Adderar objektivitet något värde till mening och etik?

Att praktisk handling, av någon klar eller oklar anledning, bör vägledas av organismers funktion och upplevelser är vi nog överens om. Det finns ingen frikopplad moral som står skriven i stjärnorna och evigheten.

I det "pragmatiska perspektivet" blir saken utlämnad till tillfälligheter likt attityder, språkliga fenomen, olika sociala systems överlevnadsförmåga liksom till evolutionära egenheter som biologiska funktioner, spelteori och självbevarelsedrift. Och så får man hoppas att detta överensstämmer med en tänkt mer objektiv nytta, men som inte finns. Frågan varför man bör handla i enlighet med någonting alls kan som du påpekar alltid ställas och här tycks den sakna svar annat än en analogi till att föredra den ena glassen framför den andra.

Att på detta vis verka i enlighet med observerade funktioner verkar i slutänden utmynna i ett nyttotänkande där givna funktioners verkställande maximeras. I det pragmatiska lurar också ett tänkande där är antar formen bör.

I det att istället betrakta upplevande organismers funktionssätt som normativa fakta krävs inte tillägg som motiverar varför dessa i en objektiv mening bör beaktas. Utan det är, i sådana fall, inbyggt i tillvarons fenomenologiska aspekt, annars vore det inte fråga om normativa fakta utan om blott beskrivningar av olika signaler (om uttryck för exempelvis det som kallas lidande).

Kanske är det så att normativ etik inte är begränsat till något som häftas vid attityder utan är något som faktisk utvinns ur strukturen på funktioner och upplevandet i sig. Handlingar kan därmed vara rätt eller fel, vilket i princip, i sådana fall, kan utrönas. Om detta blir ekvivalent med den pragmatiska synen, så tillför svaren inte så mycket mer än att legitimera den. Jag tror dock inte att ekvivalens är fallet.

Då förstår jag. Du håller fast vid premissen att någonting är rätt eller fel i sig självt, vilket som sagt är en ologisk premiss, och därför tyvärr gör hela frågan till en nonsensfråga.

Om vi utgår ifrån att en ungkarl kan vara gift, hur förhåller sig då den gifta ungkarlen till att ha en fru trots att han är ogift. Det är samma typ av frågeställning.

vem fan bryr sig? vi ska ändå dö

Det är oundvikligt. Vi är alla kosmiska varelser och lever inte isolerade. Objektivitet, mening och etik sammanfaller därmed på meta-nivå. Inbördes kan det däremot vara kontradiktioner, som dock avtar över tid.

Som sagt. Om man antar att det finns normativa fakta om tillvaron, så innebär sådana skäl för en rationell agent att handla. På samma vis som andra typer av fakta om omvärlden gör det.

Det finns dock inga fakta, normativa eller andra, som hindrar ett dysfunktionellt eller inadekvat förhållande till omvärlden.

En moralisk handling är per definition en god handling, en handling som gör nytta. Man kan alltså slå fast att en viss handling är moralisk för att den är god och gör nytta. Men det är tyvärr inte skäl nog för en rationell person att välja denna handling.

Det enda som en människa kan bry sig om är nämligen sitt eget välmående. Och ibland är det bättre för välmåendet att välja det omoraliska alternativet. Ibland är det rationellt att vara omoralisk.

De flesta tjänar på att för det mesta vara moraliska människor eftersom de då bidrar till att skapa ett moraliskt samhälle som det är trivsamt för dem själva att leva i. Men ibland tjänar man mer på att inte göra det moraliskt rätta, och då finns det ingen anledning att göra det moraliskt rätta.

Är det inte möjligt att skilja skäl till handling från ultimat motivation till handling?

Och om just graden av universell nytta är det som avgör en handlings moraliska status, så är det i sådana fall en fråga om utfall och inte om bevekelsegrunder hos utföraren.

Vår motivation till handling är det enda skälet vi har till handling, eftersom vi alltid bara kan göra det som vi är motiverade att göra.

Ja, ingen gör någonsin något moraliskt på grund av att det är moraliskt. Vi gör bara moraliska saker för att det råkar vara gynnsamt för oss själva.

Jag tycker frågan är oklar. Det existerar flera objektiva meningar, men många känner inte till dessa, därför bör du förtydligat att i hypotetiska frågan att det gäller endast en objektiv mening. Det skulle redan ställa till det rejält, för all mening skulle tvingas in i en förutbestämd ultimat mening. Varför må bra? Det är ju inte meningen. I senario 2 skulle alla dö ut, medan i senario 1 skulle vi överleva, vilket är meningen.

