Är det viktigt att ha något gemensamt intresse med sin partner?

Det känns som om vi behöver en definition från ts för vad som menas med att "ha något gemensamt intresse med sin partner".
Just nu diskuteras väldigt olika personliga uppfattningar om vad det inbegriper.

Iofs, en del kanske ser att ta en promenad eller att se en film som ett intresse. Det beror ju bara på till vilken grad man går inför det....

Jag tolkar kanske väl hardcore när jag tänker "ett intresse".

Det är i min åsikt viktigare att inte ha exakt samma intressen, och göra allt tillsammans. Förhållanden mår bra av att båda gör saker på varsitt håll.

Min fru och jag delar vissa intressen, men andra intressen som den andra har har vi noll intresse av. Så vi gör vissa saker tillsammans, och är sedan båda jätteglada att den andre gör saker med sina kompisar utan att vi behöver vara med.

Samma sak med kompisar; jättebra att ha en del gemensamma kompisar, men jätteviktigt att man har egna vänner som man umgås med utan partnern. Kvalitativ tid med egna vänner (och ibland själv) är nästan lika viktigt som att ha roligt tillsammans när man hänger med varandra som par.

Det är ju det som är hela grejen.
Att ha saker gemensamt.

Annars är det ju ett helt värdelöst förhållande.

Inte alla men några gemensamma intressen måste man nästan ha. Annars blir det för trist i längden tror jag.

Något som är roligt, det är när den ena partnern har ett intresse som den andra inte har eller eller ens funderat på, som de sedan har gemensamt. Den ena i förhållandet får upp ögonen för något nytt som den andra har som intresse och tvärtom.

Utifrån egna erfarenheter och anhörigas så nej - däremot måste man kunna skratta ihop. Att ge den andra egentid för hobbies är däremot viktigt, liksom att ibland hänga med på något som den andra tycker är jättekul, om det inte handlar om något helt genomvidrigt. Grundvärderingarna måste dock stämma i längden - kombinationer som raggare och militant vegan fungerar inte i längden.

Mina intressen är till största delen rätt grabbiga, jag fasar för vad slags varelser av honkön jag skulle kunnat stöta på i de föreningarna. Men det hindrar inte att jag kan hänga med min respektive och vara smakråd vid shopping ibland.

Både gemensamma och egna så man får egentid. Att inte ha några gemensamma låter konstigt, skulle nog göra att man glider isär på sikt.
Viktigast att man gillar samma hockeylag😄

Nja, man behöver inte dela intressen. Viktigare att dela värderingar, tycka om att umgås och att inte få slut på samtalsämnen.
Maken och jag har väl fått några gemensamma intressen med åren och mycket av det har kommit ur att det är något vårt barn intresserar sig för. Exempelvis så har jag alltid varit intresserad av fotboll, medan maken var totalt ointresserad. Sedan började dottern spela som liten och nu är det ett gemensamt intresse hos hela familjen.
Annars handlar det väl mycket om att man kan uppskatta olika aspekter av något och då mötas kring det. Jag älskar matlagning, medan maken knappt kan koka ett ägg, men han älskar ju att äta, så båda har glädje av intresset och det ger mycket att mötas kring. Maken är intresserad av allt tekniskt, medan jag får en panikattack av att byta batterier i pannlampan(ja, det är på den nivån...), men jag tycker ju att det är bra att ha en man som kan lösa det mesta själv, så även om jag inte är tekniskt intresserad, så jag har ju också glädje av makens intresse.
Sedan är det också viktigt att kunna göra saker var för sig.

Säg inte det. Olikheter dras till varandra, och allt det där. Jag och maken delar värderingar, men personligheterna och framförallt temperamenten är totala motpoler. Och tack och lov för det. Det är alltid spännande att leva med någon som är olik en själv,vi är så olika att vi inte kan ha några konflikter, vi har olika bra och dåliga sidor(så det blir aldrig för mycket av något och något hos den andre mildrar eller tolererar de dåliga sidorna) osv.

Inte från start, det tycker jag inte. Däremot tycker jag oftast man skaffar gemensamma intressen och hobbys över tid. Man gör olika nya grejer tillsammans och delar upplevelser som man inser att man gillar liksom.

Fast nu visar vetenskaplig forskning att par som har liknande personlighetsdrag som varandra har större chans att hålla ihop. (Detta betyder inte att det måste vara så, bara oftast).

Det där med att "olika attraheras till varandra" förstår jag vad du menar, visst kan det vara spännande. Men det kan handla mer om motpolerna i yin och yang.

Googlar du hittar du alla möjliga olika studier. Exempelvis den från Cornell 2012 som visade att olikheter var bra. Mänskliga relationer är knepiga att forska kring.

Visar studien att olika personligheter gör att förhållanden håller längre? I så fall går den emot den vetenskapliga forskning som finns som jag har sett. Märkligt det hade varit.

Men länka studien gärna så ska jag titta!