Citat:
Ursprungligen postat av
AndreasLa
Jag är misslyckad, så är det bara.
När jag va ung hade jag problem med att va hemma själv. Kunde inte sluta oroa mig vad jag skulle göra om föräldrarna dog. Bekämpade det med kurator.
Fick sedan akut problem med skolgång. Hatade varje dag utan speciell anledning. Grät tills jag fick feber. Bekämpade det med kurator samt en special-utbildning där jag pluggade mycket på distans trots att det va grundskola.
Hoppade av skolan efter nian och strosade runt hemma. Jagade diverse drömmar inom skådespel o media under denna tid och började bygga lite självförtroende. Hade lite småjobb under denna tid. Men när jag blev arton började det bli dags o fixa jobb.
Fick anställning på lager runt ålder nitton-tjugo. Detta under en tid då jag diskuterat manus med produktionsbolag i Stockholm. Hatade mitt jobb samt det sociala där. Jag passade verkligen inte in.
Manuset blev det inget med, och pressen jag kände att klara det sociala drev mig till vansinne. Insåg då att mina diverse drömmer antagligen aldrig kommer bli sanna. Detta va mitt liv nu.
Började spy på väg till jobbet varje morgon. Och slutade således inom kort. Gick först hos kurator på UMO; sedan åldrades jag ur den kontakten och mellanlandade hos en annan kurator innan jag fick psykolog på sjukhuset. Försökte bekämpa mina nyfunna ångestproblem där. Har OCD till en vis grad, och illamåendet blev en jäkligt ond cirkel. Blev illamående av att bli nervös, och blev således nervös för att bli illamående. Runt o runt gick det. Och det blev bättre, visst. Till en vis grad. Tror mestadels att det minskade för jag drog mig tillbaka. Minimal kontakt med vänner, med ”triggers.” Kände till slut att jag inte fick något mer ur psykologin, så slutade. Blev bara att gå i cirklar där dom säger ”tänk såhär. Gör såhär.” Kändes inte som om det någonsin fungerade i praktiken.
Fick jobb hos min farsa som leverantör för honom. Och det har varit ett väldigt generöst jobb. Tryggt också. Är nu trettio och kommer snart förlora jobbet. Han ska stänga och gå i pension. Väldigt förtjänt på hans sida, verkligen.
Men… jag vet inte hur det ska gå för mig. Är långt ifrån fixad. Långt ifrån trygg i mig själv. Letar efter möjligt utbildning, men allt känns så dystert o trist. Det, plus att Örebro har fan inget jag vill plugga, och flytta stad o slänga mig ut i det okände i hopp om att vald utbildning är ”rätt” känns… omöjligt. Tänk om jag hamnar i en situation där jag hatar allt o börjar spy utav panik igen? Hur fan ska jag då göra med CSN lån o studentbostad o allt sådant?
Min fråga är väl egentligen, är psykologi allt? Folk säger ofta ”skaffa psykolog.” Men det är inte en automatisk lösning. Dom kan säga hur jag borde tänka o göra, men dom kan inte stoppa mig från att vara misslyckad. Mitt fuckin’ liv är bevis på det. Varje steg framåt, fem steg bakåt. Alltid ett nytt problem. Och för varje problem har psykologin blivit mindre o mindre effektiv.
Jag har sett kommentarer om att folk som mig har ett ”attityds problem.” Dra sig i kragen och bli en ordentlig vuxen. Men… hur? JAG VILL SÅ GÄRNA VARA DET. Men vad för typ av psykolog borde jag snacka med om detta? Vad… ska jag göra? Jag vill hitta karriär; vill hitta självförtroende och mod. Men asså att sitta i någons kontor och bli tillsagd hur man borde tänka si o då… kommer det verkligen hjälpa? Det gjorde inte det senast. Jag är så förvirrad vad bästa steg framåt är. Hjälp?
Mina erfarenheter är att psykologi är bara bra för de som förstår sig på att ta till sig den.
Två exempel är jag själv samt kvinnan jag lever med.
I fängelset gick jag en KBT som inte gav ett skit av den enkla anledningen att den var ett tvång. När jag frigavs var jag ett vrak och sambon fanns där vilket snabbt visade sig att hon var en av de viktiga personer som terapeuten pratat om.
Sedan dess har jag gått i terapi i omgångar samtidigt som jag själv ”studerat” psykologi. Bla har jag använt Flashback för att förstå hur människor agerar och tänker i sina värsta stunder.
Genom detta har jag gjort en konsekvensanalys av mitt liv genom att göra konsekvensanalyser av händelser.
Genom detta har jag kunnat förändra mig som person och fått ett lyckligt liv trots en fysisk sjukdom som hade sänkt de flesta.
Min sambo som litar på mig har vissa trauman i sitt liv och när de slår till så använder jag mina erfarenheter av mig själv och min kunskap om henne i kombination av KBT vilket brukar få hennes tankar på rätt håll igen.
Jag har andra exempel på det omvända.
En person som inte längre finns i mitt liv finns där den nu är pga att hen inte är intresserad av att få hjälp av psykologin. Det blir lättare att gnälla på psykologen/terapeuten än att göra det svåra arbetet att nå fram till sig själv och de jobbiga svaren om sig själv man inte vill ha. Då är det lättare att må dåligt och utnyttja sin omgivnings sympatier. Jag har tappat räkningen på hur många idioter hen har avverkat bland psykologer.
Ett annat exempel är två personer där den ena är mamma till den andre och där pappan numer bor på anstalt i sex år till. Pappan är då anledningen till den familjens trauman.
Mor och dotter hamnade självklart inom psykiatrin och mamman gick dit en gång och slutade eftersom det inte hjälpte. Återigen en person som inte ville jobba med sig själv utan valde självömkan.
Tyvärr smittade det av sig på det utsatta barnet där BUP gav upp med en öppen dörr. Barnet ville inte och mammans nyvunna erfarenheter av att det inte hjälper var knappast stöttande.
Enl mig så funkar psykiatri men patienten i fråga måste själv ha en vilja och i din text ser jag självömkan i stället för en vilja att själv vilja arbeta för att må bra.
då jag gick på högstadiet och hade skrivit upp mest tävlingsresultat, men även PERSONLIGA rekordSLAGNINGAR även i sporter som jag INTE var bra på. 