Evig singel och incel

Det var väl främst din mamma och syster som sa det? Det känns inte helt ärligt när du får det att låta som att kvinnor du varit på dejt med satt och kritiserade ditt utseende när det var din familj.

Det var väl främst din mamma och syster som sa det? Det känns inte helt ärligt när du får det att låta som att kvinnor du varit på dejt med satt och kritiserade ditt utseende när det var din familj.

Det har varit kvinnor jag var på dejt med, och kvinnor som jag pratade med både irl och på nätet.
Är det inte anmärkningsvärt att kvinnor som säger att de föll för en man trots hans utseende, har problem hur vissa män ser ut och måste säga det till honom? Han är varken missbildad eller överviktig, men hon stör sig på nåt och kan inte hålla tyst. Det här hände flera gånger när vi umgicks och jag tyckte att vi hade trevligt. Kvinnorna sa att de uppskattar mig. Tycker att jag är rolig och lätt att prata med. Och som en blixt från klar himmel så kom nån kommentar som tog mig med överraskning. "Oj, är det så illa alltså? Det bästa är nog att jag inte visar mig alls bland folk. Verkar vara provocerande"
Kvinnor säger nog sånt till män för att vara snälla. Så att han blir medveten om att hans utseende är otillräckligt. Hon gillar att umgås med honom, men hans utseende... nja...
Jag trivdes att vara som jag var. Jag var ute och sprang året om,tränade styrketräning. Jag kommer aldrig mer vara lika stark och känna mig lika rörlig som jag var då.
Jag är inte hennes typ, så alla kvinnor känner samma som hon gör.
Med facit i hand så får man ge kvinnor rätt.
Jag har ju aldrig lyckats få en kvinna.

En fråga till kvinnor här. När du umgås med en man som säger att han uppskattar ditt sällskap, ni har kul tillsammans, kanske är ute på en promenad. Tycker du att han ska säga nåt om din vikt, om dina ben eller nåt annan detalj i ditt utseende? Om han säger nåt sånt, vad ska du göra med den informationen? Om han tycker du är så smal, borde du äta mer? Om han tycker du är lite rund, borde du träna mer, äta mindre? Vad ska du göra åt dina ben?

Det är inte första gången jag hör den här berättelsen från dig här på FB. För första gången börjar mitt tålamod tryta lite så jag pratar klartext vad jag tycker: du pratar om kvinnor som en enhetlig grupp med någon slags likadana gruppegenskaper. kvinnor är precis lika olika som män är och alla kvinnor beter sig inte sådär. män kan också säga dumma saker till kvinnor rakt ut. du har nog en poäng i att kvinnligt dåligt beteende "tillåts" ibland mer p g a könsroller och det är inget positivt i min värld i alla fall. Å andra sidan finns kvinnor som far rejält illa i samhället på grund av de strukturer vi har där mannen fortfarande är överordnad kvinnan i många sammanhang. Jag tycker det låter som att de kvinnor som sagt så till dig kanske inte varit de skarpaste knivarna i lådan och att de varit allmänt omogna.

Jag har hört kvinnor säga liknande. Samtidigt så hade de problem med hur jag såg ut. Klankade ner på min kropp t ex. Det slutade inte där. De talade om för mig hur jag ska vara som man för att kvinnor ska vilja ha mig.

Men Herre Gud, är det hans egen familj som är de "kvinnor" han ständigt tvångsmässigt återberättar om?

Ja, det är tragiskt att kvinnor råkar illa ut. Blir misshandlade av män och våldtagna.
Jag trodde inte att vi diskuterade det i den här tråden.
Men det kanske är en tävling vem som har det värst?

Jag tycker själv att jag blivit orättvist behandlad av kvinnor. Det är mycket som jag inte behövde höra.
Jag hade jobbigt med akne i många år, ända upp till 24 års ålder. Jag kände mig redan otillräcklig då, och hade dåligt självförtroende. Att jag inte kunde få tjejer hjälpte inte.
Men det stoppade inte där. Uppenbarligen så var jag missbildad eftersom kvinnor klankade ner på min kropp. Så inte nog med att jag redan mått dåligt över hyn i många år, det var fel på min kropp också.
Kroppen funkade, jag tränade regelbundet och var aktiv. Jag kunde springa en mil. Kvinnorna som klankade ner på min kropp sprang inte en mil. De sprang inte alls.
Men det var inte nog där. De talade om för mig hur jag ska vara som man för att kvinnor ska vilja ha mig. Så det var fel på min personlighet också.
Jävlar vilken uppförsbacke jag hade.
De sa att de tyckte jag var trevlig, rolig, lätt att prata med osv. Men det var inte tillräckligt. De sa till mig att jag inte får vara blyg och nervös om jag träffar en tjej. Sånt är avtändande och omanligt.
Och så måste jag vara framåt, våga ta för mig, ta första steget.

