OBS! Den här tråden handlar inte om huruvida en objektiv mening och etik existerar i metafysisk bemärkelse. Detta tas upp i andra trådar. Här diskuteras enbart vilket värde objektiviteten i så fall skulle tillföra.
Frågeställning:
Anta hypotetiskt att det finns en objektiv mening med livet och en objektiv etik – alltså externa normer som gäller oberoende av mänsklig psykologi, behov och upplevelser. Objektiv mening innebär att något är meningsfullt i sig, oavsett vad människor upplever. Objektiv etik innebär att rätt och fel avgörs av sådana externa normer. De kan komma från t.ex. Gud, naturen eller abstrakta principer, d.v.s. vara kosmiskt förankrade.
Då följer två möjligheter:
1. Objektiv mening och etik sammanfaller med det som pragmatiskt fungerar för mänskliga behov, intressen och samarbete. Då uppstår frågan: Vad tillför objektiviteten? Om den objektiva moralen ändå säger det som fungerar för människor – vilket extra värde ger den?
2. Objektiv mening och etik står i konflikt med mänskliga behov, intressen och samarbete, och leder till ett sämre liv och samhälle om vi följer dem. Då uppstår en annan fråga: Varför skulle vi bry oss? Om objektiv moral gör livet sämre – varför skulle dess oberoende existens vara normativt relevant för oss?
Så i scenario 1 verkar objektiviteten överflödig. I scenario 2 verkar den irrelevant. Det som faktiskt tycks spela roll är inte om normerna är “kosmiskt förankrade”, utan om de fungerar för varelser som oss. Så frågan är, har objektivitet i mening och etik någon egentlig betydelse? Eller är det pragmatismen, d.v.s. vad som fungerar för mänskligt liv i praktiken, som i slutändan är det som betyder någonting? Om objektivitet inte gör någon praktisk skillnad – varför ska vi bry oss om den?
Frågeställning:
Anta hypotetiskt att det finns en objektiv mening med livet och en objektiv etik – alltså externa normer som gäller oberoende av mänsklig psykologi, behov och upplevelser. Objektiv mening innebär att något är meningsfullt i sig, oavsett vad människor upplever. Objektiv etik innebär att rätt och fel avgörs av sådana externa normer. De kan komma från t.ex. Gud, naturen eller abstrakta principer, d.v.s. vara kosmiskt förankrade.
Då följer två möjligheter:
1. Objektiv mening och etik sammanfaller med det som pragmatiskt fungerar för mänskliga behov, intressen och samarbete. Då uppstår frågan: Vad tillför objektiviteten? Om den objektiva moralen ändå säger det som fungerar för människor – vilket extra värde ger den?
2. Objektiv mening och etik står i konflikt med mänskliga behov, intressen och samarbete, och leder till ett sämre liv och samhälle om vi följer dem. Då uppstår en annan fråga: Varför skulle vi bry oss? Om objektiv moral gör livet sämre – varför skulle dess oberoende existens vara normativt relevant för oss?
Så i scenario 1 verkar objektiviteten överflödig. I scenario 2 verkar den irrelevant. Det som faktiskt tycks spela roll är inte om normerna är “kosmiskt förankrade”, utan om de fungerar för varelser som oss. Så frågan är, har objektivitet i mening och etik någon egentlig betydelse? Eller är det pragmatismen, d.v.s. vad som fungerar för mänskligt liv i praktiken, som i slutändan är det som betyder någonting? Om objektivitet inte gör någon praktisk skillnad – varför ska vi bry oss om den?