Problematisk åldersskillnad???

Men fy för tusan vilket beigt och knastertorrt råd. Antar att du aldrig upplevt romantisk kärlek eller så har du det men av omgivningen tvingats kväsa den. Varför vill du döda romantiken? Ja, i sak har du rätt en förälskelsefas varar i ett par år. Men den tiden ska ju den förälskade använda till att bygga en relation med sin älskade: i gynnsamma fall, det kan ju gå snett också. Men varför i helvetet förutsätta det?

Om det enda bekymret är att du TS befarar att omgivningen kommer reagera på er (helt rimliga) åldersskillnad, bortse från det, alla kan ha synpunkter på allt men i kärlek ska du lita på din egen känsla och inget annat. Förnuftet har en plats, ibland slår kärleken blint, men här verkar det ju som att ni hittat varandra och är två vettiga människor. Det är sällsynt, för min egen del enormt sällsynt att jag blir förälskad och att ni är två (hoppas jag) som känner så och att allt verkar ok är bara att gratulera. Jag håller tummarna för er.

Go for it. Är själv 52 och är tillsammans med en 28 åring. Hur nice som helst.

Det du gör nu är ett cirkelresonemang: du antar att relationen är sund, jämlik och respektfull – och använder sedan det antagandet som bevis för att åldern saknar betydelse.

Just därför är makt, risk och ansvar relevanta från början. De uppstår inte först när något går fel, utan är inbyggda i skillnader i ålder, livsposition och erfarenhet. Är du ens med?

Att säga att vi “inte kan diskutera det” samtidigt som du slår fast att åldern är “perfekt” är totalt inkonsekvent. Antingen granskar man förutsättningarna – eller så romantiserar man dem.

Att peka på strukturella risker är inte negativism. Det är vuxet ansvarstagande.

Helt fel analys av det jag skriver. Jag antar att relationen är sund eftersom vi inte har något annat att gå på i den här tråden. Det finns inget som tyder på att den är vare sig sund eller osund. Därför så antar vi att den är sund. För om den inte skulle varit sund och vi skulle veta det så skulle den informationen ingått i trådstarten.

Så jag använder inte något antagande som du hittar på för att säga att åldersskillnaden är okej. Det har jag andra argument för, som finns att finna i tråden.

Som sagt, det finns inget negativt att peka på med given information. Därför hittar jag inte heller på sånt som kanske ändå inte finns.

Tja, när jag var i tidiga 20-årsåldern var jag ihop med en 14 år äldre man och det var en bra relation.
Ingen såg snett på oss.
Men jag träffade slutligen en annan.

Der finns massor av kärlekspar med stor åldersskillnad. Ett exempel är väl Sven-Bertil Taube född 1936 och Ann Zacharias född 1956, som gifte sig 1975 och fick barn tilsammans.

Nu höll deras äktenskap inte så länge men de dejtade före och även efter äktenskapet.

Man kan göra allt för att riskminimera hela livet och avstå från potentiell lycka och att leva fullt ut. Sen kan man ändå drabbas av något helt annat som man aldrig kunnat föreställa sig. Finns ingen som helst anledning att inte bejaka kärleken oavsett om det håller eller inte. Erfarenhet är inget man dör av. Hade själv ett förhållande med en 18 år äldre man när jag var 19, höll såklart inte, men det är ju inget jag ångrar för det.

Problemet är såklart inte att du “antar att relationen är sund” i brist på information. Problemet är att du använder det antagandet för att avskriva den konkreta riskfaktor som finns mellan en 18-åring och en 33-åring – ålders- och livspositionsskillnaden.

Föreställ dig att du är pappa till en 18-årig dotter. Hon är förälskad, känner inga varningssignaler och upplever relationen som trygg. Mannen hon dejtar är 33 och ser inga problem alls med att inleda relationen - han tycker någonstans innerst inne att det är "perfekt" att hon är så ung och formbar och att hon kommer vara lätt att ha att göra med.

Du träffar honom och känner direkt att något skaver – inget brottsligt, inget konkret, bara erfarenhetsbaserad oro.

Skulle du då luta dig tillbaka och säga det du har sagt i tråden “vi antar att det är sunt tills motsatsen bevisats”, eller "åldern är helt perfekt" – eller skulle du mena att just ditt ansvar som vuxen är att se risker hon ännu inte kan se?

Det är exakt där diskussionen ligger. Att peka på strukturella risker är inte att “hitta på” problem. Det är att ta ansvar när den ena parten är ny-vuxen och den andra redan är etablerad.

Att kalla det negativism är inte neutralitet. Det är att aktivt välja bort konsekvenstänkande.

Att du inte ångrar ditt val innebär inte att det var riskfritt, eller att det är ett ansvarsfullt råd till andra. Överlevnad och frånvaro av ånger är inte samma sak som att något var klokt eller jämlikt.

Vuxet ansvar handlar inte om att undvika allt som kan göra ont – utan om att inte romantisera situationer där konsekvenserna systematiskt hamnar hos den yngre parten.

Blir nyfiken: Hade du själv velat bli den 33-åring som inleder en relation med en 18-åring – och i så fall, på vilka grunder?

Men nu hittar du på saker igen. Vi pratar inte om negativa egenskaper hos en person. Vi talar om åldersskillnad.

Jag kan väl känna en oro oavsett om killen är yngre, jämnårig eller äldre. Just i det här fallet så finns det ingen anledning till att hitta på saker. För tråden handlar inte om det.

"ny-vuxen".. vad fan var det för jävla uttryck herr pingstpastor.

Sluta var avundsjuk på att en man som är 30+ har en förälskelse med en tjej som är 18 år.

Ingen hittar på något. Åldersskillnad är en strukturell faktor som påverkar makt, tempo och ansvar oavsett individernas personlighet. Att du vill separera ålder från konsekvenser är just det som ifrågasätts. Förstår du ens vad jag menar när jag skriver det? (- jag börjar på riktigt tvivla...).

“Ny-vuxen” är ett etablerat begrepp för någon som juridiskt är vuxen men fortfarande befinner sig i ett tidigt utvecklingsskede. Att reagera med förolämpningar istället för sakargument säger mer om din position än om min.

För ordnings skull: jag är 28 år, kvinna och läkare. Det här handlar varken om avund eller moralism. Det handlar om ansvar: varför en 30+ person inte ser ett problem där många andra vuxna gör det.

Om du inte vill diskutera det, säg det. Men sluta låtsas som att frågan är illegitim.

Det beror ju helt på individerna. Om jag själv hade haft en dotter i den situationen hade man såklart varit uppmärksam på hur hon har det. Förutsatt att man känner killen och vet att han är en genuint bra person och märker att hon mår bra i relationen finns det ingen anledning att lägga sig i eller tro att det måste ge negativa konsekvenser för henne. Varför utgå från att hans agenda är att forma henne eller att hon inte har förmåga att hantera det. Men som sagt, om ett år eller två kommer hon ha en annan pojkvän som är mer jämnårig högst sannolikt.

Och nej, jag hade definitivt inte valt en 18-årig kille när jag var 33. Av den enkla anledningen att det hade varit en helt annan och ointressant dynamik än om killen är äldre, då jag hade min jämnåriga man och inte varit intresserad av 18-åriga killar sen jag själv var tonåring.

Den åldersskillnaden gör sig nog bäst i mitten av livet när alla inblandade har de barn de vill ha sen innan för övrigt.