Vansinniga uttryck för svartsjuka - Min mamma

Det låter som någon form av personlighetsyndrom.

Känner verkligen sann olust av det du beskriver. Har läst det du har skrivit här i tråden.

Vissa delar innehåller uns av tragikomik, men helheten är sorglig och skadlig och uttryck för respektlöshet och egoism.

Det du beskriver i din mammas beteenden framstår som en konsekvent, långvarig och selektiv affektstörning hos en i övrigt fungerande person. Jobb, språk, social yta och självinsikt finns dock där, det är liksom inte kaos dygnet runt. Just därför - och därför att ni inte visste vilken form av psykisk sjukdom hon hade - tänker jag att hennes sammanbrott blev desto mer belastande för er som levde mitt i det.

Det du beskriver kring hennes beteenden är inte missbruk eller psykos, utan verkar vara ett personlighets- och affektregleringsproblem som blivit kroniskt. Affekten slår över snabbt, oproportionerligt och med extremt grovt innehåll, men kan samtidigt hållas i schack när konsekvenserna blir för stora. Att hon kan behärska sig inför utomstående, flickvänner och i arbete, bevisar att kontrollen finns men att den tillämpas selektivt. Ni, hennes närmaste i hemmet, blev hennes urladdningszon.

Din roll verkar ha varit att läsa av mikrosignaler, känna igen förstadierna, anpassa dig och ibland avdramatisera genom humor. Och att du/ni väljer att skratta åt det är förståeligt – det är ett överlevnadssätt. Men det ändrar inte faktumet att ett barn inte ska behöva leva i ständig beredskap eller fungera som affektregulator åt en vuxen.

Hennes bakgrund förklarar mycket men ursäktar inget. En våldsam och labil far, prinsesspositionen, brist på trygg reglering – allt detta ökar risken. Det jag reagerar starkast på är att hon som vuxen med insikt aktivt har undvikit vård i decennier. Det är inte ett neutralt val. Det är ett beslut som flyttar bördan till partner och barn. Att “lida rejält” och samtidigt inte ta ansvar för att hamna i behandling är i praktiken att låta dig och din far bära konsekvenserna. Jag har NOLL respekt för den typen av egoism och feghet.

Att du i dag fungerar, kan skratta åt vissa delar i detta + har haft relationer, betyder inte att uppväxten var okej. Det betyder att du blev extremt anpassningsbar, till ett pris. “Ångest är min arvedel” och GAD är därför inte dramatik – det är en rimlig sammanfattning.

Om jag var du skulle jag behöva prata med min mamma om hur hennes skadliga beteenden, undvikanden, egoism och stolthet, hade påverkat mig to the core. Och jag skulle behöva påvisa det ansvar hon aldrig tog - att söka vård för att undvika att skada dig och din far.

Hur ser din relation ut med din mor idag?
Har du pratat med henne om det här?
Hur känns det inom dig när du tänker på hur hennes brist på ansvarstagande har påverkat dig och din far?

I princip inga alls. Jag vågade inte som barn. Eller klarade det inte helt enkelt. Min pappa blev arg på mig några gånger för att jag inte försvarade honom när hon kallade honom hemska saker. Han hoppades att hon skulle lyssna på mig eftersom hon inte lyssnade på honom. Det var förstås fel sätt av honom att reagera på när jag bara var tonåring. Det hände att jag försökte säga ifrån men det hjälpte inte. Det var totalt lönlöst. Hon skyllde allt på honom direkt och anföll som en kobra om man påpekade att hon hade gjort fel. Vände alltid allt till att det var hans beteende som var fel. Ända tills episoden var över. Då började hon som sagt storgråta och försökte be om ursäkt.

