Nyliberalismen - ideologin/teorin som förstörde västvärlden

Nyliberalismen i praktiken ökade ojämlikheten, underminerade välfärden och gav mer makt till företag och kapitalägare.
Vinsterna hamnade hos de rikaste. För majoriteten blev det stagnerade löner, otrygga jobb och ökade klyftor. Länder som hade starka välfärdssystem som Norden och delar av Centraleuropa klarade sig bäst. De hade fortfarande skyddsnät, fack och en stat som vågade styra. Ju mer vänsterpräglad välfärd ett land hade innan nyliberalismen slog igenom, desto bättre stod man efteråt.

De länder som gick längst USA och Storbritannien fick högre ojämlikhet, svagare trygghet och ökade sociala spänningar. När finanskrisen 2008 slog till föll de hårdast. Länder som Sverige, Danmark, Tyskland och Nederländerna, där reglering och kollektivavtal levt kvar, återhämtade sig snabbare.

Kort sagt: ju starkare välfärd, desto mindre skada.

När ekonomin blev global och politiken tappade kompassen

Från 1980-talet började socialliberalism och nyliberalism smälta ihop.
Socialliberaler pratade om mänskliga rättigheter, moral och öppenhet.
Nyliberaler pratade om arbetskraft, marknad och globalisering.
Båda lägren ville ha öppnare gränser men ingen tog ansvar för konsekvenserna.

EU:s fria rörlighet, New Labour i Storbritannien, svenska socialdemokrater och folkpartister på 2000-talet alla drev samma kombination: global marknad, individrättigheter och öppenhet.

Den rena socialismen hade däremot aldrig varit särskilt drivande i invandringsfrågan. Klassisk socialism handlade om den inhemska arbetarklassen och solidaritet inom nationen. Många fack var direkt skeptiska till massinvandring eftersom den kunde pressa löner och splittra arbetarna.
Men när socialdemokratin blev mer socialliberal under 1990-talet byttes klasspolitiken ut mot värdepolitik.

Från folkhem till individens marknad

På 90-talet gled svensk politik från folkhemssocialism till socialliberalism.
Privatiseringar, friskolor och valfrihet såldes in som modernisering och nästan alla partier gick med. Retoriken om jämlikhet och gemenskap ersattes av “individens valfrihet”.
Det var då folkhemmet började avvecklas, inte med ett beslut utan med en mentalitet.

När både högern och vänstern accepterade samma ekonomiska modell tappade vänstern sitt gamla konfliktfält: klass.
Och när klass inte längre fungerade som politisk identitet behövde något nytt fylla tomrummet.

Från klasskamp till identitet

Vänstern började istället prata om kön, etnicitet, sexualitet och minoritetsrättigheter.
Ekonomisk jämlikhet ersattes av kulturell och identitetsbaserad jämlikhet.
Från facklig kamp till rättighetspolitik och symbolfrågor.
Det blev den moderna progressivismen: värdebaserad, moralisk och individualistisk.

Och det är ingen slump. När nyliberalismen gjort individen till norm i ekonomin, blev det naturligt att göra individen till norm även i kulturen.
Marknaden sa: “Du är din egen entreprenör.”
Progressivismen sa: “Du är din egen identitet.”

Företag och partier kunde utan problem kombinera båda driva globalisering och nedskärningar samtidigt som man predikade mångfald och värdegrund.
Resultatet blev värdeliberal kapitalism: ekonomiskt nyliberal, kulturellt progressiv.

Hur det hänger ihop

Nyliberalism – staten backar, marknaden styr.
Klassamhället fragmenteras – arbetarklassen försvinner som kraft.
Globalisering och migration – nya kulturella skillnader hamnar i centrum.
Socialliberal värdegrund – individens rättigheter blir det enda som man fokuserar på.
Resultat – identitetspolitik tar över där klasspolitiken dog.

