Dagens unga och deras helgvanor

Men tar du upp telefonen för att du måste vila från TV serien eller filmen menar du ?

För många har svårt att förklara detta beteende

På vilket sätt har samhället gjort det till en dåligt val? Finns ingen grupp som man öser så mycket skattepengar på. Betald ledighet, barnbidrag, betald skola, maxtak för förskola med mera.

Gäller nog ner än unga människor. Är snart 50 och både sträcktittar serier ibland och mobilsurfar samtidigt som man kollar på tv:n. Som nu

Visst finns det stöd i Sverige. Som du nämner har vi föräldraledighet, barnbidrag, subventionerad skola, maxtaxa osv. Men det är lite som att säga “det finns flytväst” när du samtidigt har gjort båten läck och tagit bort årorna.

Det som gjort familjelivet till ett sämre val är inte att stöden är noll, utan att grundvillkoren runtomkring blivit sämre:

• Bostad: tröskeln in är brutal. Det handlar inte bara om “att det går att köpa en 3:a i Borås”, utan om kontantinsats, osäker ränta, köer, trångboddhet, flyttkarusell. Familjeliv kräver stabilitet, och stabilitet har blivit dyrt.

• Arbetsliv/tempo: två inkomster har blivit standard för att hålla normal nivå. Samtidigt är jobbet ofta mer uppslukande, mer otryggt (projekt, bemanning, visstid), och pendling + stress äter tid. Stöd i kronor hjälper mindre när det är tid och ork som saknas.

• Relationell risk: skilsmässa/sambo-split är inte ovanligt. Då blir barn inte bara “kärlek”, utan också en potentiell livslång logistisk och ekonomisk sårbarhet. Folk ser det – och de är inte dumma.

• Det sociala sammanhanget: förr fanns släkt, by, grannar, naturliga nätverk. I dag är mycket privatiserat: du ska lösa allt själv, ofta långt från familj. Staten kan ge bidrag, men den kan inte ersätta en fungerande gemenskap.

• Vardagskostnaden: “bidrag” låter stort, men vardagen är dyr: mat, kläder, fritidsaktiviteter, transporter. Och framförallt: marginalerna är små. Det räcker med en sjukskrivning, separation eller hyreshöjning för att allt ska börja glappa.


Jag säger inte “samhället hatar barn” eller att allt är nattsvart. Jag säger att samhället har byggt ett system där familj blir ett privat projekt med hög insats och hög risk, medan “skärm-livet” är billigt, enkelt och kräver noll infrastruktur.

Och då blir frågan inte “varför vill unga inte?”, utan: varför skulle de vilja om de ser att vägen dit är trängre, dyrare och mer osäker än den var för två generationer sen?

Ja såklart men du har ju åtminstone levt ett annat liv innan dess och kanske skaffat familj och barn tidigare I livet ?

Jo fast det har ju alltid varit det dyrare och jobbigare alternativet än att leva själv

Sen så sker inte detta bara här i Sverige utan det sker överallt även där det inte alls finns bostadsbrist osv..

Svaret ligger nog närmare att vi människor har fått ett bekvämt liv med skärmar och vi även blivit beroende av det

Vettifan hur man ska vända på detta i världen

Man är beroende. Ändå har jag ditch’s alla sociala medier.

"Ungefär 73 % av unga vuxna binge-tittar TV-serier regelbundet,"

vilka räknas som unga vuxna och vad menas med regelbundet

En del i medias försök att klura ut vad de födda detta århundrade håller på med är nog Ungdomsbarometern med 7000 svarande.
Där verkar skepsis inför vissa delar i" digitala livet" öka men mobilen lär fortsatt vara nära händerna.

https://info.ungdomsbarometern.se/aktuellt/rapportslapp-trendrapporten-2026

"Ungdomsbarometerns årliga trendrapport Trender 2026 – Enligt unga! bygger på över 7000 ungas fritextsvar med deras trendspaningar inför året som kommer. Årets rapport visar hur två stora krafter, en pressad privatekonomi och en snabbt accelererande teknikutveckling, formar ungas vardag, ambitioner och uttryck. Resultatet visar en samtid där balans går före fart, där verklighet blir viktigare än perfektion och där unga söker mänskliga, fysiska och meningsfulla rum bortom det digitala bruset. "


Den medförde bl a denna rubrik på krönika i SvD:

" ”Det är värsta sortens bortskämd medelklass”
Unga människor vill mysa sig genom tillvaron med en kopp te, doftljus och ledig tid, säger en ny trendrapport. Det är något som är riktigt skevt här, skriver Ann Heberlein.

