Citat:
Men det är just här ditt resonemang kör i diket. Den juridiska verkligheten, alltså lagar, principer och processregler, är inte samma sak som den praktiska verkligheten. Och det är den senare som kritiken gäller. Ett LVU-mål är aldrig mer rättssäkert än sin svagaste länk, och alltför ofta är det just i utredningsfasen som bristerna uppstår.Det vet alla som faktiskt har jämfört en barnutredning med bakomliggande journalutdrag, loggar och annan primär dokumentation. När man gör det kan en helt annan bild framträda, ofta till både barnets och föräldrarnas fördel, men den når aldrig domstolen eftersom den har utelämnats, omformulerats eller sorterats bort i utredningen.
I de utredningar jag själv granskat förekommer dessutom uppgifter som förts in av utredande socialsekreterare helt utan journalstöd. Sådant upptäcks varken av nämnd eller domstol om inte föräldrarna själva är extremt uppmärksamma och gör ett omfattande granskningsarbete på egen hand.
Detsamma gäller vittnesuppgifter. Även dessa måste kontrolleras noggrant, eftersom det inte är ovanligt att formuleringar i utredningen avviker från vad vittnen faktiskt har sagt.
Det är detta glapp mellan juridisk teori och praktisk tillämpning som kritiseras, inte rättsstatens principer i sig.
Citat:
Det här handlar inte om subjektiva åsikter. Till skillnad från dig har jag faktiskt läst barnutredningar och systematiskt jämfört dem med bakomliggande rådata, journalutdrag, loggar och primär dokumentation. Det är just genom den jämförelsen man ser att det du beskriver är en idealbild av hur processen ska fungera, inte hur den ofta fungerar i praktiken.Verkligheten ser annorlunda ut, och det är inte längre bara enskilda föräldrar som säger det. Även medier har börjat uppmärksamma dessa brister, vilket är välkommet. Det är därför kritiken nu handlar om faktisk tillämpning och verifierbara avvikelser och inte om personliga upplevelser eller känslor.
Citat:
Det har jag inte påstått. Självklart kan rådata begäras ut, men i praktiken är det ofta förenat med omfattande byråkratiskt krångel, även för föräldrar med full partsinsyn. Därtill tillkommer ofta kopieringsavgifter på tusentals kronor för att över huvud taget kunna granska materialet.I realiteten innebär det att möjligheten till insyn och kontroll begränsas kraftigt. Ett system där den ena parten måste betala stora summor och lägga orimlig tid på att få tillgång till det underlag som ligger till grund för anklagelser mot dem kan knappast beskrivas som rättssäkert.
Citat:
Du beskriver hur processen ser ut på pappret. Prata i stället med föräldrar som faktiskt har försökt få ut dessa handlingar och se hur mycket de i praktiken har fått ta del av.Varje anteckning, varje journalblad och varje logg är en del av den allmänna handlingen och omfattas av både partsinsyn och editionsplikt; att du påstår något annat bekräftar bara att du rör dig i en konspiratorisk bubbla där fakta inte längre spelar någon roll.
Det som dessutom har blivit allt vanligare är att socialtjänsten hävdar sekretess för loggar och digitala handlingar, trots att sådana uppgifter i sig inte omfattas av någon generell sekretess. I praktiken används detta för att begränsa insynen, även när det saknas lagstöd för en så långtgående tolkning.
Citat:
Nej, det här belyser snarare kärnproblemet. I praktiken motverkar socialtjänsten insyn i det egna arbetet genom att göra processen så krånglig som möjligt och genom att sekretessbelägga stora delar av underlaget. Resultatet blir att föräldrar i realiteten får mycket begränsade möjligheter att försvara sig mot de påståenden som riktas mot dem.Det mönstret har uppmärksammats i uppmärksammade fall, som Fallet Adam, och känns igen av många föräldrar i LVU-processer som faktiskt försöker granska och bemöta utredningarna. För dem blir möjligheten till effektiv insyn och reellt försvar ofta helt omöjlig, som systemet är utformat.
Citat:
Jag beskriver den verklighet som många föräldrar faktiskt möter i LVU-processer. Och baserat på samtal och erfarenheter från ett stort antal sådana ärenden kan jag säga att mycket av det jag skriver känns igen av dem som har varit igenom processen. Det handlar alltså inte om en enskild upplevelse, utan om återkommande mönster som föräldrar själva vittnar om.