Hur ser ert liv med EIPS/borderline ut?

Samma här. Kan bete mig som normalt folk nu för tiden men dör inombords för alla känslor är fortfarande kvar inom mig även om jag inte visar det utåt.

Vet faktiskt inte. Kommer säkert vilja, men jag tror inte att det kommer att vara bra för mig. Jag blir aldrig tillfredsställd oavsett. Känns rätt kört.... vem vill ha ett monster som mig liksom haha....

Vänskapsrelationer har jag svårt att upprätthålla. Vet inte varför.. tröttnar fort tror jag. eller hittar inte rätt människor som jag klickar med. de som jag klickar med är sådana som ofta inte är bra för mig. så är rätt ensam helt enkelt.

Det behöver inte nödvändigtvis vara att man ständigt är på sin vakt eller går på äggskal bara för att ens partner har borderline, men risken är nog större att man upplever det. Min uppfattning är att gå på äggskal innebär att man vidtar en orimlig försiktighet kring hur man uttrycker och beter sig för att minimera risken för konflikter eller negativa beteenden hos sin partner. Det blir in absurdum och till slut kommer både man själv och partnern må dåligt av det. Detta är enligt mig något annat än att vara medveten i sina handlingar och aktivt försöka utvecklas för att kunna uttrycka och bete sig konstruktivt och hjälpsamt. Att lägga tid och energi på att försöka hitta sunda strategier upplever jag inte som inskränkande, det påverkar mig snarare positivt då det främjar förståelse, förutsägbarhet och trygghet mellan mig och min partner som gör att vi enklare kan hantera situationer så att vi båda mår bra.

Det är klart att om man mår dåligt i en relation och man inte kan eller vill påverka det så bör man lämna. Det stämmer nog att risken för att man börjar gå på äggskal runt sin partner är större om partnern har borderline, men det är ohållbart för man kommer aldrig orka det i längden, så då blir alternativen att endera ändra beteende eller lämna relationen. Det senare är nog vanligast, då det känns som det enklaste. Men om man vill få det att fungera med en person med borderline så kan man inte hantera dem som att de vore gjorda av glas, det är inte hållbart för varken partnern eller en själv. De lever i verkligheten, de måste lära sig göra det, att försöka skydda dem från den är meningslöst och man gör dem en otjänst. Vad man får arbeta med är bekräftelse av känslor men inte osunda beteenden, sätta tydliga gränser och vara konsekvent med att hålla dem, stötta upp där man kan men utan att rädda dem från naturliga konsekvenser av deras ageranden, vara ärlig men inte dömande eller invaliderande och på ett sunt sätt hjälpa dem känna känslor utan att fastna i dem eller direkt agera på dem, utan att i stället tillämpa konstruktiva copingstrategier (vilket de får lära sig i DBT). Så det finns ju en hel del som personen med borderline själv behöver jobba på och jag tror de har stor hjälp av professionell terapi, men som partner kan man också göra en del utan att det känns som att det upptar hela ens liv.

Jag upplever i alla fall inte att jag ”är på min vakt” runt min pojkvän, men tryggheten jag känner i relationen till honom kommer nog till stor del från att jag har lärt mig hur jag ska hantera honom. Jag tror absolut att det kräver mer förarbete för att bli trygg i en relation med någon med borderline, just för att man är tillsammans med en person som fungerar så fundamentalt annorlunda än andra människor man är van vid, men jag skulle inte påstå att det är omöjligt att bygga en trygg och sund relation med någon med borderline, men det kräver mycket kommunikation, förståelse och samarbete från båda parter, så det får man ju själv avgöra om man tycker det är värt det eller inte.

Det du nämner blir då bara i en gråskala..

Om din borderline har så lite borderline isig att du knappt märker det så är det kanske inte genomsnittet av diagnosen

Tror du förstår vad jag menar !

Alltså om din flickvän haft större problem så är det troligare att även du börjat gå på äggskal

Du verkar ha fastnat i ett svartvitt tänkande, vilket är lite ironiskt med tanke på sammanhanget. Måste diagnosen vara endera så extrem att den orsakar konstant lidande eller så mild att den "knappt märks"? Jag har aldrig uttryckt att jag knappt märker av min pojkväns borderline, men min poäng är att mitt förhållningssätt och gränssättning hindrar mig från att hamna i en situation där jag går på äggskal, oavsett hur intensiva hans symptom är.

