Citat:
Ursprungligen postat av
Grodde
Jag har länge funderat på hur vanligt det är att man går singel och sexlös hela livet egentligen? Jag läste nyligen att Gen Z aldrig har haft så lite sex som tidigare generationer och heller aldrig funnits så många vuxna manliga oskulder som idag. Men jag tillhör inte Gen Z utan föddes på sent 80-tal.
Jag har aldrig haft ett parförhållande och har haft sex en gång i mitt liv när jag var i tidiga 20-års åldern. Jag insåg redan som barn att jag var lite annorlunda men jag hade ändå kompisar under hela skoltiden och även några år efter. Men i vuxen ålder har jag egentligen bara haft en nära vän och det var en tjej jag träffade när jag var 20 via nätet. Vi var kompisar i många år fram tills ganska nyligen när vi knappt har någon kontakt längre efter att hon skaffade barn och allt. I tidiga 20-års åldern så var jag väldigt social med henne och hennes kompisar och det blev många hemmafester och krogbesök. Det var kul men jag fick aldrig någon romans förutom med en annan tjej som var betydligt yngre jag träffade via nätet och förlorade oskulden med. Tyvärr blev det inget mer.
Jag flyttade tidigt hemifrån och har haft fast jobb sedan jag var 20 och har idag en relativt bra inkomst och en bostadsrätt relativt centralt i Stockholm. Det går väldigt bra för mig på jobbet och jag tycker om mitt jobb och kollegorna verkar tycka om mig också. Men jag har alltid haft problem med att få det där extra som leder till romans (och inte heller så lämpligt via jobbet). Jag försökte med nätdejting mellan 20-33 typ och det ledde inte till någon förutom den där enda tjejen jag hade sex med så jag släppte nätet. Jag har ägnat mina semestrar åt att resa runt på jorden och träffa folk på hostels vilket har varit bland det bästa jag gjort i mitt liv men nu börjar man bli till åren och jag börjar känna mig lite konstig som reser runt på hostels där det mestadels är ungdomar.
Jag har haft bekanta och kollegor som varit i samma situation som mig och som jag misstänker har varit oskuld i högre ålder än mig och nu när man haft dessa på sociala medier så har jag senaste tiden börjat se att alla har träffat någon senaste halvåret. Nu är det verkligen bara jag kvar.
Jag har ju utseendet emot mig då 90% av männen i Sverige är längre än mig och jag har också en väldigt tanig kroppsbyggnad. Om jag på sommaren går runt med shorts och T-shirt så ser jag ut som en 16-åring i kroppen och det är tyvärr ingen överdrift. Jag klandrar inte kvinnorna över att dom inte attraheras av mig. Det är tyvärr såhär jag är byggd. Min mamma sa också att hon tror det är min kroppsbyggnad och längd som gör att jag aldrig träffar någon.
Jag har många gånger tyckt om att leva ensam och jag är ju van vid det. Jag har ju liksom bott ensam i 17 år nu sedan jag flyttade hemifrån. Men att bli gammal och ensam känns väldigt tråkigt. Man vill väl ha någon att dela livet med? Eller iallafall ha fått upplevt det någon gång i livet. För mig vore det en dröm att bara få ligga i soffan och hålla om en tjej, vilken mysig upplevelse. Sexet tänker jag egentligen inte på då jag varit utan så länge att jag lärt mig leva med det.
Jag ägnar mig ju en del åt mina intressen men där träffar jag inga kvinnor heller och jag kan inte vardagsflirta heller. Hur tycker ni att jag bör göra framöver? Kan jag träffa någon?
Vad menar du med att du kände redan som barn att du var "lite annorlunda"? Utveckla gärna det, hur kände du dig annorlunda tex?
Om jag helt fritt får ge dig en del råd så skulle jag råda dig att först och främst försöka skaffa ett par vänner. Det är jättesvårt i vuxen ålder men det går. Hur är de andra du träffar via dina intressen? Är där någon/några du skulle vilja bjuda hem på en öl och kolla på nåt eller spela nåt spel? Finns jätteroliga sällskapsspel, både nya och gamla klassiker.
