Nyliberalismen i praktiken ökade ojämlikheten, underminerade välfärden och gav mer makt till företag och kapitalägare.
Vinsterna hamnade hos de rikaste. För majoriteten blev det stagnerade löner, otrygga jobb och ökade klyftor. Länder som hade starka välfärdssystem som Norden och delar av Centraleuropa klarade sig bäst. De hade fortfarande skyddsnät, fack och en stat som vågade styra. Ju mer vänsterpräglad välfärd ett land hade innan nyliberalismen slog igenom, desto bättre stod man efteråt.
De länder som gick längst USA och Storbritannien fick högre ojämlikhet, svagare trygghet och ökade sociala spänningar. När finanskrisen 2008 slog till föll de hårdast. Länder som Sverige, Danmark, Tyskland och Nederländerna, där reglering och kollektivavtal levt kvar, återhämtade sig snabbare.
Kort sagt: ju starkare välfärd, desto mindre skada.
När ekonomin blev global och politiken tappade kompassen
Från 1980-talet började socialliberalism och nyliberalism smälta ihop.
Socialliberaler pratade om mänskliga rättigheter, moral och öppenhet.
Nyliberaler pratade om arbetskraft, marknad och globalisering.
Båda lägren ville ha öppnare gränser men ingen tog ansvar för konsekvenserna.
EU:s fria rörlighet, New Labour i Storbritannien, svenska socialdemokrater och folkpartister på 2000-talet alla drev samma kombination: global marknad, individrättigheter och öppenhet.
Den rena socialismen hade däremot aldrig varit särskilt drivande i invandringsfrågan. Klassisk socialism handlade om den inhemska arbetarklassen och solidaritet inom nationen. Många fack var direkt skeptiska till massinvandring eftersom den kunde pressa löner och splittra arbetarna.
Men när socialdemokratin blev mer socialliberal under 1990-talet byttes klasspolitiken ut mot värdepolitik.
Från folkhem till individens marknad
På 90-talet gled svensk politik från folkhemssocialism till socialliberalism.
Privatiseringar, friskolor och valfrihet såldes in som modernisering och nästan alla partier gick med. Retoriken om jämlikhet och gemenskap ersattes av “individens valfrihet”.
Det var då folkhemmet började avvecklas, inte med ett beslut utan med en mentalitet.
När både högern och vänstern accepterade samma ekonomiska modell tappade vänstern sitt gamla konfliktfält: klass.
Och när klass inte längre fungerade som politisk identitet behövde något nytt fylla tomrummet.
Från klasskamp till identitet
Vänstern började istället prata om kön, etnicitet, sexualitet och minoritetsrättigheter.
Ekonomisk jämlikhet ersattes av kulturell och identitetsbaserad jämlikhet.
Från facklig kamp till rättighetspolitik och symbolfrågor.
Det blev den moderna progressivismen: värdebaserad, moralisk och individualistisk.
Och det är ingen slump. När nyliberalismen gjort individen till norm i ekonomin, blev det naturligt att göra individen till norm även i kulturen.
Marknaden sa: “Du är din egen entreprenör.”
Progressivismen sa: “Du är din egen identitet.”
Företag och partier kunde utan problem kombinera båda driva globalisering och nedskärningar samtidigt som man predikade mångfald och värdegrund.
Resultatet blev värdeliberal kapitalism: ekonomiskt nyliberal, kulturellt progressiv.
Hur det hänger ihop
Nyliberalism – staten backar, marknaden styr.
Klassamhället fragmenteras – arbetarklassen försvinner som kraft.
Globalisering och migration – nya kulturella skillnader hamnar i centrum.
Socialliberal värdegrund – individens rättigheter blir det enda som man fokuserar på.
Resultat – identitetspolitik tar över där klasspolitiken dog.
Identitetspolitiken var alltså inte ett brott med nyliberalismen den var dess kulturella fortsättning.
När ekonomin individualiserades, följde politiken efter.
Folkhemmet var inte perfekt, men det fungerade för majoriteten:
Låg arbetslöshet. Nästan full sysselsättning under decennier.
