Svensk korporativ kultur

Jag jobbar inom it, så det är mansdominerat.
Men om jag tänker vem som bidrar mest till orelaterat prat på möten eller allergi-magproblem teater på raster så är det 100% kvinnor i 30-års åldern. Men fluff på möten är det även några män i blandade åldrar. En av dem har även en ledande roll. Det är nämligen han som driver på spel-träffar.

Dålig möteskultur är vanligt i Sverige. Du kan själv påverka möteskulturen genom att alltid be om en agenda när du blir inbjuden. Så fort det finns en nedskriven agenda brukar möten alltid bli bättre.
Den sociala biten får du acceptera även om du själv inte trivs med den. Inom IT finns det många som är på spektrumet och som tycker att det sociala är jobbigt, men för de som inte har aspbergers så är det sociala pratet viktigt för att samarbetet ska fungera. Du tar själv upp att du känner det som social teater och verkar inte riktigt förstå att det är precis vad det är. Och ska vara. Spela fem minuter social teater i början av mötet och du kommer att få bättre resultat av dina möten. Du kan inte vinna över Ender-draken i Minecraft på en gång utan måste grinda lite först.

Det här låter som en kvinnlig arbetsplats eller där kvinnliga ideal styr. Chefen är konflikträdd. Det finns flera sätt att bemöta situationen. Ett sätt är att ta upp behovet av spelregler med chefen i ett privat möte. Det är i så fall viktigt att du formulerar dig utifrån ditt behov, inte som kritik att chefen skulle göra fel. Om du låter chefen hjälpa dig så är det inga problem men om du försöker styra chefen så får du en konflikt.
Om du vill se det som social teater så kan du läsa av rummet och lära dig navigera i den luddiga och mjuka miljön. Du kommer att upptäcka att kritiken och ifrågasättandet finns där men inlindad i bomull för att inte vara så vass. De som är lyhörda kommer att veta när de fått kritik ändå.
Eftersom du jobbar med IT och vi därför kan utgå ifrån att många kollegor ligger på spektrumet så är det bäst för alla om chefen blir tydligare och rakare med spelregler och hjälper alla att få komma till tals med ifrågasättanden utan att det blir konflikter. Men det är svårt att byta chef (om man inte byter jobb)

Det låter som att din chef försöker anpassa sig efter behovet hos en känslig kollega och det är väl en bra sak. Om du själv lyckas förklara för din chef vilka behov du har så kommer säkert chefen att försöka anpassa sig till dina behov också. Du har helt rätt i att på jobbet ska man vara proffs och följa regler. Allt annat är ett misstag av din chef. Men att anpassa sig till anställdas behov är bra också, så länge det går att förena med detta.


Det låter verkligen som att hon söker sympati och uppmärksamhet, och det är ju ett starkt mänskligt behov. Du kan väl bjuda till och ge henne lite? "Du kämpar verkligen på, Karro. Vi tycker om dig och finns alltid här för dig, det vet du." En sån mening kanske räddar hela hennes vecka.

Här kommer det igen att du inte förstår varför kollegorna vill ägna sig åt rent sociala aktiviteter som inte är programmering. De kanske har det behovet? Du kan tänka på det sociala spelet som vilket dataspel som helst. För att de andra karaktärerna ska vilja besöka netherworld med dig och besegra Ender-draken tillsammans så vill de göra lite andra quests med dig först. De vill förstå hur du reagerar i olika situationer och "lära känna dig" innan du får vara med i deras team/guild.

Att ni får spela på arbetstid kan man nog tolka som att arbetsgivaren sätter ett mycket stort värde på social samverkan och team-känsla. Det låter som något många tänker på som ett lyxigt privilegium och inte ett krångligt straff. Om du ger chefen förslag på andra teambyggande aktivitieter som du själv gillar så kan ni säkert göra sånt istället också.


Konflikträdslan är vanlig, möten fungerar ofta som skit, men det sociala spelet är väldigt vanligt i Sverige på alla arbetsplatser.

Om du inte tycker att chefen gör rätt så är min rekommendation att du byter chef eller byter jobb om du måste för att byta chef. Det finns forskning på att det viktigaste som finns för att trivas på ett jobb är kollegor och en bra chef. Det är viktigare för välmåendet än själva arbetet till och med.

Tror detta är vanligt.. Jobbade i en helt annan bransch och det var som en sekt. Långa onödiga möten, skitsnack om såna som inte var närvarande och allmänt obehagligt.