Du säger att du bor i Stockholm, kolla upp Expat grupperna i stan på nätet. De anordnar ofta jätteroliga grejer och alla är välkomna, allt ifrån att man fikar på stan och pratar svenska, till walking groups eller ut o ta en öl, eller att man träffas på stranden och springer, meditation, teaterträning, osv osv osv. Man väljer helt och hållet vad man själv anmäler sig till. Jag har träffat många supertrevliga människor från hela världen i lilla staden jag bor i. Så småningom träffar man dem man klickar extra med och då kan man fördjupa vänskapen med dem. Finns också svenska grupper som "City polarna" (om de finns kvar) och finns säkert fler. Ett lätt och avslappnat sätt att komma ut och träffa folk. Du behöver bara vara lite modig och komma ihåg att andra dömer dig inte lika hårt som du dömer dig själv. Var beredd på att prata engelska med folket från expat grupperna.
Ett tips är när du träffar folk, kvinnor som män, är att du inte bara pratar om jobb och dina intressen. De flesta kommer tröttna efter ett tag, OM du nu inte har turen att träffa nån som är lika såld på nåt av dina intressen. För att folk ska ha en chans att lära känna dig måste du våga vara lite personlig. Berätta tex om din familjedynamik när du växte upp och hur det formade dig och såna saker. Inte med en gång och inte out of the blue men du förstår, bjud på dig själv, lyssna på andra och ställ relevanta följdfrågor. Folk gillar dem som låter dem prata och som verkligen lyssnar. Det är något som försvunnit en aning i samhället. Alla är vana vid att alla alltid är på väg nånstans och är stressade osv. Om du vill få någon/några prata så kan du kasta ut ett statement. Typ, "jag hörde att det finns föräldrar som medvetet försöker få sina barn smittade med mässling" Bara som ett exempel, det kommer sätta igång samtalet utan att du behöver göra så mycket mer och du kan lyssna på de andra och genom att lyssna på svaren så lär du dig mer om dem.
Får du djupare kontakt med någon så bete dig inte som ett litet barn - "nu är det jag som har ringt de senaste 3 gångerna och dragit igång och planerat ditten o datten, nu får bannemej de höra av sig"
Nej. Folk är kroniskt upptagna och blir sjukt tacksamma över att få ett färdigt paket. "Ska vi ses vid x stationen och gå och ta en öl på x puben på fredag den 13e? Jag kan dessa x och y datumen också"
Ta det inte personligt om de inte tar initiativ, de har kanske barn och hela baletten eller är lågintensivt deprimerade och måste trugas ut nån gång då och då. Ge inte upp.
Det kan vara enkla saker som att träffas och grilla korv på stranden och dricka öl. Vad som.
Glöm det där med längden. Min förra chef var kanske 1.66 m. Hade alltid haft tjej, söta tjejer. Charmig, skojade om sin längd, var helt avslappnad kring sin längd, kanske en 6a i utseende i övrigt, men hans självförtroende och ödmjukhet gjorde honom till en 9a. Det är ren psykologi. Har du sett den där videon där en liten kattunge uppträder jäkligt självsäkert och en stor Rottweiler inte vågar närma sig kattungen? Som sagt, ren psykologi.
Jag dejtade en man som var kortare än jag en gång, han fick stå på tå när vi kramades och kysstes. Samma där, han
var inte sin längd, han var så mycket mer. Intelligent, självsäker, trygg i sig själv, osv. Väldigt sexiga egenskaper och drag.
Finns också en undersökning där folk trodde att ett stort ärr sminkades dit i deras ansikten. Det gjordes inte men människorna som trodde att de hade ett stort ärr i ansiktet blev väldigt självmedvetna och rapporterade genast lägre självförtroende och att folk de mötte bara stirrade på ärret, men det gjorde de inte.
Kanske ska du också försöka hitta intressen där fler tjejer/kvinnor rör sig. Nåt som är inne hos både män och kvinnor är odling och självförsörjning. Leva enkelt ute på landet. Du lär dig garanterat sånt du kommer ha nytta av resten av livet. Gå med i hemvärnet eller nån prepping grupp, där är kvinnor och nyttiga lärdomar.
Osv. Jag har skrivit mycket redan, ska sova nu. Kommer jag på mer skriver jag mer sen. Du låter som en helt vanlig och fin svennebanan, det finns många som du, du ska bara hitta några stycken du kan prata med och hitta på saker med.