Rättvis fördelning av hemmasysslor

Varför skulle jag inte ha några kvinnor i mitt liv,menar du?

Kan någon inte se att jag håller upp fem fingrar när jag håller upp fem fingrar så lägger jag absolut skulden på mig. Antingen är jag otydlig på något sätt eller så kan inte jag sätta gränser för galenskap. Är någon ohjälpligt dum i huvudet och skapar kaos och jag inte antingen lyckas fixa det eller tar avstånd för min egen del så får jag ju faktiskt skylla mig själv när jag lever i kaos.

TILLÄGG:

Jag vill knyta an till en annan tråd du har startat, för tillsammans blir de två ganska upplysande.

I den tråden redogör du hur din fru – och kvinnor generellt – tycks leva i ett konstant tillstånd av kriser, otur och belastning, medan du själv beskriver dig "luffa igenom livet utan att ha det minsta bekymmer. Konstant nöjd och glad." Du frågar vad det beror på, och antyder att kvinnor kanske “bryr sig mer”, är "mer mottagliga för nedgångar" eller helt enkelt mår sämre.

När jag placerar den observationen bredvid din modell för hemarbete, händer något intressant.

Det du kallar “otur”, “kriser” och “ständigt stök” är i praktiken samma fenomen som det du i den här tråden avfärdar som inte är efterfrågat, inte uppgiftsdefinierat och därför inte räknas: d.v.s. att vara den som kontinuerligt ser, tar emot och hanterar livets friktion: Släktingar som mår dåligt, relationer som krisar, logistik som fallerar, saker som riskerar att gå fel – allt detta existerar oavsett om man vill mäta det eller inte. Skillnaden är vem som bär det.

Du beskriver dig själv som bekymmersfri, och det är sannolikt korrekt. Men det är inte ett tecken på särskild effektivitet eller överlägsen funktion, utan snarare på en begränsad exponering för – eller förståelse av – vad helhetsansvar faktiskt inrymmer. Bekymmerslöshet uppstår ofta när någon annan gör det kognitiva och relationella arbete som krävs för att problemen aldrig ska nå dig.

Det är därför kvinnor i din omgivning tycks ha, som du uttrycker det, “tre parallella kriser”, medan männen "kliar sig lätt på tasken och pöser på i livet". Inte för att verkligheten drabbar kvinnor hårdare, utan för att kvinnor i högre grad bär och synliggör det som annars hade blivit kriser för alla.

I det ljuset blir också ditt poängsystem begripligt. Det mäter det som sker efter att friktionen brutit igenom, men inte arbetet som gör att den ofta aldrig gör det. Och då ser den som bär systemansvar stressad och “ineffektiv” ut, medan den som jobbar reaktivt ser lugn och effektiv ut.

Det här är inte ett angrepp på dig eller din relation. Det är en iakttagelse om perspektiv. Du tolkar kvinnors belastning som ett individuellt problem hos dem – snarare än som en konsekvens av hur ansvar fördelas och vad som generellt räknas som arbete.

Det du beskriver låter inte som att ni hade olika ”fakta”, utan som att ni rörde er på två helt olika plan. När din partner sa att ni sågs för sällan, uttryckte hon antagligen en upplevelse av brist – av att inte känna sig tillräckligt prioriterad, efterlängtad eller hållen i relationen. Det är inte ett påstående som kan eller ska motbevisas med statistik.(!)

Genom att föra logg och presentera siffror, flyttade du samtalet från ett relationellt och empatiskt sammanhang till ett analytiskt, där hennes upplevelse implicit blev något som skulle ifrågasättas och behövde korrigeras. Det är därför reaktionen från henne blev stark – inte för att känslor skulle vara överordnade logik, utan för att du använde logik istället för att ta det relationella ansvar som situationen krävde.

Ett emotionellt intelligent svar på det hon lyfte hade kanske kunnat vara "Vad är det som gör att det ändå känns för lite för dig, trots att vi ses ofta?". I det hade du visat nyfikenhet, tagit ansvar och gett er möjlighet till kontakt.

Du är själv kvinna, inte sant? Om fel av mig, då backar jag på det jag skrev då utgångspunkten är att du är kvinna.

Om du är kvinna - vilket jag förutsätter - då har du inte upplevt det som de flesta män får möta i sina relationer med kvinnor. Män och kvinnor tänker olika och kommunicerar därmed också på olika sätt. Därav att det blir en "krock".

Vad gäller fakta innebär inte det att kvinnor inte kan förstå fakta, t ex 5 uppehållna fingrar. Kvinnor är generellt inte dummare än män men då kvinnor är mer känsloupplevda innebär det att deras känslor många gångar har företräde framför fakta. De ser faktan. De förstår faktan men de kan inte ta hänsyn till den. "Känslan" - hur fel den faktamässigt än är - trumfar över. Jämför med någon som har alkoholmissbruk med vägrar förstå det trots begynnande skrumplever. Jag har en sådan person i ytterkanten av min bekantskapskrets. Intelligent, kommunikativ och duktig på de flesta plan men att han skulle ha problem med alkoholen... nope. Det kan han inte ta till sig. Han är inte korkad på något sätt men hans känsla övertrumfar allt.

Du har helt rätt vad gäller att backa från kaos men skulle alla män backa från kvinnligt känslokaos, då hade det inte inte varit många heterorelationer kvar.

// CC

Så länge man inte har barn tillsammans kan man ha ett eget boende

Hej ArtificialElegance

Bra inlägg.