Jag gjorde så gott jag kunde utifrån mina förutsättningar. Jag tog ofta första steget.
Så jag behövde inte höra att allt var fel med mig.

Jag har länge funderat på hur vanligt det är att man går singel och sexlös hela livet egentligen? Jag läste nyligen att Gen Z aldrig har haft så lite sex som tidigare generationer och heller aldrig funnits så många vuxna manliga oskulder som idag. Men jag tillhör inte Gen Z utan föddes på sent 80-tal.

Jag har aldrig haft ett parförhållande och har haft sex en gång i mitt liv när jag var i tidiga 20-års åldern. Jag insåg redan som barn att jag var lite annorlunda men jag hade ändå kompisar under hela skoltiden och även några år efter. Men i vuxen ålder har jag egentligen bara haft en nära vän och det var en tjej jag träffade när jag var 20 via nätet. Vi var kompisar i många år fram tills ganska nyligen när vi knappt har någon kontakt längre efter att hon skaffade barn och allt. I tidiga 20-års åldern så var jag väldigt social med henne och hennes kompisar och det blev många hemmafester och krogbesök. Det var kul men jag fick aldrig någon romans förutom med en annan tjej som var betydligt yngre jag träffade via nätet och förlorade oskulden med. Tyvärr blev det inget mer.

Jag flyttade tidigt hemifrån och har haft fast jobb sedan jag var 20 och har idag en relativt bra inkomst och en bostadsrätt relativt centralt i Stockholm. Det går väldigt bra för mig på jobbet och jag tycker om mitt jobb och kollegorna verkar tycka om mig också. Men jag har alltid haft problem med att få det där extra som leder till romans (och inte heller så lämpligt via jobbet). Jag försökte med nätdejting mellan 20-33 typ och det ledde inte till någon förutom den där enda tjejen jag hade sex med så jag släppte nätet. Jag har ägnat mina semestrar åt att resa runt på jorden och träffa folk på hostels vilket har varit bland det bästa jag gjort i mitt liv men nu börjar man bli till åren och jag börjar känna mig lite konstig som reser runt på hostels där det mestadels är ungdomar.

Jag har haft bekanta och kollegor som varit i samma situation som mig och som jag misstänker har varit oskuld i högre ålder än mig och nu när man haft dessa på sociala medier så har jag senaste tiden börjat se att alla har träffat någon senaste halvåret. Nu är det verkligen bara jag kvar.

Jag har ju utseendet emot mig då 90% av männen i Sverige är längre än mig och jag har också en väldigt tanig kroppsbyggnad. Om jag på sommaren går runt med shorts och T-shirt så ser jag ut som en 16-åring i kroppen och det är tyvärr ingen överdrift. Jag klandrar inte kvinnorna över att dom inte attraheras av mig. Det är tyvärr såhär jag är byggd. Min mamma sa också att hon tror det är min kroppsbyggnad och längd som gör att jag aldrig träffar någon.

Jag har många gånger tyckt om att leva ensam och jag är ju van vid det. Jag har ju liksom bott ensam i 17 år nu sedan jag flyttade hemifrån. Men att bli gammal och ensam känns väldigt tråkigt. Man vill väl ha någon att dela livet med? Eller iallafall ha fått upplevt det någon gång i livet. För mig vore det en dröm att bara få ligga i soffan och hålla om en tjej, vilken mysig upplevelse. Sexet tänker jag egentligen inte på då jag varit utan så länge att jag lärt mig leva med det.

Jag ägnar mig ju en del åt mina intressen men där träffar jag inga kvinnor heller och jag kan inte vardagsflirta heller. Hur tycker ni att jag bör göra framöver? Kan jag träffa någon?

Det finns ju de som anser att vi lever i ett patriarkat, där kvinnan är underordnad mannen och har ett lägre värde generellt sätt. Många kvinnor får också ta emot mycket skit genom livet från såväl män som kvinnor. Det kan nog också förklara dessa kvinnors beteende. Dessa kvinnor har lärt sig att deras enda värde ligger i deras utseende. Ofta lär sig kvinnor också att de inte duger, utseendet duger inte, personligheten duger inte. Det låter som att kvinnorna du mött har tagit ut detta förtryck de själva lever under på dig. De får känna sig lite överlägsna, och det känns lite skönt att vara på "andra sidan" så att säga. Det var egentligen det jag menade när jag i förra inlägget skrev om att kvinnor behandlas illa. Då syftade jag inte specifikt på våldtäkt och misshandel även om det är extrema exempel på förtryck utan mer allmänt på att kvinnor fortfarande är underordnade mannen i samhället.