Jag menar att hur man som partner bemöter personen med borderline kan påverka situationen. Att jag inte går på äggskal beror inte på att symptomen inte finns där, utan på att jag aktivt valt att inte bemöta dem med överdriven försiktighet. Att du avfärdar fungerande sunda strategier som att man bara har en light-version av diagnosen förminskar det arbete som krävs för att hantera borderlinesymptom och det gör det väldigt svårt att föra en konstruktiv dialog om hur man faktiskt kan leva i en fungerande relation med någon med borderline. Om relationen ska hålla i längden så är det ofta just förståelse och praktisk tillämpning av strategier som behövs för att hindra en från att falla in i destruktiva förhållningssätt, som att gå på äggskal.

Det du skrev nu är ju helt förvirrande ..

Eftersom varken du eller jag kan mäta styrkan i just din pojkväns borderline i jämförelse med andra så vet jag inte riktigt vart du vill komma !!


Många här på Flashback har beskrivit borderline som något av det värsta dom upplevt i en relation !

Då kliver du in med ett inlägg och beskriver att du har det hyffsat lätt och har liksom kontroll och behöver inte gå på några äggskal minsann !!

Vad vill du eg ha sagt ?

Att din pojkvän har en mildare form av borderline eller vad ?

Eller klappa dig själv på bröstet att du minsann kan hantera en borderline..

Där finns en dold idioti i dina inlägg, du är nästan stolt över att behärska att vara ihop med en Kluster B person

Alla personer i kluster B har en avsaknad av empati och är manipulativa
Dom behöver supply för dom är väldigt tomma på insidan

Åh snälla nån. Jag skrev en kommentar om att man bör lämna en relation om den får en att gå på äggskal, du svarade att man alltid gör det när partnern har borderline, varpå jag försökte nyansera bilden då min upplevelse är att det inte är sant. Var bara det jag ville komma fram till. Sen tror jag inte att "mild" borderline existerar, det är en brutal sjukdom.

Det är ff nonsens det du skriver och nästan skrämmande

Låt säg att vi skriver om psykopater istället och beskriver hur svårt att leva med en så känslokall person...

Så skulle jag då gå in i tråden och säga att min "pojkvän" som visserligen är en psykopat faktiskt går att leva med...

Grattis liksom !

Sen är det en personlig känsla hur och om man själv tror sig gå på äggskal, vilket innebär om jag fått gå in i din kropp kanske direkt känt att jag går på äggskal!

Det roliga är också att du är jäv i situationen

Vad jag menar med det är att va fan ska du annars säga liksom ? Jo jag går på äggskal och han är manipulativ men eftersom min självkänsla är så låg så orkar jag inte lämna !

Alla som ff är ihop med sina borderline måste ju skriva det du skriver för att ha ett uns värde I kroppen kvar ..

Det finns ju hur många kvinnor som helst ute i landet som just nu lever med narcissister och försvarar sina val

Det känns jättekonstigt ifall man i en diskussionstråd endast ska få lyfta negativa erfarenheter och inte får prata utifrån situationer man själv varit involverad i för då är man jävig. Eller är man inte det ifall man har negativa erfarenheter som matchar ditt narrativ?

Jag lämnar tråden så kan ni andra sitta och diskutera hur alla människor med borderline är ondska och hopplösa fall, eftersom det verkar vara konsensus här och det enda perspektivet som är tillåtet.

Alltid sett borderline som något bara kvinnor kan ha, då jag bara hört om borderline från bittra män som förklarar alla sina ex som borderline, likt bittra kvinnor förklarar alla sina ex som psykopater. Så de har varit i princip samma sak.

Men din djupa självreflektion har fått mig att fundera om jag är det, 70% stämmer, men 60%+ stämmer på alla "diagnoser" och "du är fel för vårt samhälle"-manualer för mig i min jakt på vad fan som är felet.
Jag är man dock, och bara kallat den delen av mig för "en känslig liten fitta".

Men sjuk självinsikt, hög intelligens, som du tydligt har bägge av, men samtidigt (helt motsägelsefullt) noll självinsikt och ren rå fight/flight/freeze-instinkt när det väl kommer till kritan live on the battlefield skriker igenkänning. Som jag upplever från din text.

Även om du verkar vara medicinerad nu eller bara tillfälligt annan mental virilitet nu jämfört med när du startade tråden så är jag nyfiken om du har någon erfarenhet med förhållanden av dubbel bipolaritet, alltså där bägge är det. Då många kvinnor är det är risken stor att jag stöter och stött på det. Om jag själv är det; hade förklarat mycket i mitt liv.

Blir dubbel inkompetens över dubbel intensiv kärlek på något sätt. En smärtsam clown-show.
Är två "situationer" jag verkligen undrar över. Båda mörka. Den ena becksvart.



Om inte, tack ändå. Du är en fin människa, intelligens och självinsikt är vackert! Var stolt över det.