Citat:
Jag hade en judisk kompis (det trodde ni inte! 
) när jag gick på gymnasiet, och jag träffade även hans föräldrar och syskon och hans judiska kompisar. Det jag förstod var att familjen var väldigt viktig för dem. De tyckte SÅ synd om mig som var enda barnet, och sa att de ALDRIG skulle ha en ensam unge, för att syskonen är en så stor trygghet.
Det kanske är en förklaring? Att man skaffar flera stycken barn för att de ska ha sin trygga syskonskara. Judarna kanske har varit tvungna att tänka så, eftersom de har varit utsatta för en del förföljelser under tidens gång (innan de själva fick makten över ett landområde och började förfölja andra folk). Då behöver man några som man verkligen kan lita på, så att man kan hjälpas åt och skydda varandra. Därför är det också viktigt att skaffa barn såklart, så att DE ska bli ens skyddspersoner när man är gammal och syskonen också är gamla (eller bortgångna).
Vidare har judarna många traditioner som går ut på att man samlar familjen - inte vänkretsen. Detta var också något jag upplevde med mina judiska vänner och bekanta, att de gjorde STOR skillnad mellan familj och vänner. Och då är det förstås viktigt att ha en stor familj.
Vad vi kan lära oss, är väl att uppvärdera familjen igen. Sedan 1970-talet har vi ju haft en trend som säger att vi ska "frigöra" oss från våra familjer, och hitta vänner som blir som vår familj, i stället. "Families we choose". Och att uppvärdera hustrur och mödrar igen. Idag anses en hemmafru med flera barn vara mindre värd än en karriärkvinna i Västvärlden, och då går det ju som det går med våra födelsetal. För det fungerar inte att både skaffa sig ett karriäryrke och arbeta i det, och föda flera barn och ta hand om dem på ett bra sätt. Tiden och orken finns inte.
Bara det att barnafödandet måste skjutas upp tills kvinnan har gått ut universitetet och arbetat några år, är inte bra. Under tiden går hennes mest fruktbara år förbi. De enda som föder barn i unga år i Västvärlden nu är invandrare och White Trash, och deras barn får vi ingen nytta av, tvärtom...
Och ytterligare en reflektion: de ortodoxa judarna (kanske andra också i viss mån?) tillämpar arrangerade äktenskap. Det gör att de inte har våra incel-problem - alla får en fru/man! Min judiske vän var redan från barndomen trolovad med en flicka i Frankrike, som han tog hit och gifte sig med när han gjort sin värnplikt (två år) i Israel. Jag tycker absolut inte att vi ska ha tvångsgiften, det går ju inte, det ska vi vara glada för att vi slipper. Men kanske någon form av hopparande skulle vara bra för dem som vill? Men med rätt att tacka nej. Idag har så många människor svårt att få till bara den där första kontakten med någon av annat kön.
) när jag gick på gymnasiet, och jag träffade även hans föräldrar och syskon och hans judiska kompisar. Det jag förstod var att familjen var väldigt viktig för dem. De tyckte SÅ synd om mig som var enda barnet, och sa att de ALDRIG skulle ha en ensam unge, för att syskonen är en så stor trygghet. Det kanske är en förklaring? Att man skaffar flera stycken barn för att de ska ha sin trygga syskonskara. Judarna kanske har varit tvungna att tänka så, eftersom de har varit utsatta för en del förföljelser under tidens gång (innan de själva fick makten över ett landområde och började förfölja andra folk). Då behöver man några som man verkligen kan lita på, så att man kan hjälpas åt och skydda varandra. Därför är det också viktigt att skaffa barn såklart, så att DE ska bli ens skyddspersoner när man är gammal och syskonen också är gamla (eller bortgångna).
Vidare har judarna många traditioner som går ut på att man samlar familjen - inte vänkretsen. Detta var också något jag upplevde med mina judiska vänner och bekanta, att de gjorde STOR skillnad mellan familj och vänner. Och då är det förstås viktigt att ha en stor familj.
Vad vi kan lära oss, är väl att uppvärdera familjen igen. Sedan 1970-talet har vi ju haft en trend som säger att vi ska "frigöra" oss från våra familjer, och hitta vänner som blir som vår familj, i stället. "Families we choose". Och att uppvärdera hustrur och mödrar igen. Idag anses en hemmafru med flera barn vara mindre värd än en karriärkvinna i Västvärlden, och då går det ju som det går med våra födelsetal. För det fungerar inte att både skaffa sig ett karriäryrke och arbeta i det, och föda flera barn och ta hand om dem på ett bra sätt. Tiden och orken finns inte.
Bara det att barnafödandet måste skjutas upp tills kvinnan har gått ut universitetet och arbetat några år, är inte bra. Under tiden går hennes mest fruktbara år förbi. De enda som föder barn i unga år i Västvärlden nu är invandrare och White Trash, och deras barn får vi ingen nytta av, tvärtom...
Och ytterligare en reflektion: de ortodoxa judarna (kanske andra också i viss mån?) tillämpar arrangerade äktenskap. Det gör att de inte har våra incel-problem - alla får en fru/man! Min judiske vän var redan från barndomen trolovad med en flicka i Frankrike, som han tog hit och gifte sig med när han gjort sin värnplikt (två år) i Israel. Jag tycker absolut inte att vi ska ha tvångsgiften, det går ju inte, det ska vi vara glada för att vi slipper. Men kanske någon form av hopparande skulle vara bra för dem som vill? Men med rätt att tacka nej. Idag har så många människor svårt att få till bara den där första kontakten med någon av annat kön.
Spot on!
De har en helt annan syn på vilka som ingår i familjen. Det som vi kallar släkt kallar dom familj och tanken är att man umgås och hjälper varandra inom familjen. Det blir ju en viss skillnad om man har ett nätverk på 50-100 personer som nästan ovillkorligt hjälper en med allt ifrån jobb till barnpassning än som vi i Sverige t.ex. på sin höjd har 4-8 personer inom familjenätverket.
Det största problemet i Sverige är som du säger att vi inte skaffar första barnet förrän vi närmar oss 30årsåldern. Orsaken är såklart att många pluggar tills de är 25-28 år och sedan vill man ha fast jobb innan man skaffar barn så lägg på ett par år till.
Jag vet inte hur det är i Israel men jag gissar att man inte behöver skaffa utbildning för att kunna konkurrera om jobb medans det i Sverige är ett absolut minimikrav att för att ens göra sig besväret att söka många jobb
