Adderar objektivitet något värde till mening och etik?

Det är oundvikligt. Vi är alla kosmiska varelser och lever inte isolerade. Objektivitet, mening och etik sammanfaller därmed på meta-nivå. Inbördes kan det däremot vara kontradiktioner, som dock avtar över tid.

Jo, människan agerar alltid i alla lägen enbart för att gynna sig själv. Allt vi någonsin gör gör vi endast för att vi själva ska må så bra som möjligt. Allt vi gör gör vi bara för att det känns bättre än alternativen, vilket vi inte styr det minsta över.

Vi gör därmed aldrig någonting på grund av att det är moraliskt rätt. Om en omoralisk handling råkar kännas bättre så har vi inget annat val än att utföra den. Det är alltså inget normativt faktum att man alltid ska sträva efter att göra det moraliskt rätta.

Jo, människan agerar alltid i alla lägen enbart för att gynna sig själv. Allt vi någonsin gör gör vi endast för att vi själva ska må så bra som möjligt. Allt vi gör gör vi bara för att det känns bättre än alternativen, vilket vi inte styr det minsta över.

Vi gör därmed aldrig någonting på grund av att det är moraliskt rätt. Om en omoralisk handling råkar kännas bättre så har vi inget annat val än att utföra den. Det är alltså inget normativt faktum att man alltid ska sträva efter att göra det moraliskt rätta.

Vem har du som förebild till dessa tankar?

Thomas Hobbes, leviathan?

Att vi endast gör det vi av olika skäl har motivation till och att denna inte är inom ”vår kontroll” är både korrekt och förenligt med att agera såväl oegennyttigt som att vara bunden av normativa fakta om tillvaron.

Du verkar mena att en moraliskt god handling är en som gör nytta och att det finns eller kan finnas moraliska fakta. Men, vidare, att ageranden som innebär nytta i en universell mening inte är möjliga som moraliska handlingar av skälet att motivationen, ytterst, alltid kommer inifrån.

Jag menar att detta innebär ett felslut. Som sagt, nyttan bryr sig om utfall och inte om motiv. Och vi kan bindas av skäl till handling, det vill säga av normativa fakta, oavsett hur det förhåller sig med motiv till att göra det.

Det framstår likaså som svårt att förstå hur inre motiv underkänner de oegennyttiga handlingar vi alla företar oss som moraliska eller altruistiska. Det nödvändiga inre motivet till att agera är inte ekvivalent med egoism.

Ingen. Det är mina egna logiska slutsatser. En filosofisk ståndpunkts trovärdighet avgörs endast av argumenten för den, inte av hur kända, inflytelserika eller intressanta de personer som ställer sig bakom den är.

Jag håller absolut med om att nytta handlar om utfall och inte motiv. Det är poängen jag försöker göra. Moral handlar alltid om utfall och aldrig om motiv, eftersom vi aldrig kan ha moraliska motiv.

Det nödvändiga inre motivet till att agera är alltid egoistiskt, eftersom vi alltid bara bryr oss om oss själva. Att medvetet agera oegennyttigt är omöjligt, dessa typer av handlingar existerar inte.

Vi kan konstatera att en en handling är den enda moraliskt rätta, men så länge vi bedömmer att vi själva inte gynnas av den så är det trots detta omöjligt för oss att utföra den. Därför fungerar inte idén om moraliskt ansvar. Vi kan alltid bara handla egennyttigt.

Jag tycker frågan är oklar. Det existerar flera objektiva meningar, men många känner inte till dessa, därför bör du förtydligat att i hypotetiska frågan att det gäller endast en objektiv mening. Det skulle redan ställa till det rejält, för all mening skulle tvingas in i en förutbestämd ultimat mening. Varför må bra? Det är ju inte meningen. I senario 2 skulle alla dö ut, medan i senario 1 skulle vi överleva, vilket är meningen.

Som jag ser förstår du inte helt vad mening är, vilket märks eftersom du inte klargör vilken typ av mening som du pratar om. Termen mening har flera begrepp, så att hoppa över definitionen leder tråden in i en gröt av fria tolkningar.

Om du har endast en objektiv mening skulle meningen med den objektiva meningen vara den objektiva meningen själv.
När ett barn frågar varför 200 ggr så är slutgiltiga svaret den objektiva meningen.

Konstig fråga konstigt svar.

Vad du antar är att vi fortfarande skulle ha subjektiv mening om det existerade endast en objektiv mening, det är inte fallet. Existerar det fler än en mening är alla subjektiva, eller så är alla objektiva, vilken terminologin man nu föredrar.

Då förstår jag. Du håller fast vid premissen att någonting är rätt eller fel i sig självt, vilket som sagt är en ologisk premiss, och därför tyvärr gör hela frågan till en nonsensfråga.

Om vi utgår ifrån att en ungkarl kan vara gift, hur förhåller sig då den gifta ungkarlen till att ha en fru trots att han är ogift. Det är samma typ av frågeställning.

Personligen har jag länge kontemplerat dilemmat i det hypotetiska antaget att det finns en objektiv mening med livet och eller en objektiv moral eller etik, varav jag har belägrat mig i en icke-dualistisk position: jag kan varken avgöra om det finns någon objektiv sådan eller inte, eftersom jag är bunden till det subjektiva konceptet utav det... det vill säga, i den mest objektiva positionen utav moral och etik som är tillgänglig, ser jag en ifrånkomlighet från betydelsen, innebörden, utav moral, etik och mening... och därmed en tolkning (den må vara logisk, den må vara rationell, den må vara funktionell) utav vad som är moraliskt och vad som är etiskt och vad som är meningsfullt, vilket är utav karaktären subjektivitet.

Jag förmår dock betrakta det subjektiva som ett objekt utav en konditionerad värdegrund utav det undermedvetna, men förmår mig dock ej sträcka mig utanför denna "begränsning" där jag kan ofiltrerat eller utav obehindrad objektivitet applicera det utanför min egen subjektiva värdegrund, och därmed kan ej göra några anspråk på "sann" objektiv icke oberoende mänsklig existens utav universell moral eller etik som inte är beroende utav egen subjektivitet.

Det är dock inte ett argument för att objektiv moral, etik eller mening är existerande likväl som icke existerande, utan bara ett argument för att jag inte är kapabel att betrakta universum obehindrat utan subjektivitetens karaktär i moral, etik och mening, vilket skulle krävas för att kunna legitimera existensen likväl icke existensen utav sann objektiv moral, etik och mening.

Vad jag är villig att argumentera för är att moral och etik är värdefullt, meningsfullt och funktionellt i kontexten lidande, varav ju mer integrerad och utvecklad moral och etik som är konditionerat i individens undermedvetna, desto starkare observationer i ett orsakssamband i relation till mindre effekter utav lidande kan observeras, det vill säga... ju mer moraliskt och etiskt "utvecklad" en individ är, ju mindre tenderar den att orsaka lidande för sig själv och andra genom genom sitt tänkande och handlande... och det skulle jag (subjektivt) bedöma, tolka, som användbart, funktionellt eller meningsfullt för individens psykologiska hälsa.