Rättvis fördelning av hemmasysslor

Fint! Du gav mig precis mer förståelse för både män och kvinnor som sagt att jag träffar dem "för sällan", medans jag tycker vi ses ofta. Skäms nästan lite nu, när jag räknat upp statistik över dagar och timmar... dessa menade nog inte dagar och timmar, utan mer att jag verkar prioritera ner dem. Jag får börja tänka om. Tack för ett bra inlägg!



Handlar inte om manligt och kvinnligt. Utan om vem som har mest och minst behov... Din ex kvinna (och några män och kvinnor jag känner) har haft mer behov av oss än vi av dem. Krasst uttalat...

Så även om vi har träffat dem ofta och kan säga det till dem "ja, men vi har ju träffats så många dagar, det blir så många timmar i veckan!". Så är det ju mer känslan av att vi också behöver dem och genuint vill träffa dem, de är ute efter.

Vi pratar kvantitet. De pratar kvantitet.
Fast egentligen ska vi prata kvalitet med dem. Få dem att känna sig sedda och bekräftade i sina känslor av att det är för lite kvalitet I våra möten.

Och kvaliteten är att de vill känna sig behövda och prioriterade. Typ.

Det handlar inte om 4.5 dagar per vecka, utan om att hon skulle känna att du prioriterade henne, ville ha henne 7 dagar i veckan. Då hade hon nog tom nöjt sig med att bara ses 3 dagar i veckan.

Kvalitet går ju inte att mäta lika lätt. Så då är det ju lätt att börja prata kvantitet.

Men med hushållsarbetet är det nog bra ned det system som TS beskriver, för att kvantifiera och se hur det ser ut.

Inte lika lätt att kvantifiera relationer... Jag fick mig en rejäl tankeställare själv av AE s inlägg.

Handlar dock inte om manligt och kvinnligt.

Jag tror att missförståndet oss emellan handlar om vad som menas med legitimitet. Att en upplevelse är legitim betyder inte att den är normerande, styrande eller ska få råda över fakta, beslut eller kompromisser. Att en upplevelse är legitim, betyder endast att den är verklig för den som upplever den och att den därför behöver bli förstådd och respekterad innan man kan gå vidare.

Du frågar "Men... då är frågan. Hur tar man sig vidare därifrån [d.v.s. från samtalet om upplevelser/känslor] till en lösning / kompromiss som båda är nöjda med?"

I praktiken kan det innebära att ett samtal exempelvis under en kväll får handla enbart om partnerns upplevelse – utan lösningsförslag, ifrågasättanden eller korrigeringar. Att i det samtalet möta det som uttrycks med sann (!) empati och nyfikenhet. Frågor som skulle kunna ställas - jag spånar! - vore typ:

Vad betyder det för dig när vi inte ses så ofta som du önskar?
Vilka tankar väcks hos dig i de mellanrummen?
Finns det något i det här som gör dig rädd eller osäker?
Väcker det här minnen av något annat du varit med om?
Handlar det här mer om kontakt än om tid, tror du?

Genom frågorna utforskar man tillsammans med partnern vad upplevelsen pekar på för behov eller brist. När partnern sedan - på riktigt - har känt sig hörd, förstådd och respekterad i sin känsla, blir det ofta passande att vid ett senare tillfälle prata om det praktiska - d.v.s. vad som faktiskt går att förändra, hur man kan mötas och var eventuella gränser går.

Ibland leder ett sådant emotionellt möte också vidare till djupare lager – till oro, rädsla eller anknytningsbehov som den upplevda bristen bottnar i. Och först när sådant blivit synligt finns ett stabilt underlag för en lösning eller kompromiss som båda kan känna sig trygga i.

Fakta är alltså avgörande för att hitta lösningar, men kan inte vara utgångspunkt för att avgöra om en upplevelse är legitim. Och när diskussionen flyttas till samhällsutveckling, könskategorier eller ideologier lämnar vi den ursprungliga frågan. Här handlade det om ett konkret möte mellan två människor i en relation.

Härligt!
Tänker att du inte menade att sarga närheten när du gick till siffror/statistik. Med lite större inblick kommer det att gå mer smooth nästa gång du hamnar i liknande situation.

