Citat:
Okej, så du menar alltså att man inte har någon skyldighet att gottgöra dem man skadat och be dem om förlåtelse också?
Själv tycker jag att det är ett stort fel inom kristendomen i och med att man då inte behöver ta ansvar för vad man gjort, utan det räcker att be Gud om förlåtelse.
Inom katolska kyrkan finns i alla fall en viss del att detta i och med att man efter bikt blir tillsagd att göra något, även om det oftast bara är att repetera ett antal bönder.
Bikt är bra på så vis att man berättar för någon annan vad man har gjort så att man får det ur sig.
Bikt och samvete
När det gäller bikten är tanken god, och om det görs på rätt sätt kan det ha en god effekt, men förlåtandet är egentligen inte prästens ansvar. Och Guds förlåtelse är ju så lätt att få i kyrkan, så då gör det ju inget om man syndar, och efter förlåtelsen så behöver man ju inte själv ta ansvar för det längre ... Det är en stor brist inom kristendomens sätt att tänka.
Och ett annat viktigt steg som den katolska kyrkan har utelämnat är gottgörelsen till dem man har skadat. Har man tagit ett snedsteg och hoppat i säng med någon annan än sin äkta make/maka så får man reparera det på något sätt (och naturligtvis inte göra om misstaget). Guds förlåtelse är lätt att få, men man kan inte förlåta sig själv förrän man har gottgjort de skador man orsakat på något sätt (däremot inte enligt devisen "öga för öga och tand för tand").
Samvetet är egentligen bara en känsla av vad som är rätt och fel. Några saker vet man själv är fel, baserat på hur man själv vill bli behandlad. Gör man något som man själv inte skulle vilja råka ut för så får man dåligt samvete (i alla fall första gången man gör det, innan samvetet avtrubbas genom ytterligare överträdelser av samma slag).
Sen kan man även i samvetet lägga till saker som man socialt har gått med på att man inte ska göra (som t.ex. att inte gå naken utomhus). Bryter man sedan mot dessa ytterligare accepterade reglerna så får man dåligt samvete därför att man "gjort något som man inte borde ha gjort", oavsett om det är skadligt för någon annan eller inte. Vad som människans samvete ser som en synd beror alltså till viss del på vad som anses vara normalt. En kannibal ser t.ex. inte människoätande som en synd eftersom det är ett normalt beteende för en kannibal.
Sättet att återfå självkänslan och moralen är att erkänna alla dessa skadliga handlingar som man har gjort, och där är bikten faktiskt till viss hjälp, men folk vill ogärna berätta allt, och ibland "snyggar de till" händelsen när de berättar den, vilket gör att de inte får av sig den helt. När man berättar om sådana händelser så ska de innehålla När, Var, Hur och Konsekvenser, samt eventuella rättfärdiganden (i viss mån Varför - men anledningar som hittats på efter själva händelsen för att rättfärdiga den). Då uppnår man en lättnadskänsla och kan sedan gå vidare. Men det är viktigt att verkligen hitta rättfärdigandet, eftersom det är den tanken som sedan gör det lättare att upprepa snedsteget, den rättfärdigar fortsatta snedsteg. Och man måste oftast traggla sig igenom hela historien om när, var, hur och konsekvenserna innan man kommer ihåg hur man sedan rättfärdigade alltihop, och kommer man inte så långt så hjälper det inte, utan man kommer att fortsätta att "synda".
Har man ingen att bekänna sig för kan man skriva ner det på papper tills man känner att man har fått med allt (och sen kan man bränna upp alla papper om man vill).
Sista steget blir sedan att ta ansvar för det man har gjort och gottgöra det på något sätt. Har man klottrat på väggarna i en skola för 15 år sedan så kan man ju anmäla sig till frivillig klottersanering på skolan eller gottgöra skadan på något annat sätt. Man förlorar en dag på det, men känner sig mycket bättre efteråt.
När man hanterar alla överträdelser på det viset så får man ett rent samvete. En härlig känsla.
Tyvärr kan inte kristendomen ge denna känsla av rent samvete eftersom man inte gör upp med de förflutna missgärningarna genom att berätta om dem och gå igenom varför man gjorde så och hur man rättfärdigad dem och sedan till slut kunna gottgöra den skada man orsakat. Enbart att be om Guds förlåtelse ger bara en falsk känsla av förlåtelse eftersom dem som man skadade inte har förlåtit skadan, men inom kristendomen är ju det inte viktigt alls.
Genom att bara fokusera på relationen mellan individen och Gud hoppar man över steget individen och offret. Det är där jag menar att kristendomen brister: man får en vertikal förlåtelse (uppåt), men man struntar i den horisontella förlåtelsen (mot sina medmänniskor).
Sök dina svar i bibeln.