Stabila löner. Löntagarnas andel av vinsterna var hög.
Trygghet. Ingen behövde oroa sig för sjukvård, utbildning eller pension.
Klassresor. Arbetarbarn kunde bli akademiker utan skuldfälla.
Samhörighet. Folk kände tillit och gemenskap.
Ekonomisk balans. Tillväxten var stabil och skuldsättningen låg.
Det var ett samhälle som byggde på arbete, ansvar och gemensam trygghet inte på konkurrens mellan individer.
Teoretiskt hade folkhemmet kunnat överleva, men det hade krävt mod och långsiktighet.
Folkhemmet 2.0 skulle kunna vara just det en uppdaterad version anpassad till vår tid.
Ett samhälle där:
Marknaden får verka, men inte styra.
Fack och stat samarbetar för låg arbetslöshet.
Skatter används för investeringar, inte bidragsberoende.
Migration är reglerad och kopplad till arbete och integration.
Trygghetssystemen är starka, men bygger på ansvar.
Utbildning och teknik används för jämlik tillväxt.
Ett samhälle som ger trygghet utan passivitet, marknad utan ojämlikhet.
Kort sagt ett folkhem som förstått världen 2020-talet lever i, men som inte glömt varför det byggdes från början.
Vi bytte gemenskap mot marknadens nycker, trygghet mot konkurrens om arbete och mening mot valfrihet mellan pest eller kolera. Folkhemmet handlade aldrig om nostalgi eller centralplanering, det handlade om tillit och ansvar.
Så gott som alla problem vi har nu som vi inte hade på 70 och 80-talet är ett resultat av nyliberalismen.
Det som byggde Sverige starkt var samhörighet. Och utan den grunden kommer inget samhälle att hålla, oavsett hur fri marknaden är.
Varför är det så många som håller kvar vid den här nyliberala ideologin som inte gynnar dom?
Går det att rädda Sverige och västvärlden?
Vinsterna hamnade hos de rikaste. För majoriteten blev det stagnerade löner, otrygga jobb och ökade klyftor. Länder som hade starka välfärdssystem som Norden och delar av Centraleuropa klarade sig bäst. De hade fortfarande skyddsnät, fack och en stat som vågade styra. Ju mer vänsterpräglad välfärd ett land hade innan nyliberalismen slog igenom, desto bättre stod man efteråt.
De länder som gick längst USA och Storbritannien fick högre ojämlikhet, svagare trygghet och ökade sociala spänningar. När finanskrisen 2008 slog till föll de hårdast. Länder som Sverige, Danmark, Tyskland och Nederländerna, där reglering och kollektivavtal levt kvar, återhämtade sig snabbare.
Kort sagt: ju starkare välfärd, desto mindre skada.
När ekonomin blev global och politiken tappade kompassen
Från 1980-talet började socialliberalism och nyliberalism smälta ihop.
Socialliberaler pratade om mänskliga rättigheter, moral och öppenhet.
Nyliberaler pratade om arbetskraft, marknad och globalisering.
Båda lägren ville ha öppnare gränser men ingen tog ansvar för konsekvenserna.
EU:s fria rörlighet, New Labour i Storbritannien, svenska socialdemokrater och folkpartister på 2000-talet alla drev samma kombination: global marknad, individrättigheter och öppenhet.
Den rena socialismen hade däremot aldrig varit särskilt drivande i invandringsfrågan. Klassisk socialism handlade om den inhemska arbetarklassen och solidaritet inom nationen. Många fack var direkt skeptiska till massinvandring eftersom den kunde pressa löner och splittra arbetarna.
Men när socialdemokratin blev mer socialliberal under 1990-talet byttes klasspolitiken ut mot värdepolitik.
Från folkhem till individens marknad
På 90-talet gled svensk politik från folkhemssocialism till socialliberalism.
Privatiseringar, friskolor och valfrihet såldes in som modernisering och nästan alla partier gick med. Retoriken om jämlikhet och gemenskap ersattes av “individens valfrihet”.
