Ja LOL på dig själv:
Socialtjänstens beteende har i många avseenden tydliga likheter med hur sekter fungerar:
Extrem ilska och motstånd vid kritik
Kritik bemöts inte med sakargument utan med affekt, misstänkliggörande eller försök att tysta den som ifrågasätter.
Ovilja till transparens
Handlingar lämnas ut motvilligt, i delar, fördröjt eller i pappersform trots digitalt underlag, ofta utan tydlig motivering.
Systematiskt hemlighetsmakeri
Beslut, bedömningar och interna resonemang hålls undan med hänvisning till sekretess, även när sekretessen inte rimligen gäller.
Aldrig raka svar på enkla frågor
Klara ja/nej-frågor möts med svävande formuleringar, omskrivningar eller helt andra svar än de som efterfrågats.
Föreställningen om exklusiv kunskap
Socionomi framställs som ett område bara “invigda” kan förstå, och som därför inte behöver granskas av andra professioner.
Vi-och-dom-tänkande
Föräldrar och externa kritiker placeras snabbt i ett "motståndarläger", medan den egna organisationen ses som den enda legitima sanningsbäraren.
Dogmatisk världsbild
När ett narrativ väl satts ("oro", "bristande föräldraförmåga") blir det självbekräftande och nästan omöjligt att rubba, oavsett ny information.
Avvisande av extern granskning
Kritik från jurister, läkare, psykologer eller forskare ses som störande snarare än värdefull, och integreras sällan i bedömningarna.
Moraliskt övertag som sköld
Frasen "barnets bästa" används som slutargument som stoppar vidare diskussion, ungefär som en religiös sanning som inte får ifrågasättas.
Normalisering av avvikande beteenden
Sådant som i andra sammanhang vore oacceptabelt, som bristande dokumentation, efterhandskonstruktioner, tystnad blir internt "helt normalt"
Eller vad säger du? Känns det igen?