I vuxen ålder har jag inte heller satt några gränser. Jag besöker henne som mest ett par dagar åt gången. En helg eller så. Har vid ett par tillfällen åkt hem direkt då hon uttryckt sig för oförskämt och genomvidrigt under ett anfall. Ett par timmar senare får jag då ett femtiotal förlåt via sms. Jag har förstås tänkt tanken att intyga henne om att hon inte får träffa mig på si och så lång tid om hon inte söker hjälp m.m. men jag klarar inte av att straffa för jag vet att hon inte söker hjälp ändå. Om jag inte hälsar på blir hon bara helt handfallen och gråter flera gånger om dagen. Får ingenting gjort och går aldrig utanför dörren p.g.a. självhat. Jag klarar inte av att se henne i det tillståndet så jag fortsätter hälsa på.

Tack för ditt utredande svar. Det var en skarp och, förmodar jag, skolad analys. Det fetade är antagligen i allt väsentligt en korrekt översiktlig diagnos. Och jag kan bara hålla med. Min uppväxt var oerhört tragisk. Att jag nådde förhållandevis mycket framgång inom skola och idrott räddade mig. Det var ett tveeggat svärd. Jag var också väldigt älskad och bortskämd av mina föräldrar. Maximalt curlad har jag förstått i efterhand. I perioder var det trivsamt hemma, några dagar eller en vecka i bästa fall. Men oftast duggade hennes anfall tätare än så.

Tack för att du väljer att understryka allvaret i situationen. Du har helt rätt. Jag kan inte säga något annat. Min mamma är en oerhört sjuk människa som förstörde sin familj. Hennes beteende bidrog tveklöst till att jag utvecklade personlighetsdrag som i hög grad försvårat för mig att leva ett normalt liv. Hon är numera förmögen att insiktsfullt erkänna att hon har förstört väldigt mycket. Det har hon gjort flera gånger. Så ja, vi har pratat ut ett flertal gånger. Hon vet mycket väl att mina problem beror till stor del på den psykiska tortyr hon valde (absolut, det gjorde hon - även om det var tvångsmässigt eller kroniskt) att utsätta mig för som barn. Men det är sant att hon aldrig tagit ansvar för att försöka förändra sitt beteende. Enda chansen att få henne dit hade kunnat vara att jag klippte kontakten, men jag tror det är alldeles för sent. Hon är för ensam och, som du är inne på, för stolt för att söka hjälp på riktigt. Alldeles, alldeles för stolt. Det hjälper inte att berätta för en husläkare att man "är sjuk i huvudet" och "har ångest och dålig självkänsla", vilket hon gjort som jag förstått det. Hon hade behövt ett expertteam som fick ta del av videoinspelningar för att ens kunna förstå hur allvarligt läget är. Och så är hon inte tillräckligt förståndig även om hon har lätt för att lära sig och minnas allmänbildande fakta. Men hon planerar aldrig längre än några veckor framåt. Det blir liksom aldrig aktuellt att söka hjälp när livet känns bra igen ett par timmar efter ett anfall. Då har hon helt glömt hur dagen startade och så upprepas samma sak nästa dag igen. Det kunde verka på henne som om ingenting hade hänt.

Jag spelade faktiskt in ljud ett tag i övre tonåren. De inspelningarna har jag kvar. Placerade min mobil i hallen där hon hördes från alla rum. I samband med att julen närmade sig lät det ungefär såhär en morgon:

*Spottar upprepade gånger demonstrativt i vasken*
- Vad är det för en hjärndöd jävla idiot som inte fattar att plocka undan efter sig? (Mycket högljudd)
- Är det juuuuul nu? Är det juuuuul nu? (Går upp i falsett)
- HORA LA LA LA LA LA (Sjunger högt)
*Spottar i vasken och fräser*
- FITTA LA LA LA LA LA (Sjunger högt)
*Väser upprepade gånger som en orm*
*Spottar och spottar i vasken*
*Blandar ormljud med att grymta som en gris*
PANG! PANG! PANG! PANG! Slår kaffekannan i diskbänken 5-6 gånger innan den går i spillror.
Fortsätter i 30 min med att stå framför spegeln i hallen och sjunga könsord.