Identitetspolitiken var alltså inte ett brott med nyliberalismen den var dess kulturella fortsättning.
När ekonomin individualiserades, följde politiken efter.

Folkhemmet var inte perfekt, men det fungerade för majoriteten:

Låg arbetslöshet. Nästan full sysselsättning under decennier.
Stabila löner. Löntagarnas andel av vinsterna var hög.
Trygghet. Ingen behövde oroa sig för sjukvård, utbildning eller pension.
Klassresor. Arbetarbarn kunde bli akademiker utan skuldfälla.
Samhörighet. Folk kände tillit och gemenskap.
Ekonomisk balans. Tillväxten var stabil och skuldsättningen låg.

Det var ett samhälle som byggde på arbete, ansvar och gemensam trygghet inte på konkurrens mellan individer.

Teoretiskt hade folkhemmet kunnat överleva, men det hade krävt mod och långsiktighet.
Folkhemmet 2.0 skulle kunna vara just det en uppdaterad version anpassad till vår tid.

Ett samhälle där:

Marknaden får verka, men inte styra.
Fack och stat samarbetar för låg arbetslöshet.
Skatter används för investeringar, inte bidragsberoende.
Migration är reglerad och kopplad till arbete och integration.
Trygghetssystemen är starka, men bygger på ansvar.
Utbildning och teknik används för jämlik tillväxt.

Ett samhälle som ger trygghet utan passivitet, marknad utan ojämlikhet.
Kort sagt ett folkhem som förstått världen 2020-talet lever i, men som inte glömt varför det byggdes från början.

Vi bytte gemenskap mot marknadens nycker, trygghet mot konkurrens om arbete och mening mot valfrihet mellan pest eller kolera. Folkhemmet handlade aldrig om nostalgi eller centralplanering, det handlade om tillit och ansvar.
Så gott som alla problem vi har nu som vi inte hade på 70 och 80-talet är ett resultat av nyliberalismen.
Det som byggde Sverige starkt var samhörighet. Och utan den grunden kommer inget samhälle att hålla, oavsett hur fri marknaden är.

Varför är det så många som håller kvar vid den här nyliberala ideologin som inte gynnar dom?
Går det att rädda Sverige och västvärlden?

Den som är mer seriöst intresserad av Sverige ekonomiska historia de senaste ca 200 åren kan med fördel läsa igenom prof emeritus Lars Jonungs utmärkta redogörelse: "Sveriges relativa tillväxt under 170 år. Ett drama i tre akter"

https://www.nationalekonomi.se/artikel/sveriges-relativa-tillvaxt-under-170-ar-ett-drama-i-tre-akter/

Den är då baserad på historisk fakta och inte på föreställningar/fantasier som är så vanligt på Flashback.

Nyliberalismen har varit bra på att skapa mer rikedommar till dom rikaste, vilket höjer BNP per capita men folkhemmet var själva grunden för Sveriges framgångar under 1900-talet.

Jonung reducerar samhällsutveckling till Ideologiskt blinda nyliberala parametrar, vilket gör analysen totalt missvisande

Några kortfattade grundläggande reflektioner utifrån perspektivet människan/individen/personen/egot:

1) Gammalt ordspråk: ”När arbetaren börjar tjäna pengar blir hen moderat.”

2) Vi vill ha ett klassamhälle därför att:
a) Det är bekvämt/praktiskt att låta nån annan bestämma. Människan är ett flockdjur.
b) Det är väl klart att den som bestämmer ska ha nåt för det?!? ”Nåt” kan betyda nån ospecificerad form av fördel/kompensation.
c) Man vill själv kunna bestämma vid tillfälle (se sen a och b ovan).
d) Vissa gör mer än andra.

3) Det är (ivf i Sverige) töntigt att demonstrera.
a) Vi har det bra och får vi problem fixar Staten det - om de sunda statsfinanserna tillåter det.
b) Dessutom innebar S:s demonstrationståg i princip kritik mot sin egna regering.

