Förtidspensionärers livsstil

Bättre att sitta hemma och läsa böcker och titta på typ dokumentärer istället för att förfalla ner i parkbänksalkisträsket. Men det är nog roligare att sitta på bänken än ensam i hemmets stillhet.

Nja, det ska vara om jag hittar nått särskilt, hittade t.ex. två böcker om neurovetenskap som jag köpte för 19 kr st o sen sålde för 1 500 kr st. Jag är ingen antikexpert eller så. Men många loppisar har öppet lördag o söndag också.

Jo får man välja är det bättre hemma. Kan tänka mig att vissa har svår ångest o måste träffa andra iaf titta på folk som vissa gör.

/SS

Dagarna är pisstråkiga. Livet är pisstråkigt. Inga vänner. Ensamheten är överväldigande. Hur liksom gör man för att närma sig normala människor? Eller en normal kvinna. När man är sjukpensionär. Det gör man inte. För man vet att man är bottenskrapets bottenskrap.

Som andra skrivit så sover jag väldigt mycket för att orka leva några timmar. Går upp sju och käkar frukost. Tar en promenad. Beroende på hur jobbigt det var att vara ute, om jag drabbas av dåliga tankar i olika grad, så sover jag när jag kommer hem. Igen.

Försöker ägna mig åt något intresse men om jag anstränger mig för mycket blir jag trött och går och sover en stund.

Efter jag ätit middag promenerar jag igen. Men samma sak som på förmiddagen så beroende på vilka intryck jag drabbas av så kan jag bli supertrött av oron. Eller så får jag ångest. De säger att promenader är bra för den mentala hälsan. Det är därför jag utsätter mig för det. Egentligen skulle jag nog må bäst av att aldrig gå utanför dörren.

Finns ingen aktivitet för såna som mig som inte har en intellektuell funktionsnedsättning där jag bor. Vad jag vet. Jag känner bara till ett ställe där andra personer som är sjukpensionärer går till och dom ser ut att vara halvmuppar till trekvartsmuppar. Alltså de har inte behov av hemtjänst eller LLS-boende men man ser på dom att dom är muppiga.

Men jag skulle inte vilja träffa och umgås med sjukpensionärer som inte är muppiga heller för den delen. Jag drömmer om att ha en umgängeskrets med normala människor som arbetar och lever normala liv.

Det var inte det här man föreställde sig när man var tonåring hur ens liv skulle bli. Mest arg och ledsen blir jag på dom som menar att man är lat, att man bara ska ta sig i kragen. Som om det är så jävla roligt att vara sjukpensionär.

Jag känner mig helt avskuren från all slags gemenskap som jag ser andra människor har. Ibland försöker jag prata med människor men när jag kommer hem tänker jag på vad jag sagt och hur dum i huvudet jag är och sen så blir det oftast att jag skadar mig. Så oftast så säger jag inget till folk, inte ens om nån hälsar på mig.

Hur gammal är du? Varför blev du sjukpensionär?