Adderar objektivitet något värde till mening och etik?

Jag tror inte att det pragmatiska perspektivet reducerar moral till tillfälliga attityder eller evolutionära egenheter i någon godtycklig mening. Det utgår från stabila och återkommande villkor: att vi är upplevande, sårbara och ömsesidigt beroende organismer. Det är inte en slumpmässig grund, utan en strukturell sådan.

Om normativiteten sägs vara “inbyggd” i upplevelsen behöver det dock klargöras vad detta innebär ontologiskt. Existerar normativiteten oberoende av upplevande varelser, eller är den en del av hur upplevande organismer fungerar?

Om det senare är fallet – att normativitet följer av upplevelse, sårbarhet och funktion – då ligger vi mycket nära det pragmatiska perspektivet. Skillnaden blir då snarare hur vi beskriver fenomenet än om det finns en fristående objektiv normativ realitet.

Om det däremot hävdas att normativiteten existerar oberoende av upplevande organismer, återstår frågan hur denna normativitet relaterar till motivation och handlingsskäl, och hur övergången från “är” till “bör” egentligen undviks.

Ni beskriver hur normer överlever. Jag frågar varför de är bindande. Att en norm är stabil, överlever interaktion och är kompatibel med sårbarhetsstrukturer visar hur den fungerar — inte varför den är moraliskt bindande. Stabilitet är inte detsamma som normativ giltighet; historiskt har många stabila system varit brutala och ställt till med elände.

Att säga att vissa fakta implicerar ett bör kräver mer än att visa att vissa mönster är stabila eller nödvändiga för systemets fortlevnad. Det visar bara att om vi värderar fortsatt upplevelse eller undvikande av kollaps, så bör vi handla därefter. Men just den värderingen är det normativa steget. Och det kan inte reduceras till struktur utan att förutsättas.

Och det är just dessa villkor som gör normerna bindande, eftersom de beskriver vad som krävs för att relationer mellan upplevande och sårbara varelser överhuvudtaget ska kunna bestå.

Slutsats:

Vissa normer gäller för alla eftersom de är det som krävs för att vi ska kunna leva tillsammans utan att skada varandra och utan att allt faller sönder.

Om vi utgår ifrån den premissen så är svaret mycket enkelt. Objektiviteten spelar ingen som helst roll, eftersom den bokstavligt talat inte betyder någonting. Den blir bara en tom stämpel som det inte finns minsta anledning att bry sig om.

Ja, objektivitet har en betydande funktion. Speciellt för filosofer som söker sanning. Om det är objektivt kan vi övertyga någon annan om att objektivmening existerar och hänvisa till bevisen. Om en präst kom fram till dig och sa tro på Jesus vår befriare, du frågade varför och prästen höjde sina armar mot himlen och det började regna heligt vatten som läkte alla sår och infektioner, då hade du inte kunnat logiskt avfärda det med att "Nej, Gud existerar inte. Helande vattnet är bara ett naturligt fenomen och av en slump kom precis just när du räckte upp armarna mot himlen.".

Det finns objektiv mening, men om det inte skulle kunna gå att bestämma objektiv mening så skulle nog fler varit religiösa, grunda sin etik på totalt subjektiva värderingar. Det finns miljontals människor som inte tror det finns någon objektiv mening, vanligtvis så menar dem att vi existerar på grund av evolutionen, dvs slumpmässiga meningslösa men bättre anpassade utvecklingar från någon amöba, alltså har vi ingen mening, livet uppstod sannolikt av en slump, objektivt sett. Så kan man se det, men någon som växt upp i en annan kultur skulle kunna se det annorlunda.

Objektiv mening är en social konstruktion, så vilken definition mening har och vilken evidens man baserar den på ger en specifik variant av objektiv mening. När personer lever som Jesus så kan de se evidens för vissa påståenden i bibeln, vilket ger dem själ att tro att resten också är sant, även om de inte kan pröva de andra påståendena själva. Det fungerar på samma sätt som en naturvetare går med på att gravitationen är en kraft som drar massor mot varandra, många skulle säga att det är korrekt medan de som tittat på annan evidens skulle hävda att gravitationen endast är en fiktiv kraft.