Betaltext: https://www.svd.se/a/gkPmpJ/ungdomsbarometerns-trendrapport-for-2026-nagot-ar-riktigt-skevt-har-skriver-ann-heberlein

Ja, absolut, så håller med, inte riktigt samma sak. Jag varvar ju med att bygga på non hoj i garaget och andra projekt

Du har helt rätt i två saker:

1. Det har alltid varit dyrare/jobbigare än att leva själv.
Det är liksom själva grejen med familj: du binder dig, tar ansvar, ger upp frihet och bekvämlighet. Så “det är svårt” kan inte vara hela förklaringen.

2. Det händer inte bara i Sverige.
Och det talar emot att man kan reducera allt till en svensk detalj (barnbidrag, bostadsköer, maxtaxa osv).

Det är just därför tror jag att man måste flytta nivån ett steg upp:

Det som förändrats är inte att barn är “jobbigt”

…utan att vinsten/meningen/stödet runt familjebygget har urholkats samtidigt som alternativen blivit extremt bekväma.

Förr var det jobbigt men det fanns:

• ett tydligt “varför” (kontinuitet, gård/släkt, social roll, gemenskap, sammanhang)
• en social infrastruktur (folk nära, fler självklara nätverk, mindre “allt ska lösas privat”)
• mindre konkurrens från ett ersättningsliv (du kunde inte ersätta gemenskap med oändlig underhållning, friktionfri dopaminmatning och digital närvaro)

I dag är familj fortfarande jobbigt, men du får ofta:

• mer risk (separationer, logistiska helveten, ekonomiska marginaler)
• mindre sammanhang (atomiserat liv, folk flyttar, relationer blir ett privat projekt)
• fler skäl att skjuta upp (”jag ska bara…” i tio år, medan livet tickar)

Om “skärmar”: jag håller med... men som accelerator, inte grundorsak

Skärmar och beroende är jätteviktigt, men de fyller ofta ett tomrum.
Om livet känns som: jobb → trött → ensam → stress → ingen framtidskänsla,
då är det rationellt att välja det som lindrar och kräver minst.

Och då blir “bekvämligheten” inte bara moralisk svaghet utan en marknadslösning på existentiell tomhet.

“Vettifan hur man vänder det”

Där är vi också överens: det är ingen quick fix.

Men om man alls ska vända det så är det inte genom att skälla på unga, eller säga “ta ansvar”, utan genom att bygga tillbaka sammanhang och minska risk/friktion:

• bostad som går att planera liv i (inte bara spekulationsmarknad)
• arbetsliv som ger tid/energi (inte bara “maxa produktivitet”)
• lokala gemenskaper som faktiskt finns (föreningar, mötesplatser, kultur, meningsfull fritid)
• en kultur som inte föraktar familj, men inte heller romantiserar den som “lyxprojekt”

För annars kommer skärm-livet vinna varje gång. Inte för att unga är sämre, utan för att det är det enda som fungerar friktionsfritt i ett friktionsfyllt samhälle.

Att läsa den här tråden är som att tjuvlyssna på kepsgubbarna på bänken utanför ålderdomshemmet när Göte och Arvid förbannar att samhället förändras. På deras tid var det minsann andra takter…

Användaren Klas Lund är den ende som (för döva öron) försöker förmedla ett budskap. Till ingen nytta.

Varför inte bara inse att olika generationer har olika mål med sina liv och att era mål nödvändigtvis inte måste vara de rätta? Och än sen om befolkningen sjunker framöver? Vad gör det? Då är ju ni döda ändå så vad spelar det er för roll?