Citat:
Ursprungligen postat av
UyCVswHfsnM2z3nH
Jag HAR fel är oskiljaktigt från jag ÄR fel, i det kvinnliga psyket.
Något sådant. Det handlar om att rädda den egna självbilden - in absurdum.
Ytterst beror det på att kvinnans psykologi utvecklats för att försvara sin avkomma.
Jämför att en mor nästan alltid försvarar sina söner hur vanartiga de än är.
Man måste se det fina i detta. Varför de inte kan erkänna fel. Som du säger är det helt enkelt personligt för de lever i en konkret och familkerelaterad social miljö. Eller är utvecklade för det. Dvs i genomsnitt undantag finns säkert - även om jag personligen aldrig träffat en kvinna som medger att de haft fel om något någonsin.
Det går till och med till absurda sociala jämlikhetsargument:
-Men... du kan ju inre alltid ha rätt!