Annars har vi alltid haft en mycket nära och bra relation. 22 timmar av dygnet är hon en kärleksfull person. Omtänksam och fin mot mig och andra. Två timmar är hon en djävul.

När jag tänker på hur det förstörde våra liv så känner jag en viss sorg. Jag känner dock ingen ilska gentemot henne. Jag tycker bara väldigt synd om henne. Det har jag alltid gjort. Jag har alltid känt ett behov av att trösta henne då jag tänkt (och sett) att man samtidigt måste må väldigt dåligt när man beter sig sådär. Jag är alldeles för snäll för att sätta ner någon fot. Men jag tänker kanske också att hon har sig själv att skylla som är ensam i livet idag och mår väldigt dåligt emellanåt, att det är som det är nu och att jag inte hade kunnat göra något annorlunda eller hade något ansvar i det ständiga tumult som rådde hemma.

Det där är en kluster B personlighet. Hon är hjärnskadad. Psykopati, narcissism, borderline eller histrionisk personlighetsstörning. Det är inte normalt, nej.

Av de diagnosförslag som givits i tråden är psykopati och narcissism sannolikt de som ligger längst ifrån sanningen. Borderline har jag dock själv varit inne på att det kan vara. Men hon är snarare hyperempatisk och överkänslig än narcissistisk. Hon gråter väldigt lätt av sorgsamma tankar och tragiska nyhetshändelser. Men sen slår det över till överdrivna känsloutbrott och extrem affektreglering som ArtificialElegance benämnde det.

Kollar jag checklistan för Borderline så blir det dock mycket tveksamt. Möjligen inslag av det men långt ifrån utpräglat.

Fem av nio av följande kriterier krävs för en diagnos:

Intensiv rädsla för övergivenhet: Extrem rädsla för att bli lämnad, oavsett om det är inbillat eller verkligt. Nej.

Instabila relationer: Intensiva och växlande relationer, ofta mellan extrem idealisering och nedvärdering. Nej.

Impulsivitet: Beteenden som kan skada sig själv, exempelvis riskfyllt sex, hetsätning, missbruk eller ekonomiskt. Nej.

Självskadebeteende: Återkommande hot om självmord eller fysiska självskador. Nej, aldrig.

Känslomässig instabilitet: Snabba skiftningar i humör (från timmar till dagar). Ja, mycket.

Kronisk tomhetskänsla: En ihållande upplevelse av att vara tom inombords. Nej.

Stark ilska: Svårigheter att hantera ilska eller frekventa vredesutbrott. Ja, absolut. Men det är inte direkt ilska utan något annat. Uttryck för dålig självkänsla. .

Instabil självbild: Osäkerhet kring identitet och vem man är. Nej, inte direkt.

Paranoia/Dissociation: Stressrelaterade paranoida tankar eller overklighetskänslor. Knappast overklighetskänslor, men paranoida tankar ibland - att hon känner sig iakttagen o.s.v.


Resultat: Nej, hon skulle knappast få diagnosen borderline.


Ju mer jag läser på desto mer övertygad blir jag om att hon hade diagnostiserats med paranoid personlighetsstörning. Åtminstone förr när den benämningen verkar ha använts. Enligt wiki används den dock inte längre. Men de drag som beskrivs där passar in i hög utsträckning. Lägg därtill usel självkänsla och affektiva utbrott med extremt grovt språk så blir det rätt.

Tack för ditt svar. Det du skriver är väldigt klart och nyanserat, du håller ihop flera sanningar samtidigt utan att behöva försvara någon. Det säger mycket om hur långt du har kommit.

En sak jag vill stanna vid som faktiskt tillför något viktigt i förståelsen, är det du nämner om ljudinspelningarna. Inte som “bevis”, utan ur ett psykologiskt perspektiv. Det som hörs där är inte kommunikation, inte bråk och inte ens riktad ilska. Det är s.k. affektgenombrott (ett tillstånd där en stark känsla plötsligt tar över hela beteendet, så att självkontroll och reglering brister och uttrycket blir oproportionerligt, okontrollerat och svårstoppat) där språket tappar sin funktion och reduceras till ordloopar, vokaliseringar och upprepningar. Det är ett uttryck för affekt som inte längre är symboliserad eller reglerad.

