Citat:
Ursprungligen postat av
EngelbertEggfjert
Nu till frågeställningen:
Varför investerar människor mycket känslor i att behålla just sin kultur?
Är det inte till allas fördel att, om kulturen i ett land är så sårbar för utomstående påverkan att en annan kultur helt kan ta över, den stress-testas för att hitta eventuella luckor och svagheter?
Kulturers syfte har aldrig varit att driva lycka, utan att säkra gruppens överlevnad. Varför tycker vi att känns det så oerhört jobbigt när vår kultur hotas? Många gånger hjälper det ju arten.
Detta är en paradox jag inte blir klok på, och något jag ser som grunden till väldigt mycket konflikter. Vore intressant att höra olika perspektiv angående detta, då jag tror att roten till mycket av nutidens integrationsproblem finns i just detta.
Vill först säga att jag är helt enig om att även kulturer evolveras, det tycks fortfarande vara människor som inte förstår detta.
En känsla av igenkänning skapar trygghet för individen, och ju fler saker som förändras bortom min kontroll, desto större upplevelse av otrygghet.
Det är lätt att glömma bort att Sverige har en lång historia av moralpanik vad gäller t ex amerikansk kulturimperialism, och man får ge dessa moralister till viss del rätt: konsumtionssamhället med slit och släng, skräpmat och annat vi i DDR-Sverige törstade efter är ett gift.
Men, med det sagt, så har vi länge kunnat haft tillgången till amerikanska jeans, läskedrycker och filmer utan att vår faktiska kultur dött ut helt. Det problemet kommer först med teknikens framsteg för 20 år sedan.
Vad du inte tycks få med i din analys är att vi just nu lever flera generationer samtidigt, där ännu en stor del av västvärlden upplevt en monokultur, en långsam förändring och tekniska fördelar som gett oss viss bekvämlighet. Så långt allt gott.
Långsamheten är nyckeln i detta, för det är över tid evolution förändrar något tills vi inte längre minns ursprunget. De sista 20 åren har dock gått
oerhört snabbt, särskilt de sista 10 åren. På alla fronter.
Barn slutar gå ut för de sitter fastklistrade i sina telefoner, och lever i en global skräpkultur, där samhället samtidigt faller ihop för många äldre som varken har eller vill ha Bank-ID eller teamsmöte med sin doktor, skolornas resultat blir allt sämre, bildning byts ut mot utbildning vilket leder till inflation och arbetsmarknaden blir instabil. Vi har fått en middle management-klass av amerikanskt snitt, och vi måste lyda under lagar som gynnar företag men inte människor genom EU o s v.
En stor del av befolkningen som levde innan detta kaos, upplever akut att "det var bättre förr" var för bara 20 år sedan, då samhället tycktes ha kontroll, vilket ledde till ökad mental hälsa, sammanhållning och en intellektuell hederlighet.
Svaret är att man känner sig hotad när så många i realtid känner och faktiskt vet att samhället inte blir bättre med den trojanska häst vi en gång släppte in, eftersom vi inte förstod att marknadsliberalism är ett sluttande plan.