Vansinniga uttryck för svartsjuka - Min mamma

Jag kom just att tänka på en sak jag sällan funderar på längre men som upptog otroligt mycket av min tid som barn. Det gäller min mamma och hennes svartsjuka gentemot min pappa. Jag är mest nyfiken på om det finns andra som upplevt liknande helt vansinniga uttryck för svartsjuka.

Hade man berättat dessa saker för någon bekant under den tiden så hade ingen kunnat tro att det var sant då min mamma aldrig visade detta utanför familjen. Men det pågick i princip varje dag från det att jag var 5-18 år, även om det blev lite mer sällan på senare år.

Det första exemplet jag minns är att vi satt framför teven en fredagskväll på 90-talet och kollade Fångarna på fortet. Det var ett absolut no-no att välja det programmet. Jag såg på mamma att hennes utseende förändrades och blicken blev mycket läskig och hatisk. Plötsligt flög frukten eller fikabrödet mot farsan eller så åkte kaffekopparna i väggen. "Jävla horbock!" var det hon oftast skrek till honom. "Fittorna på fortet - jag vet precis vad du sitter och snaskar i dig."

Vi kunde aldrig titta på ett TV-program med en kvinnlig programledare. Då var det helkört. Mamma reste sig upp och släpade ena benet utmed golvet väldigt demonstrativt fram och tillbaka framför teven innan hon började spotta på farsan, slå honom på kinderna eller slänga iväg hans glasögon eller rulltobak. Jag hade turen att slippa se honom slå tillbaka. Men oturen att han var världens envisaste och stannade kvar med henne i alla år.

Eller så kunde han komma hem från affären och fick höra att han bara var ute efter fittorna i kassan. Han vågade knappt hälsa på kassörskorna när hon var med. En annan gång gick det åt helvete på julafton hos släkten, en av ytterst få gånger någon annan kunde ana något. Min morbrors fru satte sig bredvid farsan och började prata med honom. Då började hon släpa benet längs golvet och skrika horbock m.m. innan hon kom till sans och började storgråta och böna och be om förlåtelse. För det gjorde hon alltid. Storbölade en kvart senare och berättade för honom hur mycket hon älskade honom.

Men det var hemskt att växa upp med. När jag var riktigt liten kröp jag in under sängen många kvällar och höll för öronen när bråket började. Senare försökte jag medla och lugna dem. Var och varannan dag, i väldigt många år. Kvällarna var bara en konstant anspänning och väntan på att hon skulle blossa upp.

Någon som känner igen sig?

Stämmer. Hon vet att hon är sjuk men kan inte stoppa anfallen. Det kommer nästan alltid ett på morgonen innan hon fått i sig frukosten, orelaterat till svartsjuka numera då farsan är död sedan många är. Hon påstår att hon får samma utbrott när jag inte är på besök men det jag får uppleva när jag sover över har t.ex. varit att hon skriker könsord och annat sjukt: "Bajs! Bajs! Bajs! Det luktar bajs. Det är ingen som städar. Bajs bajs bajs!" Om och om igen i en timme. Eller så har hon slagit sönder kaffekannan, den av glas i kaffebryggaren. Eller slitit ner gardinerna med hela gardinstången för att "ingen jävel hjälper till att byta ut julgardinerna när det redan är februari". Oftast står hon bara framför spegeln en halvtimme och byter ut texten till könsord i någon gammal låt. "Fitta! Hora! Lilla fitta hora! Fula jävla fitta hora! Fitta hora!".


Dessvärre inte. Jag är ensambarn. Men visst är det så. Det är ganska otroligt att jag stod ut i alla år. Men mer otroligt att farsan aldrig slutade käfta emot när hon skyllde allt på honom. Hade han varit normal hade han bara stuckit men han hade själv en djup konstant depression efter att ha förlorat ett vuxet barn innan jag föddes.

Nej, det har inte påverkat mina relationer. Däremot har jag haft andra symtom under åren, bl.a. GAD och depression. Depressionen är väl det som ligger kvar mest. Även om uppväxten med familjen ökat min mottaglighet för psykisk ohälsa så beror den på andra saker också.