Det var då folkhemmet började avvecklas, inte med ett beslut utan med en mentalitet.
När både högern och vänstern accepterade samma ekonomiska modell tappade vänstern sitt gamla konfliktfält: klass.
Och när klass inte längre fungerade som politisk identitet behövde något nytt fylla tomrummet.
Från klasskamp till identitet
Vänstern började istället prata om kön, etnicitet, sexualitet och minoritetsrättigheter.
Ekonomisk jämlikhet ersattes av kulturell och identitetsbaserad jämlikhet.
Från facklig kamp till rättighetspolitik och symbolfrågor.
Det blev den moderna progressivismen: värdebaserad, moralisk och individualistisk.
Och det är ingen slump. När nyliberalismen gjort individen till norm i ekonomin, blev det naturligt att göra individen till norm även i kulturen.
Marknaden sa: “Du är din egen entreprenör.”
Progressivismen sa: “Du är din egen identitet.”
Företag och partier kunde utan problem kombinera båda driva globalisering och nedskärningar samtidigt som man predikade mångfald och värdegrund.
Resultatet blev värdeliberal kapitalism: ekonomiskt nyliberal, kulturellt progressiv.
Hur det hänger ihop
Nyliberalism – staten backar, marknaden styr.
Klassamhället fragmenteras – arbetarklassen försvinner som kraft.
Globalisering och migration – nya kulturella skillnader hamnar i centrum.
Socialliberal värdegrund – individens rättigheter blir det enda som man fokuserar på.
Resultat – identitetspolitik tar över där klasspolitiken dog.
Identitetspolitiken var alltså inte ett brott med nyliberalismen den var dess kulturella fortsättning.
När ekonomin individualiserades, följde politiken efter.
Folkhemmet var inte perfekt, men det fungerade för majoriteten:
Låg arbetslöshet. Nästan full sysselsättning under decennier.
Stabila löner. Löntagarnas andel av vinsterna var hög.
Trygghet. Ingen behövde oroa sig för sjukvård, utbildning eller pension.
Klassresor. Arbetarbarn kunde bli akademiker utan skuldfälla.
Samhörighet. Folk kände tillit och gemenskap.
Ekonomisk balans. Tillväxten var stabil och skuldsättningen låg.
Det var ett samhälle som byggde på arbete, ansvar och gemensam trygghet inte på konkurrens mellan individer.
Teoretiskt hade folkhemmet kunnat överleva, men det hade krävt mod och långsiktighet.
Folkhemmet 2.0 skulle kunna vara just det en uppdaterad version anpassad till vår tid.
Ett samhälle där:
Marknaden får verka, men inte styra.
Fack och stat samarbetar för låg arbetslöshet.
Skatter används för investeringar, inte bidragsberoende.
Migration är reglerad och kopplad till arbete och integration.
Trygghetssystemen är starka, men bygger på ansvar.
Utbildning och teknik används för jämlik tillväxt.
Ett samhälle som ger trygghet utan passivitet, marknad utan ojämlikhet.
Kort sagt ett folkhem som förstått världen 2020-talet lever i, men som inte glömt varför det byggdes från början.
Vi bytte gemenskap mot marknadens nycker, trygghet mot konkurrens om arbete och mening mot valfrihet mellan pest eller kolera. Folkhemmet handlade aldrig om nostalgi eller centralplanering, det handlade om tillit och ansvar.
Så gott som alla problem vi har nu som vi inte hade på 70 och 80-talet är ett resultat av nyliberalismen.
Det som byggde Sverige starkt var samhörighet. Och utan den grunden kommer inget samhälle att hålla, oavsett hur fri marknaden är.
Varför är det så många som håller kvar vid den här nyliberala ideologin som inte gynnar dom?
Går det att rädda Sverige och västvärlden?
__________________
Senast redigerad av folkgemenskap 2026-01-21 kl. 12:37.
Senast redigerad av folkgemenskap 2026-01-21 kl. 12:37.