Eksjö - familjehemsmamma begärs häktad för allvarliga brott (2026-01-17)

Med allt som kommit fram de senaste åren kring socialtjänstens arbetssätt går det inte att utgå från att bilden är självklar. Tvärtom. I flera uppmärksammade fall har oskyldiga familjer pekats ut och anklagats på bristfälliga grunder. Det gör försiktighet nödvändig.

I det här ärendet finns det helt enkelt för många lösa trådar. Åklagarens brottsrubriceringar, i kombination med att förundersökningen pågått i över ett år utan åtal, pekar inte på ett glasklart bevisläge. När saker är svart på vitt brukar processen se annorlunda ut. Här gör den inte det.

Lägg därtill att familjen varit familjehem i många år utan tidigare anmärkningar eller ingripanden. Det är inte en detalj som kan avfärdas, utan ytterligare en tråd som inte riktigt går att knyta ihop med den bild som nu målas upp.

Resonemanget om ”destruktiva familjer” återkommer ofta, men i det här fallet bygger det mer på generella beskrivningar än på konkreta omständigheter i just detta ärende. Vad är det som faktiskt talar för den utgångspunkten här?

Det handlar dessutom om familjehemsplaceringar över lång tid, med regelbunden kontakt med socialtjänst, skola och ibland vård. Det är en verksamhet med tillsyn och uppföljning, inte ett slutet privatliv utan insyn. Hur den tillsynen fungerat i praktiken är fortfarande en öppen fråga.

Sammantaget är det just mängden lösa trådar – tidslinjen, tillsynen, brottsrubriceringarna och den utdragna processen – som gör att det här framstår som ett ovanligt och svårbegripligt fall. Det väcker fler frågor än det ger svar, och det är där diskussionen borde ligga.

Utan att outa vem jag är så kan jag berätta att anhöriga till familjen har reagerat på hur de placerade barnen har behandlats under alla år, så detta är inget nytt, men det borde kommit fram tidigare. Jag kan också berätta att familjens biologiska dotter också varit fruktansvärt elak mot de placerade barnen.

Om du nu menar att du haft faktisk insyn under lång tid, då blir tidslinjen helt avgörande. Du säger att anhöriga reagerat ”under alla år” – ändå finns inga kända anmälningar, inga dokumenterade ingripanden och inga spår av åtgärder förrän långt senare. Hur ska det förstås?

Att i efterhand hävda kännedom och samtidigt konstatera att ”det borde ha kommit fram tidigare” flyttar snarare fokus från sak till ansvar. Vem satt på informationen? När fanns den? Och varför fördes den inte vidare via socialtjänst, skola eller andra instanser när det faktiskt hade kunnat göra skillnad?

Om uppgifterna var så allvarliga som du nu antyder, då är det svårt att bortse från att passivitet i sig blir en del av problemet. Det är därför de här frågorna måste ställas – inte som försvar för någon part, utan för att påståenden om långvarig kännedom utan handling kräver förklaringar.

Jag fick reda på situationen när mamman häktades, så jag hade ingen som helst aning om detta tidigare, isåfall hade jag såklart agerat. Och jag kan tycka att det är helt sjukt att ingen agerat tidigare.

Är det bara jag som tycker att det här känns konstigt? En familj som jobbat med barn i över 25 år, med många barn genom åren – och ändå dyker allt upp först nu.
Jag kanske tänker fel, Jag har svårt att få ihop det. Ingen kommun, skola eller sjukvård ska alltså ha noterat något under alla dessa år?

Är det bara jag som tycker att det här känns konstigt?

Jag kanske tänker fel,

Då är det ju ganska uppenbart att du inte haft någon faktisk insyn innan häktningen, utan snarare återger sådant som börjat cirkulera efter att allt blivit offentligt. Det är en rätt stor skillnad.

Det du skriver framstår mer som rykten och tolkningar i efterhand än som faktiska uppgifter. När man dessutom börjar dra in biologiska barn och annat som inte ens är en del av misstankarna, utan att kunna visa något konkret, så känns det mer personligt än sakligt.

Jag har svårt att se vad som här är fakta och vad som bara är antaganden färgade av känslor.

Jag har fått höra detta av nära anhöriga till föräldrarna som sitter häktade, så detta är inte rykten.

Familjen har ju uppenbarligen gjort det här till en av deras främsta inkomstkällor, lite industriell känsla. Iallafall problemen kanske inte fanns där från början men har gradvis under åren eskalerat.

Sedan beror också mycket på vilka personer som är inblandade, jag kan tänka mig att denna familj fick ett par lätta fall i början, för att sedan få svårare fall. Men det är också tänkbart att familjen i sig blev skadad och betedde sig alltmer irrationellt. Det är lätt det eskalerar iväg när saker och ting inte fungerar.

Det som förvånar mig mest är väl att problemen tillåts öka till en nivå där det blir helt sjukt. Det är uppenbart inte fråga om enstaka händelse eller en person, utan upprepade händelser på flera personer över en tidsperiod av minst 5 år.

Vilket betyder att myndigheterna antingen har en väldigt dålig insyn eller inte bryr sig om varningssignalerna.

Men du säger ju själv att det är något du hört i andra hand. Hur vet du då att det stämmer? Att känna till en familj och ”ha hört saker” är inte samma sak som att veta vad som faktiskt hänt.

I små samhällen funkar det ofta så här: något blir offentligt, folk börjar prata, pussla ihop berättelser i efterhand och plötsligt låter det som om alla ”vetat länge”. Det är klassiskt småstadsskvaller, inte fakta.

Så frågorna kvarstår:
Vem agerade då, när det påstås ha varit känt?
Var finns anmälningarna, dokumentationen eller ingripandena innan det blev offentligt?
Och om inget av det finns – på vilken grund ska detta ses som fakta och inte just rykten?

För jag är nära anhörig till de nära anhöriga till familjen, lite krångligt kanske. Därav vet jag att det som har sagts till mig stämmer. Jag önskar att jag hade kunnat berätta precis hur allting ligger till, men jag vill inte outa mig. Det jag kan säga är att de nära anhöriga har märkt av att allt inte har stämt i familjen, men de har inte tagit det vidare då de inte ville lägga sig i pga flera anledningar.