Citat:
Återigen, jag har full förståelse för att frågan kan väcka starka känslor. Den rättsliga bedömningen måste emellertid göras med utgångspunkt i objektiva omständigheter och gällande rätt.
I det aktuella fallet kan kvinnan inte betraktas som demonstrant i rättslig mening, eftersom detta upphörde i och med att hon aktivt försökte störa federala tjänstemän i deras tjänsteutövning. Av tillgängliga uppgifter framgår att hon, tillsammans med andra personer i den grupp hon tillhörde, deltog i ett agerande som gick långt utöver vad som är tillåtet enligt lag och som kan utgöra brott.
Vid tidpunkten för händelsen var hon föremål för ett ingripande och att betrakta som frihetsberövad, sannolikt med anledning av pågående brott enligt 18 U.S.C. § 111. Ingripandet var tydligt och präglades av flera klara identifieringsmoment. De federala tjänstemännen anlände med tjänstefordon, använde blåljus och bar tydlig märkning som identifierade dem som brottsbekämpande personal. Hon uppmanades vid upprepade tillfällen att stanna och lämna fordonet, samtidigt som försök gjordes att öppna förardörren. Mot denna bakgrund framstår det som uteslutet att föraren rimligen skulle ha kunnat missuppfatta att hon var föremål för ett lagligt ingripande.
Den rättsliga prövningen kommer, som tidigare påpekats, i stället ta sikte på de faktiska omständigheterna, bedömda i ljuset av gällande lagstiftning. Avgörande är om den ingripande agenten, utifrån situationen i stunden, med fog kunde uppfatta förarens agerande som ett omedelbart och allvarligt hot. Bedömningen grundas på agentens objektivt rimliga uppfattning vid tidpunkten för ingripandet, snarare än på förarens subjektiva avsikter, vilka agenten saknade möjlighet att klarlägga i realtid.
Rättsläget är i detta avseende tydligt: när ett fordon förs mot en immigrationstjänsteman som befinner sig direkt i dess färdväg kan detta objektivt sett uppfattas som ett livshotande angrepp, vilket i förekommande fall kan ge rättsligt stöd för användning av dödligt våld. I det aktuella fallet framgår därutöver att immigrationstjänstemannen faktiskt träffades av fordonet.
Min samlade bedömning är att förutsättningarna för åtal i det aktuella fallet är mycket begränsade.
I det aktuella fallet kan kvinnan inte betraktas som demonstrant i rättslig mening, eftersom detta upphörde i och med att hon aktivt försökte störa federala tjänstemän i deras tjänsteutövning. Av tillgängliga uppgifter framgår att hon, tillsammans med andra personer i den grupp hon tillhörde, deltog i ett agerande som gick långt utöver vad som är tillåtet enligt lag och som kan utgöra brott.
Vid tidpunkten för händelsen var hon föremål för ett ingripande och att betrakta som frihetsberövad, sannolikt med anledning av pågående brott enligt 18 U.S.C. § 111. Ingripandet var tydligt och präglades av flera klara identifieringsmoment. De federala tjänstemännen anlände med tjänstefordon, använde blåljus och bar tydlig märkning som identifierade dem som brottsbekämpande personal. Hon uppmanades vid upprepade tillfällen att stanna och lämna fordonet, samtidigt som försök gjordes att öppna förardörren. Mot denna bakgrund framstår det som uteslutet att föraren rimligen skulle ha kunnat missuppfatta att hon var föremål för ett lagligt ingripande.
18 U.S. CODE 111Vad gäller återkommande invändningar rörande interna riktlinjer för tjänsteutövning samt de inblandades sinnesstämningar eller personliga uppfattningar vid tidpunkten för händelsen kan konstateras att sådana omständigheter saknar självständig rättslig relevans vid ansvarsbedömningen. De interna riktlinjerna, exempelvis avseende användning av mobiltelefon eller videokamera, har i huvudsak ett riskminimerande och arbetsmiljörelaterat syfte och är som sådana inte straffrättsligt avgörande eller på annat sätt direkt relevanta för den rättsliga prövningen.
Forcible Interference: It isa felony under 18 U.S.C. § 111 to forcibly assault, resist, oppose, impede, intimidate, or interfere with federal officers.
Den rättsliga prövningen kommer, som tidigare påpekats, i stället ta sikte på de faktiska omständigheterna, bedömda i ljuset av gällande lagstiftning. Avgörande är om den ingripande agenten, utifrån situationen i stunden, med fog kunde uppfatta förarens agerande som ett omedelbart och allvarligt hot. Bedömningen grundas på agentens objektivt rimliga uppfattning vid tidpunkten för ingripandet, snarare än på förarens subjektiva avsikter, vilka agenten saknade möjlighet att klarlägga i realtid.
Rättsläget är i detta avseende tydligt: när ett fordon förs mot en immigrationstjänsteman som befinner sig direkt i dess färdväg kan detta objektivt sett uppfattas som ett livshotande angrepp, vilket i förekommande fall kan ge rättsligt stöd för användning av dödligt våld. I det aktuella fallet framgår därutöver att immigrationstjänstemannen faktiskt träffades av fordonet.
Min samlade bedömning är att förutsättningarna för åtal i det aktuella fallet är mycket begränsade.
Det är givet att det avgörande är om agenten uppfattade att han utsattes för ett omedelbart och allvarligt hot och om situationen objektivt sett verkligen var ett livshotande angrepp.
Att det var ett livshotande angrepp är mycket tveksamt då farten var så låg och med tanke på agentens position och det är sannolikt att en domstol inte skulle betrakta det så. Han hann de facto undan utan några större skador och det berodde inte på att han sköt.
Om agenten uppfattade det så att han måste skjuta i självförsvar skulle debatteras fram och tillbaka i en domstol och hur det går är högst osäkert. Den som påstår sig veta utslaget på förhand far med osanning.