Plötsligt förstår jag TS besatthet vid Dumpentråden och gäddorna bättre. Sex och lust och åtrå är hos TS förknippat med skam och ångest sedan barndomen och därför söker sig TS till situationer där hen kan leva ut sin uppbragthet mot andra människors kåthet och lust utan att ifrågasättas. Det är svårt att göra det i en vanlig relationskontext men hos Dumpen är det okej att vältra sig i de gamla känslorna igen och kasta skuld och skam över gäddorna.

En gissning är att TS är ogift och har haft problem med relationer hela livet. Sådana här saker sätter spår hos barn.

Intressant att du nämner att du är ensambarn och att du har GAD.
Det är exakt min situation också. Här även separationsångest, sömnbesvär och katastroftankar. Har man fått uppleva ett hem med ständig oro och samtidigt varit oförmögen att bryta den, är man på något vis hjärntvättad och man har andra normer, villkor och gränser -- därför att man omedvetet är så van vid ytterligheter. Man kan vara rädd för små saker men orka med större. Man har fått lära sig att inte stå upp för sig själv även om man kan känna sig felbehandlad.

Din mor påminner en del om min egen. Det var ideliga utbrott och svartsjuka även gentemot kvinnor på TV. Det var även ett vansinnigt gapande om att "hon fick göra allt därhemma". Min far hade en släng av Asperger och förstod inte alltid vad hon menade, utan försökte lugnt tala henne tillrätta med resultat att situationen bara förvärrades. Hon verkade hata sig själv och nedvärderade sig. Grät och tyckte synd om sig själv. Hon verkade dock inte ha någon form av sjukdomsinsikt utan det var andras fel att hon inte var glad. De enda gångerna jag såg henne glad var när hon fick en present eller pengar. Eller när hon var berusad.

Det mest motsägelsefulla är ändå att hon själv hade stor aptit på andra män under tiden mina föräldrar var gifta. Slutligen skilde hon sig från min far och flyttade ihop med en man (också gift) som hon träffat på Ålandsfärjan. Efter ett par år orkade han inte heller och stack. Samma med nästa man och även påföljande. Hon plågade nästan livet ur den siste av dem, liksom hon plågade, trakasserade och smutskastade mig inför andra mig under hela mitt liv.

Nu hör det också till att min mor var oerhört vacker, spirituell, mångbegåvad och både konstnärligt och intelligent lagd. I hennes ögon var jag dum, ful, efterbliven och sjukligt elak. Folk som kände henne utanför hemmet och även släktningar anade inte hur hon betedde sig hemma. Min far, hennes andra pojkvänner och jag själv var konstigt nog lojala mot henne och höll god min. Alla tassade på tå.

Tror förresten att det är flera som lider av GAD utan att veta om det själva. Har även träffat på ett par läkare som inte visste riktigt vad GAD är.

Det här med att hon släpade benet efter sig är intressant och nästan creepy (om du ursäktar). Vad kan det ha handlat om?

Det jag undrar mest när jag läser din trådstart är hur mår du? Bor du kvar hos henne?

Jag har inte vuxit upp med svartsjuka men galna utbrott även om det var min far som stod för dem. Hans utbrott kunde ha ett visst humorvärde ibland, lite som en kombo av Ernst-Hugo i Riket och Gunvald Larsson, men det påverkar en ju som barn.

Jag blev bra på att läsa av folk och känna av stämningar. Har du liknande beteenden?

I vårt fall var det däremot perfekt fasad utåt i en priviligerad miljö och galenskaper hemma.

Det där med benet är bara en demonstrativ gest. Innan hon övergick till verbala uttryck så var det som att hon initierade och förberedde oss för varje utbrott genom att gestikulera på detta sjuka sätt.

Absolut har jag det. Är mycket vass på att känna av stämningar och bedöma folks röstlägen, gester och minspel. Istället för att delta socialt hamnade jag ofta i ett läge där jag iakttog och analyserade dynamiken. Men jag är bättre på att delta numera. När jag var runt 20 var jag alltid tyst i sociala sammanhang.