Som jag ser förstår du inte helt vad mening är, vilket märks eftersom du inte klargör vilken typ av mening som du pratar om. Termen mening har flera begrepp, så att hoppa över definitionen leder tråden in i en gröt av fria tolkningar.

Om du har endast en objektiv mening skulle meningen med den objektiva meningen vara den objektiva meningen själv.
När ett barn frågar varför 200 ggr så är slutgiltiga svaret den objektiva meningen.

Konstig fråga konstigt svar.

Vad du antar är att vi fortfarande skulle ha subjektiv mening om det existerade endast en objektiv mening, det är inte fallet. Existerar det fler än en mening är alla subjektiva, eller så är alla objektiva, vilken terminologin man nu föredrar.

Personligen har jag länge kontemplerat dilemmat i det hypotetiska antaget att det finns en objektiv mening med livet och eller en objektiv moral eller etik, varav jag har belägrat mig i en icke-dualistisk position: jag kan varken avgöra om det finns någon objektiv sådan eller inte, eftersom jag är bunden till det subjektiva konceptet utav det... det vill säga, i den mest objektiva positionen utav moral och etik som är tillgänglig, ser jag en ifrånkomlighet från betydelsen, innebörden, utav moral, etik och mening... och därmed en tolkning (den må vara logisk, den må vara rationell, den må vara funktionell) utav vad som är moraliskt och vad som är etiskt och vad som är meningsfullt, vilket är utav karaktären subjektivitet.

Jag förmår dock betrakta det subjektiva som ett objekt utav en konditionerad värdegrund utav det undermedvetna, men förmår mig dock ej sträcka mig utanför denna "begränsning" där jag kan ofiltrerat eller utav obehindrad objektivitet applicera det utanför min egen subjektiva värdegrund, och därmed kan ej göra några anspråk på "sann" objektiv icke oberoende mänsklig existens utav universell moral eller etik som inte är beroende utav egen subjektivitet.

Det är dock inte ett argument för att objektiv moral, etik eller mening är existerande likväl som icke existerande, utan bara ett argument för att jag inte är kapabel att betrakta universum obehindrat utan subjektivitetens karaktär i moral, etik och mening, vilket skulle krävas för att kunna legitimera existensen likväl icke existensen utav sann objektiv moral, etik och mening.

Vad jag är villig att argumentera för är att moral och etik är värdefullt, meningsfullt och funktionellt i kontexten lidande, varav ju mer integrerad och utvecklad moral och etik som är konditionerat i individens undermedvetna, desto starkare observationer i ett orsakssamband i relation till mindre effekter utav lidande kan observeras, det vill säga... ju mer moraliskt och etiskt "utvecklad" en individ är, ju mindre tenderar den att orsaka lidande för sig själv och andra genom genom sitt tänkande och handlande... och det skulle jag (subjektivt) bedöma, tolka, som användbart, funktionellt eller meningsfullt för individens psykologiska hälsa.

Vi är motiverade att göra endast det vi är motiverade till att göra? Vad berättar denna cirkelsnurr om skäl till handling?

Psykologisk eller intern motivation till att agera är inte samma sak som externa skäl till detsamma.

Och vad utilitarismen anbelangar så bekymrar den sig inte ett skvatt om vad som ytterst och innerst motiverar till handling utan om utfall.

Det är uppenbart att människan, trots den inre motivation till handling som alltid krävs, inte agerar blott för att ”gynna” sig själv. Begreppen blandas ihop.

Oegennyttigt beteende är från början evolutionära och genetiskt själviska mekanismer som i den civilisatoriska utvecklingen frikopplats från dessa och exploaterats för mer allmän altruism.

Det finns ingen motsättning mellan inre motivation och att som rationell agent agera med bindning till normativa fakta om tillvaron.

Jo, människan agerar alltid i alla lägen enbart för att gynna sig själv. Allt vi någonsin gör gör vi endast för att vi själva ska må så bra som möjligt. Allt vi gör gör vi bara för att det känns bättre än alternativen, vilket vi inte styr det minsta över.

Vi gör därmed aldrig någonting på grund av att det är moraliskt rätt. Om en omoralisk handling råkar kännas bättre så har vi inget annat val än att utföra den. Det är alltså inget normativt faktum att man alltid ska sträva efter att göra det moraliskt rätta.