4) Det är enkelt att tycka att invandrare och HBTQ+ är OK - samtidigt är det enkelt att undvika dem och det kan räcka med att säga ”Hej!” till en bög så är man i land.

5) Minoritetskramandet har inga gränser:
a) Skulle de svarta i USA ha nöjt sig med att få åka i samma bussar som de vita?
b) När olika grupper gör sig hörda hamnar man till slut vid ett vägskäl: Intersektionalitet.

6) Shopping gör dig lycklig och mycket vill ha mer, livet är ju en fest. Alla andra shoppar och man håller igång ekonomin. Ofta shoppar man värdegrundscertifierat och dövar samvetet.

Du har rätt i att nyliberalismen slog sönder gemenskapen.
Men det började inte i ekonomin utan i moralen.

När samvete ersattes av system, och ansvar av regler, kunde både marknaden och staten ta över.
Folkhemmet höll inte för att lagen var stark, utan för att människor levde i sammanhang där ansvar fördes vidare muntligt genom familj, arbete, grannar.

I Bibeln kommer lagen efter fallet, inte före.
Den är ett konsekvens när människan inte längre bär friheten själv.

När vi gör lagen till idealet, ekonomiskt eller politiskt. Tappar vi både Gud och gemenskap.
Då återstår bara kontroll.

Det är därför inget system räddar oss utan omvänd ordning:
samvete före lag, ansvar före rättighet, gemenskap före marknad.

Annars byter vi bara herre.

Du har en poäng.

“Om allt är tryggt, vad är meningen då?”
Det var inte hunger som drev 68-generationen, det var meningslöshet i överflöd.
Kulturrevolutionen föddes ur trygghet, inte förtryck.
Den ville befria människan men glömde att frihet kräver ansvar.
När samhället släppte de gemensamma idealen, tog marknaden över som moralens ersättare.
Därför blev 68-generationens dröm om frigörelse grunden för 80-talets nyliberala världsordning.

Baserat på vad?

Nog ser det väl ut som att det är just det jag skrev: "föreställningar/fantasier"

Man frågar sig vad det är som ökat levnadsstandarden i t ex Singapore och Sydkorea.
Eller det kanske är som folkgemenskap antyder att det är bara de rikaste som fått det bättre där. I folkgemenskaps värld bör då den stora massan vara kvar på 1800-tals nivå i Singapore och Sydkorea. (som de är i Nordkorea där folkgemenskaps omhuldade politik gäller).

Men omfattande evidens antyder att levnadsstandarden för massan i Sydkorea och Singapore är skyhögt över nivån där offentlig sektor sköter saker och ting. Dvs i Nordkorea.

Den onda Liberalismen verkar ha höjt levnadsstandarden något extremt mycket för folket i Sydkorea och i Singapore.


Prof Jonung gör det oerhörda att han baserar sig på historisk fakta.

Folkhemmet är grunden för Sveriges framgångar under 1900-talet, oavsett hur mycket nyliberaler försöker skriva om historien.
Att dra in Singapore och Sydkorea är helt fel jämförelse de länderna byggde sin tillväxt på statlig styrning, hård disciplin, låga löner och minimal välfärd. Det är inte fri marknad som skapade deras utveckling, det var exportdiktatur med planekonomi i bakgrunden.

Sverige hade redan världens högsta levnadsstandard långt innan Asien ens hade rinnande vatten i hemmen. Folkhemmet kombinerade marknad med starka fack, utbildning, industri och jämlikhet. Resultatet? Stabil tillväxt, låg fattigdom, social trygghet och hög tillit något Singapore fortfarande saknar.

Och nej, att nämna Nordkorea är bara trött retorik. Det finns en hel värld mellan svensk socialdemokrati och kommunistisk diktatur. Sverige var en blandekonomi, inte en planekonomi.