Jo jag förstår mycket väl hur det fungerar. Du beskrev bara mer detaljerat min upplevelse av hur det är fast även med förklaringar varför.
Men saken är ju att jag inte trivs med allt det här och försöker ta reda på om det är allmän trend i korporativ kultur i Sverige eller om det finns miljöer som passar mig bättre. För jag vill inte spela teater och spel på jobbet. Jag vill vara professionell, utvecklas och bli uppskattad för min kompetens och inte för skådespeleri.

Var det också offentlig sektor? Jag undrar om det kan vara bättre i privat. Och kanske speciellt i mindre bolag där man vill ha valuta för pengarna.

Mest en chef som inte har någon riktning att ge på möten. Är det meningen att chefen (ordförande) ser detta som ett tillfälle att skapa en social mötesplats , eller ska det faktiskt bli beslut och utverkande av nya (eller gamla) strategier ?

Har ni ingen dagordning ? I.s.f. är det hög tid att introducera en. Har ni någon som skriver protokoll som följer upp tidigare möten så alla kan stämma av vad som hänt sist och kollar hur det gick med tidigare överenskomna beslut ? Det är det minsta man kan begära i en företagskultur, annars blir det bara en massa menlös flum som drar åt alla håll samtidigt

Ja, det är mycket bättre i privat verksamhet. Särskilt i mindre bolag där VD också är ägare eller delägare, så att hon jobbar för sin egen plånbok.

Håll dig till onoterade privatägda bolag med färre än 300 anställda och du ska uppleva en helt annan värld.

Du pratade om "korporativ kultur" (det heter företagskultur på svenska) men jag såg i ett annat inlägg att du tydligen jobbar inom offentlig verksamhet. Det är inte samma typ av verksamhet och helt olika kulturer.

Offentlig verksamhet drivs inte av ett vinstintresse, vilket sunda privata verksamheter gör.

Har du några exempel på hur det kan skilja sig kanske? Ännu bättre om de är från egen erfarenhet.

Från offentlig verksamhet minns jag särskilt två händelser. Den ena var när vi arbetade med ett nytt IT-stöd som skulle upphandlas. Jag såg tidigt ett problem i kraven, något som riskerade att göra lösningen dyr och svår att använda. Jag tog upp det på ett möte. Alla höll med, men inget hände. Frågan skulle beredas vidare. Månader gick. När beslutet till slut togs var felet kvar, fast nu var det för sent att ändra. Ingen fick skulden. Ingen fick heller beröm för att ha sett problemet tidigt. Allt bara rullade vidare.

Den andra gången handlade det om ett projekt som levererades sent. Inte katastrofalt sent, men tillräckligt för att skapa irritation. Vi skrev avvikelser, höll uppföljningsmöten och dokumenterade orsaker. Det var mycket prat och lite handling. När projektet avslutades var situationen nästan densamma som innan. Jag kände mig tom. Jag hade jobbat hårt, men det spelade ingen större roll. Resultatet försvann in i systemet.

I det privata bolaget ser vardagen helt annorlunda ut. Jag sitter i ett möte med två kollegor och en kund ringer mitt i samtalet. Kunden är förbannad för det krånglar och funkar inte som de vill ha det. Jag tar samtalet direkt, löser problemet där och då och ändrar rakt in i wikin på de interna instruktionerna för deras tjänster samma eftermiddag. Dagen efter säger vd:n att kunden är kvar tack vare min insats. Jag känner det i hela kroppen. Det jag gör spelar roll, på riktigt.

Ett annat exempel är när jag ser en möjlighet att ta fram och sälja en ny tjänst. Ingen har bett mig. Jag skissar snabbt på ett upplägg, presenterar det för chefen vid kaffemaskinen och får grönt ljus direkt. Jag kontaktar kunden, förhandlar, justerar och stänger affären själv. När avtalet är klart syns det direkt i bolagets siffror. Jag får bonus. Det är konkret. Det är mitt ansvar. Och min prestation syns, utan filter.

Privat sektor, +1000 anställda totalt. Riktigt obehagligt med allt skitsnack för att inte tala om all tid som gick åt till rent trams?

Tack, jag fick många värdefulla insikter och konkreta tips av dig.
Det är precis vad mina misstankar är nu, att man kan slita sig hur mycket man vill det kommer inte spela någon roll. Och min upplevelse just nu är att det är viktigare med det sociala som jag kallar för teater.
Min chef har även uttryckligen sagt att det är viktigare vad teamet i helhet levererar och att man är själv duktig som individ inte spelar någon roll. Jag minns inte exakta orden men det lät även att man inte ska visa att man är bra på något utan låta andra som är mindre bra eller kompetent glänsa och ta plats. Då jämnas det generella intrycket ut. Jag känner redan nu att jag börjar kvävas i en sån miljö men sådan inställning.
Det du berättar om privat verksamhet låter mer rimligt för mig. Men nackdelen är större press antar jag.