Är psykologi allt man har att bekämpa sig själv med?

Jag är misslyckad, så är det bara.

När jag va ung hade jag problem med att va hemma själv. Kunde inte sluta oroa mig vad jag skulle göra om föräldrarna dog. Bekämpade det med kurator.

Fick sedan akut problem med skolgång. Hatade varje dag utan speciell anledning. Grät tills jag fick feber. Bekämpade det med kurator samt en special-utbildning där jag pluggade mycket på distans trots att det va grundskola.

Hoppade av skolan efter nian och strosade runt hemma. Jagade diverse drömmar inom skådespel o media under denna tid och började bygga lite självförtroende. Hade lite småjobb under denna tid. Men när jag blev arton började det bli dags o fixa jobb.

Fick anställning på lager runt ålder nitton-tjugo. Detta under en tid då jag diskuterat manus med produktionsbolag i Stockholm. Hatade mitt jobb samt det sociala där. Jag passade verkligen inte in.

Manuset blev det inget med, och pressen jag kände att klara det sociala drev mig till vansinne. Insåg då att mina diverse drömmer antagligen aldrig kommer bli sanna. Detta va mitt liv nu.
Började spy på väg till jobbet varje morgon. Och slutade således inom kort. Gick först hos kurator på UMO; sedan åldrades jag ur den kontakten och mellanlandade hos en annan kurator innan jag fick psykolog på sjukhuset. Försökte bekämpa mina nyfunna ångestproblem där. Har OCD till en vis grad, och illamåendet blev en jäkligt ond cirkel. Blev illamående av att bli nervös, och blev således nervös för att bli illamående. Runt o runt gick det. Och det blev bättre, visst. Till en vis grad. Tror mestadels att det minskade för jag drog mig tillbaka. Minimal kontakt med vänner, med ”triggers.” Kände till slut att jag inte fick något mer ur psykologin, så slutade. Blev bara att gå i cirklar där dom säger ”tänk såhär. Gör såhär.” Kändes inte som om det någonsin fungerade i praktiken.

Fick jobb hos min farsa som leverantör för honom. Och det har varit ett väldigt generöst jobb. Tryggt också. Är nu trettio och kommer snart förlora jobbet. Han ska stänga och gå i pension. Väldigt förtjänt på hans sida, verkligen.
Men… jag vet inte hur det ska gå för mig. Är långt ifrån fixad. Långt ifrån trygg i mig själv. Letar efter möjligt utbildning, men allt känns så dystert o trist. Det, plus att Örebro har fan inget jag vill plugga, och flytta stad o slänga mig ut i det okände i hopp om att vald utbildning är ”rätt” känns… omöjligt. Tänk om jag hamnar i en situation där jag hatar allt o börjar spy utav panik igen? Hur fan ska jag då göra med CSN lån o studentbostad o allt sådant?

Min fråga är väl egentligen, är psykologi allt? Folk säger ofta ”skaffa psykolog.” Men det är inte en automatisk lösning. Dom kan säga hur jag borde tänka o göra, men dom kan inte stoppa mig från att vara misslyckad. Mitt fuckin’ liv är bevis på det. Varje steg framåt, fem steg bakåt. Alltid ett nytt problem. Och för varje problem har psykologin blivit mindre o mindre effektiv.

Jag har sett kommentarer om att folk som mig har ett ”attityds problem.” Dra sig i kragen och bli en ordentlig vuxen. Men… hur? JAG VILL SÅ GÄRNA VARA DET. Men vad för typ av psykolog borde jag snacka med om detta? Vad… ska jag göra? Jag vill hitta karriär; vill hitta självförtroende och mod. Men asså att sitta i någons kontor och bli tillsagd hur man borde tänka si o då… kommer det verkligen hjälpa? Det gjorde inte det senast. Jag är så förvirrad vad bästa steg framåt är. Hjälp?

Jag tror att du behöver lite poontang. Och hobbies.

Till att börja med kan du glömma det där med "misslyckad". Det är bara ett löjligt uttryck som människor kommit på. I själva verket är vi alla misslyckade eftersom samtliga av oss blir gamla och sen försvinner vi (förutom de som tragiskt dör för tidigt).

Ditt liv handlar inte om att vara lyckad eller misslyckad. Eller att jämföra dig med andra.

Psykologen är väl mer ett bollplank än en sorts "guru" eller vägvisare. De kan hjälpa dig hålla upp en spegel inför dig själv och föreslå olika vägar framåt. Men i slutändan är det är du som måste göra jobbet och komma till insikt. Och det är bara du som kan svara på vilken väg som är den rätta för just dig - du måste så att säga själv stiga igenom dörren.

Att studera låter som en bra plan tycker jag! YH-utbildningar finns det gott om som förhoppningsvis ger dig ett arbete direkt efter examen.

För att citera The Sunscreen Song: The race is long, but in the end, it's only with yourself.

Haha experten på citat är tillbaka .)

Jo men precis så är det ju. Livet handlar inte om att tävla mot andra. Bättre att fokusera på att göra det så bra som möjligt utifrån ens egna förutsättningar.

Till viss del gör det ju det. Men som du är inne på så blir man rätt ofta bara olycklig när man hela tiden jämför sig med andra.

Ja tröttsamt med alla dessa nedsättande uttryck som ungdomar tvingas växa upp med.

Bra att du säger "till viss del". Livet går även mycket ut på att göra saker för andra. Det är väldigt underskattat.

Det är lite min poäng. Livet går ut på många saker, och en del är man bra på och andra inte. Och så är det för alla.

Du är verkligen en krigare om du spyr innan jobbet! Psykolog kan hjälpa dig en del men många misstror och tror att man inte får göra jobbet själv. Därför är många besvikna på psykvården för dom tror att dom ska lösa problemet.

NU har jag ju slutat det jobbet, men yeah. Gick hos psykolog ett tag, men tyckte det började gå i cirklar. Kanske är dags o gå tillbaka.

Ingen psykolog i världen kommer att göra "man" av dig... Men fortsätter du på samma stig så kan du bli ännu mer fjolla. Det är psykologer nämligen duktiga på. Problemet är att du tänker och känner för mycket. Du har dåligt driv. Resultatet av en mesig uppfostran.

Börja göra utmanande saker. Vandra i bergen där du tvingas klara dig själv. Snickra, bygg. lär dig att slutföra saker.

En sak som säkert passar dig är att du kan flytta in hos någon gammal kapten, eller överste. De kan säkert trycka in lite driv och bra rutiner i din skalle. Säkert andra saker också. Alla gamla militärer är smygbögar nämligen. Annars väljer man inte en karriär där du ligger sked med andra män veckovis.