Jag har de senaste 3 åren gått på stimulanter. Främst elvanse och attentin pga av att jag lyckats få en ADHD diagnos privat. Även fått andra diagnoser genom åren (GAD, depression och BP2).
Har mer eller mindre varit i en slags existentiell kris sen jag började kunna tänka.
Attentin är det jag håller mig mest till nu . ca 10 mg per dag. Har haft större doser och blandat med Elvanse tidigare men det känns inte hållbart.
Varje gång jag försöker dra ner hamnar jag in någon som de flesta skulle kalla för depression.
Nu har jag återigen börjat dricka för att kompensera. så lite som möjligt men ändå.
Får inte till det. Vet inte vad fan som är problemet egentligen men har en väldigt mörk syn på tillvaron enligt andra.
För två veckor sen började jag bli sjukt sliten och sov kanske 3 h mer än vanligt. som bly i kroppen. hoppades att jag fått en infektion men det verkar inte så. Lättade lite för några dagar sen men sen tillbaka. Slutade ta Attentin igår och det märks tydligt. Inget som helst driv. Mörkret accellererar.
Har nyss sagt till min psykiater att jag mår ovanligt bra och att vi inte behöver ha kontakt och har uppföljning först om ett år. Vet ju att de inte kan erbjuda mycket så min tanke var att avveckla stimulanter och läka genom att vara nyttig och duktig.
Men vet inte hur jag ska klara detta. Har fortfarande ett jobb som jag klarar av att prestera på tack vare stimulanterna men utan dem är risken stor att jag helt enkelt skiter i allt och super ner mig. Inte så bra då frugan precis blivit av med jobbet också.
Jag känner att visst ansvar fortfarnde så funderar på om jag helt enkelt inte klarar detta på egen hand.
Helvete. Att höra av mig till läkaren känns inte aktuellt . Vad ska jag säga? Att jag ljög för 3 veckor sen? Att jag erkänner att jag är helt jävla labil?
Någon annat som känner igen sig och klarat av att gå av detta gift? Eller accepterat att de måste ta det livet ut för att kunna fungera inom maskinens ramsystem?
Har mer eller mindre varit i en slags existentiell kris sen jag började kunna tänka.
Attentin är det jag håller mig mest till nu . ca 10 mg per dag. Har haft större doser och blandat med Elvanse tidigare men det känns inte hållbart.
Varje gång jag försöker dra ner hamnar jag in någon som de flesta skulle kalla för depression.
Nu har jag återigen börjat dricka för att kompensera. så lite som möjligt men ändå.
Får inte till det. Vet inte vad fan som är problemet egentligen men har en väldigt mörk syn på tillvaron enligt andra.
För två veckor sen började jag bli sjukt sliten och sov kanske 3 h mer än vanligt. som bly i kroppen. hoppades att jag fått en infektion men det verkar inte så. Lättade lite för några dagar sen men sen tillbaka. Slutade ta Attentin igår och det märks tydligt. Inget som helst driv. Mörkret accellererar.
Har nyss sagt till min psykiater att jag mår ovanligt bra och att vi inte behöver ha kontakt och har uppföljning först om ett år. Vet ju att de inte kan erbjuda mycket så min tanke var att avveckla stimulanter och läka genom att vara nyttig och duktig.
Men vet inte hur jag ska klara detta. Har fortfarande ett jobb som jag klarar av att prestera på tack vare stimulanterna men utan dem är risken stor att jag helt enkelt skiter i allt och super ner mig. Inte så bra då frugan precis blivit av med jobbet också.
Jag känner att visst ansvar fortfarnde så funderar på om jag helt enkelt inte klarar detta på egen hand.
Helvete. Att höra av mig till läkaren känns inte aktuellt . Vad ska jag säga? Att jag ljög för 3 veckor sen? Att jag erkänner att jag är helt jävla labil?
Någon annat som känner igen sig och klarat av att gå av detta gift? Eller accepterat att de måste ta det livet ut för att kunna fungera inom maskinens ramsystem?