Förövrigt har Sydkorea världens lägsta födelsetal, skyhöga självmordstal och människor som jobbar ihjäl sig för att ha råd med ett 10 kvm boende. Samtidigt ligger de nordiska länderna fortfarande i topp på livskvalitet, tillit och trygghet.

Så nej, det var inte nyliberalism som byggde Sverige det var folkhemmet.
Och det är därför vi fortfarande lever på den samhällsmodellens efterdyningar, medan länder som Singapore fortfarande försöker köpa tillit med övervakning.

Jonung är smart, men han är också ideolog. Han ser världen genom ett Excel-ark. BNP in, välfärd ut. Han kallar det “historisk fakta” men räknar aldrig in jämlikhet, trygghet eller livskvalitet.

Helt fel.

Innan sosseriets kraftiga vänstersväng på 60-talet så hade Sverige företagsvänlig politik och låg skatt på arbete. Sen kom experimenterandet med allsköns vänsterextremistiska idéer som kulminerade med rent marxistiska löntagarfonder.
Det var detta som totalt saboterade den Svenska ekonomin. Ledde till kraftig stagnation, företagsflykt och total kollaps av stora delar av industrin.

Men som tur var så räddade Svenska folket situationen genom att rösta bort vänsterextremisterna 1976, och sen dessa har även Sossarna själva insett att de var nära att förstöra Sverige helt.

Sverige klarade sig igenom den globala finanskrisen 2008 eftersom Alliansen hade sänkt en massa onödiga skatter 2006. Den ekonomiska språngbräda skattesänkningarna förde med sig gjorde att vi knappt märkte av krisen här i Sverige.

Det där är en viktig poäng, men jag tror den behöver sättas i ett längre historiskt perspektiv.

Uppluckringen av gemensamma ideal börjar inte på 1980-talet, utan redan på 1800-talet med industrialisering, urbanisering och upplösningen av by- och sockengemenskaper.
När människor rycktes loss från familj, arbete och lokala sammanhang försvann också den muntligt förmedlade moralen: ansvar, rykte, plikt och ömsesidighet.

Folkhemmet kan ses som ett försök att ersätta just den förlorade bygemenskapen i större skala.
Inte genom marknaden, utan genom gemensamt ansvar, starka institutioner och en moral som fortfarande levdes i vardagen, inte bara skrevs i lagtext.

När den moraliska grunden senare luckrades upp ytterligare kunde varken staten eller marknaden bära den rollen fullt ut. Då blev tillväxt, regler och rättigheter ersättningar för samhörighet, snarare än dess uttryck.

Så problemet är kanske inte främst vilket system som tog över, utan att system överhuvudtaget behövdes för att ersätta något som tidigare bars av människor själva:

gemenskap före både stat och marknad.

Ja, eller så kan man läsa verklig ekonomihistoria istället för Timbros kampanjblad.
Sverige hade inte någon “lågskatte, företagsvänlig” guldålder innan 60-talet vi hade progressiv beskattning, starka fack och statlig planering redan då. Det var just den mixen som byggde industrin, välfärden och rekordåren.

“Vänstersvängen” du snackar om kom när landet redan var världens rikaste per capita.
Och löntagarfonderna? De infördes aldrig i den form du beskriver de var ett förslag som skrotades innan det hann påverka ekonomin.
Det som däremot verkligen knäckte industrin var oljekrisen 1973, global konkurrens och teknikskifte exakt samma sak som hände i resten av västvärlden.

Att säga att Alliansens skattesänkningar “räddade” Sverige från finanskrisen 2008 är ren fantasi.
Vi klarade oss för att vi hade kvar en stark bankreglering och låg statsskuld tack vare Persson-regeringen.
Alliansen ärvde ett överskott och körde sen ut det i bidrag till de redan rika, det var ingen “språngbräda”, det var en utförsbacke.

Där kom det. Vänsterns definition av "de rika" = vanligt folk med arbete.
Och ni undrar varför Svenska arbetare röstar M och SD numera.

Alla övriga kommentarer är överflödiga.