Citat:
Ursprungligen postat av
JagheterHenrik
Du pratar som om jag faktiskt tycker att det varit rätt att angripa Iran. Jag har aldrig någonsin sagt att USA och Israel har rätt att angripa Iran utan vad jag säger är att det var rätt att Khomeini likviderades då har styrt en terrorstat i nära 4 decennier och haft en hel befolkning som gisslan för hans förlegade teokratiska projekt. Att det sker genom att man bryter mot folkrätten är inte något jag egentligen står bakom alls, men det är fortfarande ett faktum att det har hänt.
Vad gäller EU:s stöd till USA är det ungefär som Indiens och Kinas till Ryssland: man fördömer det inte men man står inte heller bakom det, utan man gör allt av egna strategiska intressen. Så fungerar världspolitiken vare sig du vill det eller inte, och att man valde att införa sanktioner mot Ryssland har att göra med att det är EU:s närområde och därför ligger direkt i våra intressen. Samma sak med Ukrainahjälpen. Till skillnad från Mellanöstern ställer vi oss bakom och hjälper våra broderfolk i nöd. Mellanösterns länder är extremt duktiga på att peka på Europa och vad vi gör för fel men aldrig på vad de själva gör, och det är just denna brist på självinsikt som lett till att många länder i Mellanöstern, fast i en evig offerkofta, aldrig kan utvecklas utan allt skylls på väst och USA. Ditt Ryssland som du håller kärt gör samma. De skyller exakt alla problem på allt och alla förutom dem själva, och det är anledningen till att Ryssland är fast i sitt korrupta, oligarkiska välde.
Vad gäller USA:s inblandning i detta har det skett på ett rättsvidrigt sätt, inte tu tal om det. Men däremot är jag nöjd att resultatet blev att Khomeini försvann och förhoppningsvis kommer den islamistiska regimen att falla. MEN, om den faller så är jag väldigt orolig för att Trump inte haft någon plan i hur man ska upprätthålla ordningen i Iran i en sån situation.
Jag delar till stora delar din analys. Min förhoppning är densamma: att folken i både Iran och Ukraina ska få leva i fred och frihet. Båda nationerna behöver regeringar som är folkvalda, som aktivt verkar för att minska polariseringen inom landet och som garanterar alla medborgares mänskliga rättigheter, oavsett etnicitet, språk, politisk eller religiös åskådning.
Frågan är bara hur vi, som omvärld, bäst stödjer en sådan positiv utveckling. Min övertygelse är att vår roll främst ska vara begränsad till humanitärt bistånd och ett intensifierat diplomatiskt arbete. Det är genom att lindra nöd och hålla dörrar till dialog öppna som vi kan göra verklig skillnad.
Däremot bör vi vara ytterst försiktiga med att ta parti för en specifik inrikespolitisk fraktion. Historien visar att när utomstående pekar ut vinnare och förlorare i en intern maktkamp riskerar vi att elda på motsättningarna till den grad att de urartar i fullskaligt inbördeskrig. Att skicka vapen är att hälla bränsle på brasan; det förlänger konflikten, ökar lidandet och försvårar en framtida försoning. Vapen skapar sällan fred; de skapar bara fler offer.
Slutligen får vi inte glömma att en varaktig fred kräver goda grannförbindelser. Här har vi som omvärld en viktig uppgift i att hjälpa Iran och Ukraina att undvika den nyvunna friheten leder till ultranationaism och militarism. De behöver bygga sina framtida relationer med sina grannländer på principen om delad säkerhet – den enkla men djupa insikten att "jag är bara trygg om du känner dig trygg med mig". Det är med den insikten, inte med vapenleveranser och ensidigt partitagande, som vi kan hjälpa deras befolkningar till en framtid i fred och frihet