Det här med att uppleva sig nerprioriterad - d.v.s oviktig - kan ju behöva tas omhand på andra sätt än att uppa antalet tillfällen man ses. Det kan behöva nystas i vilken "umgängeskvalitet" det behövs mer av (exempelvis dejter, gos, förtroliga samtal, erkännanden, sårbarhetsbevis, sex osv. osv.) Och även att gå på djupet i varför bristen finns där till en början - bär kanske bägge parterna del i den dynamiken? Kanske finns det såriga upplevelser i barndom eller tidigare förhållanden...? Kanske blir den ena parten obekväm när det finns "krav" på för mycket närhet/umgänge - en s.k. undvikande anknytning som tar sig uttryck...? Whats up...egentligen?!

Ja, du fattar...

Mycket bra råd! Som jag inte ens visste innan att jag behövde! Kommer ha nytta av detta!

Jag har en kvinnlig släkting som tycker att vi ses och hörs för sällan. Jag tycker det är mycket. Men mid dina kloka inlägg så nådde jag insikt i att kärnan i det hela ibte handlar om spenderad tid, utan om något annat. Ska utforska och se vad detta "annat" är. Och sluta svara om dagar och timmar...

Har även en manlig vän som i perioder blir sur för att jag inte hört av mig för att ses på ett tag. Får utröna där också vad det handlar om, då jag ju själv anser att jag hör av mig mer till honom än övriga polare, mellan varven.

Bra råd!

När det gäller hushållsarbetet, så går ju det att kvantifiera mer. Mäta tid och ansträgningsgrad etc.

Men relationer mår givetvis bättre av att man visar mer nyfikenhet, ödmjukhet, empati, omtanke och att man genuint gillar att ha den andra i sitt liv osv.

Du borde ha ett nytt alias (mer i linje med det du framför ): Huvudrollenimittliv alt. MAIN

Även om jag håller med ArtificialElegance om att arbetet bakom planering och förebyggande av allehanda dåliga lägen och situationer i sig självt är ett arbete som ofta blir osynligt, så får man väl ändå lite säga till just TS försvar att han har faktiskt lagt ner tankemödan på att skapa ett system för hur hushållsarbetet ska fördelas.

Annars är ju i min upplevelse en typsikt jobbig och försumlig manlig inställning typ "Men säg åt mig vad jag ska göra så fixar jag det" "Du sa inte att jag skulle göra det" "Jag har sagt att jag hjälper gärna till med tvätten så länge du säger åt mig när och hur det ska göras"

Väl värt att jämföra med min ständiga kampanj för att få mina barn att städa sina rum. De städar - men bara så länge jag är därinne med dem och visar dem precis vad de ska göra. Det hade såklart varit mycket enklare och mindre arbetssamt för mig att bara städa deras rum själv. Men nu har jag ju ett uppfostransansvar för mina barn...

Så istället för att säga "Kan du fixa tvätten!", förväntar du dig att ska kunna läsa dina tankar och göra det självmant och blir sur när han inte gör det?
Det går väl att dela upp det dagar. När vem ska göra vad?

Satt en gång och diskuterade med ett antal grabbar om att städa. Det visade sig att de som hade haft en mamma som städade åt dem, ett fåtal, varav en bög, var de som höll renast hemma, då de var vana med att det skulle vara snyggt och propert, medan vi som fick lära oss att städa själva, hade mer överseende med hur det såg ut. Sen om det är generellt eller gäller även för flickor, vet jag inte.

Det är ju just det här som är problemet. Vadå läsa mina tankar? Hade han inte behövt tvätta om inte jag bott där? Tror du att min livmoder kom med en magisk förmåga att veta om det behöver tvättas?

Nej, jag vill inte att han ska läsa mina tankar. Jag vill att han ska hålla koll på om barnen har tillräckligt med rena kläder för att skickas till skolan kommande dagar, och om det håller på att växa berg av tvätt i tvättstugan. I barnfamilj behöver man ofta köra tvättmaskinen näst intill varje dag för att inte bergen ska växa, så det är mer troligt att det behöver tvättas än att det inte behövs.

Helst skulle jag faktiskt inte vilja ha några tankar om tvätt öht. Ett utopiskt tillstånd många män tycks ta förgivet, eftersom de förutsätter att någon annan tänker på tvätten åt dem.

