Kommer jag svälta och dö? Bidrag?

Jag är 28 år gammal. Jag slutade jobba för typ 5-6 år sedan. Lyckades under mina arbetsår spara ihop en hyffsad klumpsumma pågrund utav snålhet och 0 intresse av dem "roliga sakerna" man kan göra med pengar.

Det har varit så jävla skönt att slippa allt med arbetsliv och ekorrshjul. Inte saknat arbete 1 dag under min ledighet. ALLA dem arbetsplatserna jag varit på har känts som ren tortyr. Jag har älskat min utanförskap, att inte vara delaktig i samhället och att man kunnat isolera sig och göra det man vill. Har inga visioner eller ambitioner att skaffa flickvän (trots att många tjejer varit på mig), fixa hus och göra deg. Svensson livet är det absolut värsta tänkbara scenariot jag skulle kunna finna mig i. Jag är inte avundsjuk på kändisar, folk i min omgivning etc. Jag är endast avundsjuk på dem tursamma jäklarna som lyckats få bidrag utav systemet!

Hur som helst, med tiden så blev pengarna såklart mindre och mindre. Jag ansökte genom åren om diverse bidrag som typ bostadsbidrag (men jag var tydligen för fattig för att få det lol. "För liten inkomst"), vart nekad A-kassa trots att jag varit med där under mina arbetsår (självklart, eftersom dem inte ens är till för att hjälpa en) så gick ur den skiten också.

Eftersom jag inte resonerar som min omgivning så fick jag den dumma ideen att kontakta Psykiatrin för att se vad som "var fel på mig". Fick diagnoserna ADHD kombinerad form 2 och Autism 1. Fick knark på recept som utlöste paniksyndrom mm så ADHD-medicin var inte någon life-saver direkt. Det är den enda hjälpen jag fått utav psykiatrin under 2 års tid.

Vart rekommenderad att ansöka om aktivitetsersättning, fick läkarutlåtanden etc gjorda där det stod att jag "absolut hade rätt till aktivitetsersättning" men FK fortsatte neka mina ansökningar om och om igen under 1 års tid. Vart även sjukskriven av en läkare men dem nekade även sjukersättning lol.

Sååå, pengarna blev knappa och tillslut vart jag tvungen att sälja lägenheten och bilen. Flyttade hem till morsan och har levt här nu i typ 1 års tid. Nu har jag endast någon tusenlapp kvar, dem enda fasta utgifterna jag har kvar är mobilen och gymmedlemskap. Tänker att jag säger upp dem två så har jag iallafall 0 fasta utgifter.

HUR som helst, antar att det jag har kvar är att ansöka om är Ekonomiskt bistånd? Eller kommer jag bli nekad det pågrund utav att jag bor hemma nu oxå? XD
Jag lever alla dagar i veckan hellre på ekonomisk minimum, typ några tusen i månaden än att ha ett jobb och få 100 000kr i månaden. Vad gör jag nu??? har jag rätt att flytta in i någon Gruppbostad eller dylikt?

Förstår dig helt. Gjorde samma sak runt din ålder efter flera års arbete, men under den tiden jobbade jag isolerat med min passion och successivt fick det att växa till en verksamhet på heltid. Målet var dels att hoppa av ekorrhjulet, och dels också slippa betala skatt.

För mig fanns det inte på världskartan att ge bort min värdefulla tid till något som inte hade en betydelse för mina ambitioner och mål, och att betala hutlös skatt för att bekosta landets totala förfall är helt sinnessjukt. Jag lyckades med båda, efter 10-15 år av hårt arbete, som dock var kul och motiverande då det är min passion.

Det är bara att köra på. Försök utnyttja systemet så mycket som möjligt! All lycka!

Jag är 28 år gammal. Jag slutade jobba för typ 5-6 år sedan. Lyckades under mina arbetsår spara ihop en hyffsad klumpsumma pågrund utav snålhet och 0 intresse av dem "roliga sakerna" man kan göra med pengar.

Det har varit så jävla skönt att slippa allt med arbetsliv och ekorrshjul. Inte saknat arbete 1 dag under min ledighet. ALLA dem arbetsplatserna jag varit på har känts som ren tortyr. Jag har älskat min utanförskap, att inte vara delaktig i samhället och att man kunnat isolera sig och göra det man vill. Har inga visioner eller ambitioner att skaffa flickvän (trots att många tjejer varit på mig), fixa hus och göra deg. Svensson livet är det absolut värsta tänkbara scenariot jag skulle kunna finna mig i. Jag är inte avundsjuk på kändisar, folk i min omgivning etc. Jag är endast avundsjuk på dem tursamma jäklarna som lyckats få bidrag utav systemet!