Jag kan, så här efteråt när jag reflekterat klart över situationen, hålla med i mycket av det du ovan skriver. Jag har fullt ut förstått att så var fallet. Jag som "man" gick i fällan av att hon blandade statistik med en upplevd känslomässig brist. När saken först kom på tal och jag sa att vi träffas majoriteten av veckans dagar, då höll hon inte med. Hon ansåg att vi endast träffades 2-3 ggr i veckan, dvs minoritet av veckans dagar. För att komma vidare i diskussionen förde jag då statistik då hon själv sagt "siffror". Hade hon haft rätt, då hade jag gett henne rätt och försökt se vad som kunde förändras. Jag utgick från en rimlighets- och kompromissinriktad lösning vilket inte är helt ovanligt för oss män att göra. Jag är dock nu fullt medveten om att det egentligen, som du skriver, var helt orelevant för henne.

Vad gäller FETAT ovan... där håller jag inte riktigt med i din slutsats. Hennes "känsla" var helt klart överordnad vad som faktamässigt var sant, dvs att vi träffades majoriteten av veckans dagar. Om man ska hitta en lösning på ett problem, försöka nå samförstånd och en kompromiss som båda kan acceptera utan att se sig själva som ett offer, då behöver man ha fakta som utgångspunkt för om känslor skulle vara utgångspunkten, då kommer man aldrig komma överens. Vad säger att hennes känsla är viktigare / "mer rätt" / högre prioriterad än min?

Sista stycket. Ja, det hade varit ett bättre svar som utgångspunkt till en dialog om problemet. Det håller jag helt med om. Läxan är lärd där.

// CC

Ja, jag är kvinna och har både kvinnor och män i mitt liv. De som har ett destruktivt förhållande har ett destruktivt förhållande. De dom inte har det har det inte. Jag tipsar om det senare.

Ett annat tips är att inte tala om flr kvinnor hur de är, det brukar inte vara populärt. Inte heller att tro att alla/många kvinnor är likadana. Kom ihåg att du bara behöver en bra.

98% av historien har varit misär för 98% av människorna. Ändå är mänskligheten här. Män och kvinnor har alltid haft relationer och kommer att fortsätta med det. Men om ni män som grupp gärna vill förändra något då får ni väl snacka ihop er och agera. Kvinnorna kommer att anpassa sig, för som sagt så har heterorelationer alltid bestått.

Jag tror vi fortfarande pratar lite förbi varandra här, och det är just det som är kärnan.

Poängen är inte att hennes känsla var ”mer rätt” än din, eller att känslor generellt ska vara överordnade fakta. Poängen är att hennes utsaga inte handlade om en faktatvist från början, även om den råkade formuleras i termer av antal. När någon säger ”det känns som att vi ses för sällan” beskriver de ett relationellt tillstånd, inte en mätbar verklighet.

Fakta behövs absolut när man ska fatta gemensamma beslut eller göra praktiska justeringar. Men de kan inte vara utgångspunkt för att avgöra om en upplevelse är legitim. Därför blir frågan inte vems känsla som är viktigast, utan hur man möter varandras upplevelser utan att försöka rangordna dem.

Hennes känsla behövde inte ”vinna” över din för att vara relevant – den behövde bli förstådd på sin egen nivå innan ni kunde prata kompromiss. På samma sätt hade även din upplevelse förtjänat att bli mött relationellt, inte bara rationellt.

Där tror jag att den verkliga missmatchen låg i situationen, inte mellan man och kvinna, utan mellan ett analytiskt angreppssätt och ett relationellt behov två människor emellan.

Det optimala är att bo ensam. Du behöver inte lägga ner mer tid och energi på något än du själv väljer eller behöver göra.

Det är sådana här resonemang som gör flashback så otroligt spännande och lärorikt.

Hej

Jag förstår att det inte handlade om fakta från hennes sida. Jag förstår att frågan för henne var relationell och inte rationell. Jag förstår vikten av att man förstår och i den mån det är möjligt, möter varandra i deras känsloupplevelse. Men... då är frågan. Hur tar man sig vidare därifrån till en lösning / kompromiss som båda är nöjda med? Det borde bli ganska svårt att nå en lösning om man inte kan se saken utifrån ett mer faktabaserat och mindre känsloinriktat perspektiv då, som du själv skriver, en känsla inte kan vara mer eller mindre rätt än någon annans.

Min uppfattning om världen i stort idag är att den styrs alldeles för mycket av känslor och för lite av vad som är faktamässigt sant (läs "Rationellt tänk och beteende"). Det är en stor förklaring till att världen idag är i en nedåtgående spiral och vi ser detta med extremfeminism och woke, ökad psykisk ohälsa och en allt mer ökad skillnad / konflikt mellan män och kvinnor m.m.


Sista meningen. Jag kanske missförstår dig nu men menar du verkligen att fakta inte kan (eller "ska" ?) vara utgångspunkt för vad som är legitimt? Förstår du konsekvensen om känslor var utgångspunkten för vad som är eller inte är legitimt i världen? Min uppfattning är nämligen helt tvärtom. Fakta måste vara utgångspunkten för vad som är legitimt då fakta är det enda som kan vara någorlunda neutralt.

Det finns förstås kvinnor som är analytiska men på gruppnivå är män mer analytiska och rationella än kvinnor som är mer känsloorienterade och därmed blir det en fråga om manligt vs kvinnligt, som jag ser det i alla fall.

// CC

Bästa jag läst på två veckor. Spot on.