Att affekten kan pågå så länge utan egentlig yttre trigger i stunden, och med fysisk destruktion, stärker bilden av ett kroniskt affektregleringsproblem snarare än reaktiv ilska eller “dåligt humör”. Det placerar det du levde i långt bortom vad ett barn ska behöva anpassa sig till – såklart oavsett hur många timmar per dygn som var “bra”.

Jag tänker även att inspelningarna fyller en annan viktig funktion. De gör det omöjligt för dig att i efterhand tvivla på din egen upplevelse (många gör nämligen det tyvärr) eller lägga eventuellt ansvar på dig själv. Det här var inte tolkning, känslighet eller överdrift. Det var ett massivt, återkommande tillstånd som du som barn tvingades leva mitt i.

Att du inte känner ilska utan snarare sorg och medkänsla är begripligt. Du såg hennes lidande tidigt och tog på dig rollen att trösta, reglera och förstå. Men det är viktigt att samtidigt hålla fast vid det ansvar hon aldrig tog - att hon kunde vara kärleksfull större delen av dygnet förändrar inte det. Att leva med insikt utan att söka adekvat vård innebar att kostnaden bars av dig och din far, dag efter dag.

Det du förmedlar låter inte som förnekelse eller ursäktande, utan som en realistisk acceptans och emotionell integrering. Du konstaterar att det blev som det blev, att du inte hade makt att förändra det och att ansvaret aldrig låg på dig. Du talar om detta utan hat och utan att göra dig själv skyldig, det är ett tecken på att känslorna och förståelsen har hunnit ikapp varandra.

Ah, en kluster A personlighet alltså. Paranoia brukar vara en del av en större problematik dock såsom psykossjukdomar eller möjligen schizofreni och/eller en kluster B problematik. Att hon dessutom uppvisar aggressiva våldsamma utbrott är tecken på något större bakomliggande. Det är definitivt inte normalt, det kan vi fastslå.

Relationer och samlevnad --> Relationsakuten
/Moderator

Tack igen. Jag känner att det som framför allt du men också andra skrivit i tråden här har framkallat känslor hos mig som jag sällan känt gentemot min mamma. Det beror sannolikt på att mina upplevelser blivit bekräftade genom dina formuleringar. Det blir en annan sak än när jag bara själv tänker att min mamma borde ha tagit ansvar och sökt hjälp.

Jag har också tänkt på hur fantastiskt svårt det är att försöka hjälpa en person som inte vill befatta sig med sin sjukdom så fort det känns bättre igen. Hon kommer aldrig självmant att söka någon vård. Det skulle kräva att jag trycker på dagligen och ställer hårda krav på henne. Men då ifrågasätter jag varför jag överhuvudtaget ska engagera mig, när människan själv inte är motiverad att gå till botten med det. Det finns ögonblick då hon sagt att hon måste söka hjälp och har föreslagit att jag ska följa med henne. Men de är sällsynta. De få gånger jag fört det på tal har hon mest suckat undvikande. Hon har dessutom en stark misstro mot psykvården och är helt övertygad om att det ändå inte leder till något, vilket förstås också är typiskt för en person med paranoid personlighetsstörning.