Frågan var inte i första hand om du tror att du kan få till en förändring gällande relationer, frågan var om du är beredd att göra förändringar i ditt eget liv?

Vad vill du göra nu då som du inte provat?

Vet du förresten om skorna som ökar din längd med 5-10cm?

Du behöver få in foten först så kanske det andra kommer sedan? Vad jag menar är att det är lite svårt att börja när allt beror på dig egentligen. Att kvinnor är den som signalerar OK för en invit är en sak som de kanske till och med slutat med eller bara ger sig hän för orealistiska alternativ?

Sedan är Sverige ett av de bästa länderna. Skulle du ha samma chans i vilket annat land som helst att kunna skaffa det liv du vill ha?

En annan sak som jag kom på var att kolla upp vad för aktiviteter Stadsbiblioteket har. De anordnar bokcirklar, man kan gå dit och läsa i grupp, diskussionsgrupper, osv. Kolla om där är nåt som intresserar dig. Kanske finns där en fin tjej som du känner att du trivs att prata lite extra med. Fråga om hon vill dricka en kaffe i cafeterian när det känns läge att göra så.

Hur tar du avvisanden?

Vad menar du med att du kände redan som barn att du var "lite annorlunda"? Utveckla gärna det, hur kände du dig annorlunda tex?

Om jag helt fritt får ge dig en del råd så skulle jag råda dig att först och främst försöka skaffa ett par vänner. Det är jättesvårt i vuxen ålder men det går. Hur är de andra du träffar via dina intressen? Är där någon/några du skulle vilja bjuda hem på en öl och kolla på nåt eller spela nåt spel? Finns jätteroliga sällskapsspel, både nya och gamla klassiker.

Du säger att du bor i Stockholm, kolla upp Expat grupperna i stan på nätet. De anordnar ofta jätteroliga grejer och alla är välkomna, allt ifrån att man fikar på stan och pratar svenska, till walking groups eller ut o ta en öl, eller att man träffas på stranden och springer, meditation, teaterträning, osv osv osv. Man väljer helt och hållet vad man själv anmäler sig till. Jag har träffat många supertrevliga människor från hela världen i lilla staden jag bor i. Så småningom träffar man dem man klickar extra med och då kan man fördjupa vänskapen med dem. Finns också svenska grupper som "City polarna" (om de finns kvar) och finns säkert fler. Ett lätt och avslappnat sätt att komma ut och träffa folk. Du behöver bara vara lite modig och komma ihåg att andra dömer dig inte lika hårt som du dömer dig själv. Var beredd på att prata engelska med folket från expat grupperna.

Ett tips är när du träffar folk, kvinnor som män, är att du inte bara pratar om jobb och dina intressen. De flesta kommer tröttna efter ett tag, OM du nu inte har turen att träffa nån som är lika såld på nåt av dina intressen. För att folk ska ha en chans att lära känna dig måste du våga vara lite personlig. Berätta tex om din familjedynamik när du växte upp och hur det formade dig och såna saker. Inte med en gång och inte out of the blue men du förstår, bjud på dig själv, lyssna på andra och ställ relevanta följdfrågor.

Jag dejtade en man som var kortare än jag en gång, han fick stå på tå när vi kramades och kysstes. Samma där, han var inte sin längd, han var så mycket mer. Intelligent, självsäker, trygg i sig själv, osv. Väldigt sexiga egenskaper och drag.

Han var mer öppen om sig själv på en annan sida men slutade skriva där när han aldrig fick medhåll. Där framgick det helt att han blivit kritiserad av sin mamma och syster, bl a för sitt utseende och att ingen kunde bli kär i honom med tanke på hur han ser ut. Hemsk historia förstås och inget han förtjänar men han vägrade terapi eller annat som hade kunnat få honom fri från sin familj och bytte till Flashback istället där han får mer medhåll.

Jag tror inte att han har varit på särskilt många dejter, 10-20 st kanske, och har väldigt svårt att tro att han fått negativa kommentarer om sitt utseende så många gånger som han vill påskina. Människor brukar vara mer artiga än så och istället tacka nej till dejt nr 2 om man inte gillar dejtens utseende.