer som bultar för att hålla ihop eländet. man försökte hålla det lätt, förstår du.
lite från Grok:
"The hulls of the Apollo spacecraft were overwhelmingly made of aluminum, with only minimal (or zero) structural steel. Aluminum was chosen as the primary material for its excellent strength-to-weight ratio.
Aluminum: Primary material for all pressure hulls and most structural elements across both CM and LM. It made up essentially 100% of the LM hull and the inner hull of the CM."
oavsett om du ser det orimliga i banan så framgår det tydligt att Apollo flög genom intensivare områden av bältet, och under längre tid, jämfört med Thor-able.
Detta är ett flagrant sakfel. Det fanns mer än några mm aluminium.
Vad jag fått av Grook
'Det yttre stålskrovet (stainless steel brazed honeycomb substructure) täckte hela den yttre ytan av Apollo Command Module (CM), men det var inte ett enda kontinuerligt lager över hela kapseln. Det var istället uppdelat i tre separata subassemblies som tillsammans utgjorde den kompletta yttre strukturen (outer structure / TPS – Thermal Protection Subsystem).'
'Exakt uppbyggnad enligt officiella dokument
Apollo CM bestod av två huvudstrukturer som satt ihop:
Inre struktur (pressure shell / crew compartment):
Aluminium honeycomb sandwich – svetsad inre aluminiumhud, limmad aluminium-honeycomb-kärna och yttre aluminiumplåt. Tjocklek varierade (upp till ~38 mm honeycomb vid basen). Detta var det tryckhållande skrovet.
Yttre struktur (outer structure / heat shield substructure):
Stainless steel brazed honeycomb – en sandwichpanel av rostfritt stål (stainless steel) med brazed honeycomb-kärna mellan stålplåtar (steel alloy face sheets). Tjocklek varierade från 0,5 tum (12,7 mm) till 2,5 tum (63,5 mm) beroende på område. Detta var den bärande substrukturen för den ablativa beläggningen.
På denna stålsubstruktur applicerades sedan den ablativa värmeskölden: fiberglass honeycomb-celler fyllda med fenol-epoxi-harts (Avcoat 5026-39 eller liknande). Stålet valdes bland annat för sin högre smältpunkt som fail-safe om ablatorn skulle skadas lokalt.
Mellan de två strukturerna fanns ett luftspalt med fiberglassisolering för extra termiskt skydd.'
samt
'Sekundärstrålning – grundläggande mekanismer
Högenergetiska galaktiska kosmiska strålar (GCR) (främst protoner och tunga joner, HZE) interagerar med material via:
Fragmentation/spallation: Partikeln krossas och producerar lättare fragment (protoner, neutroner, alfapartiklar, pioner).
Neutronproduktion: Särskilt från material med högre atomnummer (Z). Stål (Fe, Cr, Ni; Z ≈ 26–28) har högre neutronutbyte per interaktion än aluminium (Z = 13).
Bremsstrahlung (bromsstrålning): Elektroner decelereras och emitterar röntgen/fotoner – mer i högre Z-material.
Aluminium är generellt bättre för passiv skärmning mot GCR eftersom det producerar färre och mindre penetrerande sekundärer per arealdensitet (g/cm²). Tunga material som stål eller bly ökar ofta dosen internt genom sekundär neutron- och fragment-produktion om skärmen är tunn eller intermediär tjock (ca 5–20 g/cm²).
Apollo-specifik konfiguration och varför stålet inte blev ett stort problem
Dubbelväggsdesign med låg total arealdensitet:
Inre tryckskal: Aluminium honeycomb sandwich – huvudbidraget till skärmning (ca 2–3 g/cm² aluminiumekvivalent i genomsnitt).
Yttre substruktur: Stainless steel brazed honeycomb (0,5–2,5 tum tjocklek, men låg densitet p.g.a. honeycomb-struktur) + ablator (fiberglass honeycomb med fenol-epoxi).
Mellanrum: Luftspalt + fiberglassisolering – låg densitet, minimal interaktion.
Total skärmning runt besättningen: Varierade, men typiskt ~2–7 g/cm² aluminiumekvivalent beroende på position (tjockare nära aft heat shield). Detta är tunt för GCR – de flesta högenergetiska partiklar passerar igenom med liten dämpning.
Stålet satt utanför det inre aluminiumskalet. Primära GCR träffade först ablatorn (låg-Z: C, H, O, Si i fenol + glasfiber) och sedan stålet. Ablatorn absorberade/fragmente-rade en del av energin innan partiklarna nådde stålet, vilket reducerade sekundärproduktionen i stålet. Sekundärer från stålet fick sedan passera genom isoleringen och det inre aluminiumskalet innan de nådde besättningen.'
Nog tycker jag det är tydligt att bältena är som intensivast över ekvatorn och att Apollo inte passerade där. Då hade de inte nått månen. Och man har varit ute i bältena och mätt strålningen och kommit fram till att dom inte är något hinder för månfärder