UG - Varför tog de Malins bebis? SOC Örebro (igen)

Men det är just här ditt resonemang kör i diket. Den juridiska verkligheten, alltså lagar, principer och processregler, är inte samma sak som den praktiska verkligheten. Och det är den senare som kritiken gäller. Ett LVU-mål är aldrig mer rättssäkert än sin svagaste länk, och alltför ofta är det just i utredningsfasen som bristerna uppstår.

Det vet alla som faktiskt har jämfört en barnutredning med bakomliggande journalutdrag, loggar och annan primär dokumentation. När man gör det kan en helt annan bild framträda, ofta till både barnets och föräldrarnas fördel, men den når aldrig domstolen eftersom den har utelämnats, omformulerats eller sorterats bort i utredningen.

I de utredningar jag själv granskat förekommer dessutom uppgifter som förts in av utredande socialsekreterare helt utan journalstöd. Sådant upptäcks varken av nämnd eller domstol om inte föräldrarna själva är extremt uppmärksamma och gör ett omfattande granskningsarbete på egen hand.

Detsamma gäller vittnesuppgifter. Även dessa måste kontrolleras noggrant, eftersom det inte är ovanligt att formuleringar i utredningen avviker från vad vittnen faktiskt har sagt.

Det är detta glapp mellan juridisk teori och praktisk tillämpning som kritiseras, inte rättsstatens principer i sig.

Det här handlar inte om subjektiva åsikter. Till skillnad från dig har jag faktiskt läst barnutredningar och systematiskt jämfört dem med bakomliggande rådata, journalutdrag, loggar och primär dokumentation. Det är just genom den jämförelsen man ser att det du beskriver är en idealbild av hur processen ska fungera, inte hur den ofta fungerar i praktiken.

Verkligheten ser annorlunda ut, och det är inte längre bara enskilda föräldrar som säger det. Även medier har börjat uppmärksamma dessa brister, vilket är välkommet. Det är därför kritiken nu handlar om faktisk tillämpning och verifierbara avvikelser och inte om personliga upplevelser eller känslor.
Det har jag inte påstått. Självklart kan rådata begäras ut, men i praktiken är det ofta förenat med omfattande byråkratiskt krångel, även för föräldrar med full partsinsyn. Därtill tillkommer ofta kopieringsavgifter på tusentals kronor för att över huvud taget kunna granska materialet.

I realiteten innebär det att möjligheten till insyn och kontroll begränsas kraftigt. Ett system där den ena parten måste betala stora summor och lägga orimlig tid på att få tillgång till det underlag som ligger till grund för anklagelser mot dem kan knappast beskrivas som rättssäkert.

Du beskriver hur processen ser ut på pappret. Prata i stället med föräldrar som faktiskt har försökt få ut dessa handlingar och se hur mycket de i praktiken har fått ta del av.

Det som dessutom har blivit allt vanligare är att socialtjänsten hävdar sekretess för loggar och digitala handlingar, trots att sådana uppgifter i sig inte omfattas av någon generell sekretess. I praktiken används detta för att begränsa insynen, även när det saknas lagstöd för en så långtgående tolkning.
Nej, det här belyser snarare kärnproblemet. I praktiken motverkar socialtjänsten insyn i det egna arbetet genom att göra processen så krånglig som möjligt och genom att sekretessbelägga stora delar av underlaget. Resultatet blir att föräldrar i realiteten får mycket begränsade möjligheter att försvara sig mot de påståenden som riktas mot dem.

Det mönstret har uppmärksammats i uppmärksammade fall, som Fallet Adam, och känns igen av många föräldrar i LVU-processer som faktiskt försöker granska och bemöta utredningarna. För dem blir möjligheten till effektiv insyn och reellt försvar ofta helt omöjlig, som systemet är utformat.


Jag beskriver den verklighet som många föräldrar faktiskt möter i LVU-processer. Och baserat på samtal och erfarenheter från ett stort antal sådana ärenden kan jag säga att mycket av det jag skriver känns igen av dem som har varit igenom processen. Det handlar alltså inte om en enskild upplevelse, utan om återkommande mönster som föräldrar själva vittnar om.