Antalet objektiva meningar ändrar analysen men inte funktionen. Om det bara fanns Jesusdyrkan och Satandyrkan, då hade alla andra subjektiva meningar varit svaga argument i jämförelse med de två objektiva meningarna. För att det existerar många parallella objektiva meningar så är det lätt att man avfärdar dem för att vara subjektiva. Därför menar jag att resultatet ändå påverkas av antalet trots av funktionen är den samma.

Tänk dig att en köttätare argumenterar med en vegan, hur skulle de påverkas av objektiva argument kontra subjektiva?

Tillfälliga i bemärkelsen att evolutionen utmejslar funktioner och benägenheter riktningslöst, dock ej slumpmässigt och utan stabilitet. Det är möjligt att den pragmatiska synen i praktisk handling helt eller delvis sammanfaller med idén om normativa fakta. Dock inte i det avseende som trådens frågeställning rör: Det finns inget skäl att agera i enlighet med pragmatiken eftersom det skulle kräva en (normativ) premiss enligt vilken antas att det är önskvärt att agera i linje med upplevande organismers funktion eller natur?

Det finns dock skäl för en rationell agent att agera i linje med normativa fakta om sådana är en del av verklighetens struktur. Man kan föreställa sig att ett faktum likt att lidande innebär skäl att undvika något innebär skäl att föredra mindre lidande. Det blir sant utan att vara reducerbart till biologisk funktion. Medvetna tillstånd har lutningar och smärta har i sin upplevelse negativ kraft som inte bara är en reaktion utan också är en del av fenomenets natur.

Det normativa är, enligt tanken, inte ett tillägg utan det finns på så vis i strukturen (skäl-strukturen?) och glider således inte från är till bör.

En fundering vid sidan om som slog mig, det är inte så att det pragmatiska riskerar att "kollapsa" i preferensutilitarism?

Innebär det inte en självmotsägelse att mena att nytta definierar moralen och att nyttan ignorerar motivation till handling och samtidigt påstå att det inte är möjligt att agera oegennyttigt eller moraliskt med hänvisning till att handlingar kräver inre motivation?

Det är riktigt att något ultimat ansvar inte finns, men av andra skäl.

Det är möjligt att agera moraliskt när egennyttan råkar vara densamma som den allmänna nyttan. Då gör man ändå gott trots att man enbart handlar för sin egen skull.

Något ultimat ansvar finns inte av det enkla skälet att ett värde alltid är subjektivt. Det enda skälet till att någonting är värt mer än något annat är att någon föredrar det.

Det finns två olika tankemässiga plan som inte inte har kontakt med varandra det en är logik och vetenskap som saknar egentliga värderingar, det andra är etik och moral och vad som är subjektivt värdefullt. Det går inte härleda subjektiva värderingar utifrån strikt logik och vetenskap.

Moral är vad som är bra för ett samhälle eller en grupp människor. Det är inte så att det är bra för alla människor för det är ofta så att det som skadar den ena gruppen kommer gynna dens gruppens konkurrenter. Det är moraliskt dåligt att mörda människor från den egna gruppen men det är moraliskt bra att skjuta fiender i krig.

Du verkar hoppa mellan att mena att det finns objektiva värden och att det inte gör det.

Nåväl, det är inte trådens frågeställning.

Gällande synen på motiv för handling så verkar den likna dygd- eller rentav pliktetik. En handling kan inte vara god om inte avsikten genuint är det. Jag menar att saken är irrelevant. Att ta intryck av moraliska fakta eller bindas av normativa fakta görs i kraft av konstitution och inneboende benägenhet att forma motiv till att göra så. Det räcker för att objektiva värden ska vara relevanta.

Det handlar inte om utkrävande av ontologiskt ansvar, vilket skulle kräva magi och som vi ju är överens om.

Vilken typ av handlingar som gör mest gott för samhället är objektivt, men att dessa handlingar skulle vara värda mer än handlingar som inte gör gott är subjektivt. Faktiska sakförhållanden är objektiva, men huruvida dessa är bra eller dåliga är subjektivt. Så fort det handlar om preferenser så handlar det om subjektivitet, inte objektivitet.