Hur som helst, med tiden så blev pengarna såklart mindre och mindre. Jag ansökte genom åren om diverse bidrag som typ bostadsbidrag (men jag var tydligen för fattig för att få det lol. "För liten inkomst"), vart nekad A-kassa trots att jag varit med där under mina arbetsår (självklart, eftersom dem inte ens är till för att hjälpa en) så gick ur den skiten också.

Eftersom jag inte resonerar som min omgivning så fick jag den dumma ideen att kontakta Psykiatrin för att se vad som "var fel på mig". Fick diagnoserna ADHD kombinerad form 2 och Autism 1. Fick knark på recept som utlöste paniksyndrom mm så ADHD-medicin var inte någon life-saver direkt. Det är den enda hjälpen jag fått utav psykiatrin under 2 års tid.

Vart rekommenderad att ansöka om aktivitetsersättning, fick läkarutlåtanden etc gjorda där det stod att jag "absolut hade rätt till aktivitetsersättning" men FK fortsatte neka mina ansökningar om och om igen under 1 års tid. Vart även sjukskriven av en läkare men dem nekade även sjukersättning lol.

Sååå, pengarna blev knappa och tillslut vart jag tvungen att sälja lägenheten och bilen. Flyttade hem till morsan och har levt här nu i typ 1 års tid. Nu har jag endast någon tusenlapp kvar, dem enda fasta utgifterna jag har kvar är mobilen och gymmedlemskap. Tänker att jag säger upp dem två så har jag iallafall 0 fasta utgifter.

HUR som helst, antar att det jag har kvar är att ansöka om är Ekonomiskt bistånd? Eller kommer jag bli nekad det pågrund utav att jag bor hemma nu oxå? XD
Jag lever alla dagar i veckan hellre på ekonomisk minimum, typ några tusen i månaden än att ha ett jobb och få 100 000kr i månaden. Vad gör jag nu??? har jag rätt att flytta in i någon Gruppbostad eller dylikt?

Undrar mest vad du tänker att du ska göra när mamma lessnar eller rent av dör?

Jag kan respektera att du inte vill vara en del av ekorrhjulet men fattar inte hur du tänker dig ett liv där du slipper göra någon som helst insats. Tänker du att andra ska ta hand om dig?

Ta lärdom av din kompis då. Hur gjorde han/hon?

Mörda någon och åka fast så har du tak över huvudet och minsr tre mål om dagen, tillgång till gym, fri vård vid behov, någon som låser upp dörren åt dig och en massa andra goa saker!

Intressant, du låter som jag om man skulle avlägsna min ångest, skuld och skam. Det är bara att gratulera. Kom ihåg att vara schysst mot mamma bara. Du har förpliktelser mot henne för att hon är en människa, om inte annat.

En tanke som slår mig är att det kanske vore nåt att jobba deltid med något du gillar, tex träning. Om du ändå kan tänka dig att leva med små medel. Då kanske du kan leva drägligt utan att behöva krypa för soc eller arbetsförmedlingen.

Nej du kommer inte att svälta. Gå till soc och säg att morsan slängt ut dig. Du har noll och inget. De är då lagligt skyldiga att ge dig en bostad och pengar till käk och annat som tex Internet.

Sedan kommer de ju ställa krav. Noll av missbruk som grundregel sedan att du måste försöka förbättra din situation. Genom att söka jobb.

För 30 år sedan hade der ju varit enkelt. Folk kunde då gå i sk förtidspension vid 28 enbart för de helt enkelt inte gillade att jobba. Idag svårare men svälta kommer du inte att göra.

Har faktiskt funderat på det, på Kåken har jag ju lixom gratis boende? Kommer oxå väldigt bra överens med andra "muppar" vilket det lär finnas många av på kåken. Kriminella brukar ofta vara rätt lika mig, rent personlighets mässigt. Sen skapar jag ju jobb till fängelsepersonalen oxå?
Jag är ju definitvt mer taggad på att göra en volta än att sitta på ett bruk.

Har oxå haft tanken på om man typ skulle mörda typ den där som Styckmördade den där oskyldiga tjejen? Då hade man ju blivit sedd som landshjälte och förmodligen fått en massa swish och dylikt. Sen hade jag kunnat leva i min bubbla sen?

Jo med det nya systemet kommer folk att svälta.
Vet dom som redan hamnat på lägsta nivån av bidrag och har villa och Volvo.
Fullt fungerande personer i övrigt men dom är för gamla för att få arbete.
Jag vet inte hur regeringen tänkt att man ska klara sig.