Jag tror din livmoder faktiskt kom med vissa egenskaper. För honom är det inte självklart, för han kom utan livmoder. Du känner mer ansvar som mamma, för sådana här saker, än honom. Du tror att han tänker och känner som dig. Det handlar om att förstå att det inte är så. Det är väl enklare och bättre att be honom att göra något man vill ha gjort, än att sura över att han inte tar på sig det självmant, för man tror att han tänker och fungerar på samma sätt.

Hemma är även kvinnan chefen. Det är hon som bestämmer vad som ska göras. Det är hennes domän och han väntar på order från chefen. Som han själv säger.

Utifrån erfarenhet, är det även hon som bestämmer hur möblerna ska stå, vilka tavlor, o.s.v. Om jag skulle försöka möblera efter eget huvud, vilket jag gjort, är det inte uppskattat. Det är därför det finns mancaves, där de kan göra det som de vill ha det. Men i huset är det kvinna som bestämmer.

Jag försöker bara förklara, eftersom jag är man och vet hur vi är.

Nej, du är ett privilegierat as som vill fortsätta att ha dina förmåner på andras bekostnad.

Jag har för fan noll jävla intresse av att vara chef för tvätt, städning och disk. AKA obetald tjänarinna. Jag har mycket viktigare, intressantare och bättre saker att ägna mina förmågor åt än disk, tvätt och städning. Jag behöver inte förklarat för mig att det är en patriarkal strategi att betunga kvinnor med otacksamma, tråkiga och slitsamma arbetsuppgifter så att vi inte får ork eller kraft över att göra något roligt eller meningsfullt med våra liv.

Det har inte ett jävla skit med hans tankar och känslor att göra. Jag vet att män är känslomänniskor, men när det passar er kan ni allt tänka logiskt och strategiskt, så det kan ni göra i en hemmiljö med om ni vill. Vetskapen om barnen har rena kläder kommer inte från livmodern, underlivet eller brösten. Det kommer från att man öppnar lådan i byrån där barnens kläder ligger och ser efter. Om du menar att män som grupp är fullständigt oförmögna att öppna en låda och se efter hur många rena tröjor som ligger i den så bör män som grupp omyndigförklaras och placeras i samhallsliknande arbetsupplägg där de under övervakning från vägledande personal får städa offentliga utrymmen och liknande givande uppgifter. Om du anser att män är förmögna att öppna en låda och se hur många rena tröjor som ligger i den ska de börja göra det, egentligen igår.

Du får göra som du vill, jag bryr mig inte om det. Jag försöker att förklara saker. Att om du sa vad han skulle göra, skulle han förmodligen göra det och du skulle må bättre av att få det gjort, med en minimal ansträngning.

Varför tittar han inte efter kläderna, som du säger? Om män var som kvinnor, skulle han väl göra det, då du gör det. Om du var som man, skulle du inte göra det utan tänka strategiskt, som du anser. Så varför gör du som kvinna inte det då, om ni tänker och känner likadant?

Du säger själv att de inte alls fungerar som dig i vissa frågor, men menar att de ska gör det om just det här. Men då säger du själv att det är en mental skillnad mellan de som har livmoder och inte. Eller hur?

Jag tycker du ska fundera på det jag säger och om det inte faktiskt stämmer med det jag säger och vad du själv faktiskt säger.

Jag är inte en fiende till kvinnor utan försöker skapa samförstånd och förståelse mellan könen för bådas skull. Så varför du ser mig som en fiende som skulle vilja er ont, förstår jag inte alls.

Nu är ju det här fiktiva exempel, jag lever ensam med mina barn och min nya partner klarar sånt här galant för sitt barn, vilket ju bara visar att män är fullt förmögna att sköta allt som kvinnor gör om de vill och försöker.

Varför män lastar över en massa tråkiga energikrävande arbetsuppgifter på kvinnor så att de själva kan ha lättare och roligare liv på vår bekostnad? För att de kan. Det är det det ska bli ändring på.

Och jo, du är visst en fiende och det du vill ha är inte samförstånd och förståelse utan privilegier på andras bekostnad. Slavägare som lät sina slavar arbeta sig till döds under vedervärdiga villkor medan de själva njöt frukterna av den fullständiga exploateringen hävdade också att det var rätt och riktigt för att slavarna var en annan sorts människor än de själva. Att en slavägare påstår att slavarna inte tänker och känner som de själva gör det inte sant.