Hursomhelst har jag känt en ganska stark ovilja att prata med henne de senaste dagarna när tankarna snurrat. Men det kommer vara tillfälligt. Det är omöjligt för mig att börja tycka sämre om henne för att hon aldrig tagit ansvar. Sjukdomsinsikten hon har är inte kontinuerlig heller. Den dyker bara upp om hon känner att hon gjort mig väldigt ledsen. Det märker hon de gånger jag (och förut min pappa) blivit mer sårad än vanligt och tagit längre tid på mig innan jag kunnat prata normalt med henne efter ett utbrott. Då erkänner hon vitt och brett hur sjuk hon är. Det kan man förvisso tolka som att hon bara gör det som krävs för att ursäkten ska godtas. På sätt och vis är det så och det är ett förkastligt beteende. Men hur ruckar man på roller som varit fasta i så många år? Det har ju alltid varit underförstått att hennes beteende kommer att bli snabbt förlåtet. Varje episod har ett bestämt händelseförlopp. 1. Hon får utbrott. 2. Vi runt omkring förlåter - oftast samma dag. Det är så det alltid har gått till. Farsan accepterade inte beteendet, men tillslut var han ju tvungen att förlåta (eftersom han inte klarade av att bo ensam utan att supa ner sig - heja).

Ja. Man ska alltid ta hänsyn till mammas grejer och hur hon vill ha det, men hon har noll förståelse för att saker och ting kan göras och förstås på olika sätt. Rubbar man hennes cirklar blir det liv i luckan. Hon är liksom en person man måste anpassa sig efter, och gör man inte det blir det jävligt sura miner. Men det blir det ändå så det spelar ingen roll. Hon hittar som sagt alltid någon fjäder att skapa en höna av på morgonen.

Jag vågar påstå att min mamma är en av de absolut sista människorna en normal människa orkar leva tillsammans med. Farsan skojade om det ibland - "jag borde ha guldmedalj som stått ut med detta i 30 år".

Var själv extremt osäker och svartsjuk när jag var yngre. Men en trigger var killens beteende som att trycka ner mig och säga taskiga saker om mig. Även att ha stort intresse för andra kvinnor.

Det du beskriver låter som en förskjutning i hur det känns att bära allt detta, snarare än i hur du tänker om din mamma. När upplevelser blir bekräftade utifrån öppnas ofta känslor som inte haft utrymme tidigare. Det är inte ett tecken på att du blivit hårdare, utan på att bilden blivit verkligare genom validering.

Jag hör att du väldigt klart beskriver hur låst situationen är. Att verklig förändring skulle kräva att du driver, motiverar och bär en behandling som hon själv inte tar ansvar för – och att ifrågasätta varför det ansvaret alls skulle ligga på dig, är sunt.

Att du känner ovilja just nu betyder inte att du överger henne. Det betyder att din lojalitet inte längre helt kör över dina egna signaler. Och att du inte kan tycka sämre om henne, innebär inte att du måste fortsätta fungera som tidigare – känslomässig närhet och praktiskt ansvar är inte samma sak.

Mönstret du beskriver har varit stabilt i decennier. Det var aldrig ditt ansvar att bryta det, och det är inget misslyckande att det fortfarande finns kvar. Att din pappa stod ut...säger inget om vad som är rimligt – bara om hur destruktiva system kan bli uthärdliga när alternativen känns ännu sämre (t.ex. att han eventuellt hade supit ihjäl sig som ensamstående...).

Det låter som att det du gör just nu är sunt - du tänker, känner efter och tar lite emotionellt avstånd utan att fatta stora beslut. Det räcker.

OM den här processen längre fram skulle väcka mer ilska eller en tydligare motvilja mot att fortsätta som tidigare, så vore det en naturlig reaktion snarare än något att vara rädd för. Ofta är det så det ser ut på insidan när gränser börjar ta form.

Det här med att hon släpade benet efter sig är intressant och nästan creepy (om du ursäktar). Vad kan det ha handlat om?

Det jag undrar mest när jag läser din trådstart är hur mår du? Bor du kvar hos henne?

Jag har inte vuxit upp med svartsjuka men galna utbrott även om det var min far som stod för dem. Hans utbrott kunde ha ett visst humorvärde ibland, lite som en kombo av Ernst-Hugo i Riket och Gunvald Larsson, men det påverkar en ju som barn.

Jag blev bra på att läsa av folk och känna av stämningar. Har du liknande beteenden?

I vårt fall var det däremot perfekt fasad utåt i en priviligerad miljö och galenskaper hemma.