Nu är man ju iof ett antal personal i en grupp på förskola och stödjer upp varandra , med tanke på att det är en natur - förskola och M syns ha stort intresse för natur så kanske hon står för den pedagogiska biten att upptäcka saker i naturen och där kan hålla fokus .

nä den gubben går inte.

Inget av vad du skrev här backar upp tre timmars övervakat umgänge. Det är ju rent trams hahaha

Det kan man ju tycka. Som pedagog förväntas man ensam kunna ansvara för runt 5 barn (beroende på åldersgrupp). Arbeta med barn är såklart inte samma sak som att vara ansvarig förälder. Men det känns knas att ha ett förskolejobb samtidigt som man bara tillåts 3 timmars övervakat umgänge i veckan med sin 2,5 åring. Det är ju liksom inget spädbarn.

Precis. Det juridiska biträdet har inga möjligheter att göra den utredning och föra den argumentation som behövs på grund av begränsad tid. Det är här allt spricker.

Finns andra föräldrar som är barnskötare, förskollärare, specialpedagoger, elevassistenter , personliga assistenter till yngre barn osv som har fått sina barn omhändertagna de har inte ansetts olämpliga att jobba med barn hela dagarna

Vad jag får gissa är att det inte är föräldrar till spädbarn som får sitt barn taget eftersom de utgör en så pass fara för barnet utan det snarare handlar om kriminalitet, psykiska problem och eller droger. Eller har du nåt som visar på liknande fall att man låter en så pass omdömeslös människa att hon utsätter sitt småbarn för så pass påtaglig risk att hon inte ens får tre timmars umgänge i veckan obevakat ansvara för andras småbarn?

Du verkar vara oerhört angelägen om att skydda hur detta fall hanteras. Hur kommer det sig?
Är du personligt inblandad på något vis eller är det bara ett tvångsmässigt obstinat behov av att säga emot?

Du är medveten om att sjukvård och myndigheter kan begå grova fel va? Och att det är fullt tillåtet att kritisera brister och inkompetens. Sådant ska aldrig försvaras för då kan inte fel rättas till och det kan heller inte ske några förbättringar.

Har inte en enda gång försvarat soc i tråden. Har enbart velat ha mer kött på benen gällande Malin då jag finner omständigheterna märkliga.

Det intressanta med domarna är att de inte bygger på IF-diagnos, utan brist på omsorg, psykisk ohälsa, maniska episoder och under dessa så prioriteras egna behov och intressen framför barnens, dålig själv insikt i sin problematik och nekar stöd insatser.

Olika professioner och fadern delar uppfattningen om att M har brister i omsorgen och att hon saknar självinsikt. Samtidigt så lyfter alla positiva sidor, men just pga de maniska episoder och barnets ringa ålder så anses det vara påtaglig risk för barnet i nu läget. Alla är överens om LVU beslutet, det finns ingen som är skiljaktig.

Malin lyfter fram att hon jobbar på förskola och fritids vore det då inte bra att ha en chef eller kollega som vittnar om hennes interaktioner med barn? Varför hämta en granne vars barn hon har varit barnvakt åt. Att lämna sitt barn hos någon säger inget som interaktionen mellan barnen och M, då man inte kan observera dem.

Sista grejen jag också tänkte på om M har blivit så orättvist behandlad och LVU saknar grund. Varför väljer då inte hennes juridiska ombud att ställa upp i UG för att styrka hennes historia? Varför har UG ett ombud i reportaget som inte har fullt insyn. (För övrigt gav ombudet i UG sämsta råden).

Hon har karaktärsvittnen från hennes arbete.

Socialen har möjlighet att osagt måla upp en bild av Malin som helt enkelt inte stämmer överens. Malin har fått av psykologer och läkare intyg av att hon inte har några psykiska störningar eller annat.

Psykisk ohälsa står med i domen. Det det måste finnas dokumentation på det då tänker jag