Citat:
Och det här ger vid handen att han agerade utifrån nödvärn, eller hur?
Jag har tidigare redogjort för de rättsliga ramar som är tillämpliga i det aktuella ärendet. Mot bakgrund av gällande amerikansk federal rätt kan konstateras att den offentliga diskussionen hittills i stor utsträckning saknar en korrekt, neutral och rättsligt stringent analys av de faktiska omständigheterna i relation till tillämplig praxis. Detta gäller såväl anonyma aktörer här på Flashback som svenska poliser och politiker verksamma på Facebook och andra sociala medier, där den gemensamma nämnaren är att man uttalar sig utan någon egentlig ämneskunskap.
Den rättsliga bedömningen regleras ytterst av Fourth Amendment och den så kallade objective reasonableness-standarden, såsom den formulerats av USA:s högsta domstol i Graham v. Connor. Prövningen ska ske utifrån perspektivet hos en rimlig tjänsteman på platsen, i ljuset av de omständigheter som förelåg vid tidpunkten för våldsanvändningen, och utan att tillgripa efterhandsbedömningar präglade av lugn och fullständig information.
Oberoende av spekulationer kring förarens subjektiva avsikter, agentens utbildningsnivå eller hypotetiska möjligheter att undandra sig situationen, är den centrala rättsfrågan huruvida agenten hade objektivt rimliga skäl att uppfatta förarens agerande som ett omedelbart hot om allvarlig kroppsskada eller död. Detta ligger även i linje med den princip som fastslagits i Tennessee v. Garner, där användning av dödligt våld tillåts när tjänstemannen har sannolik anledning att tro att den misstänkte utgör ett betydande hot mot liv eller allvarlig skada.
Det tillgängliga videomaterialet utgör centralt bevisunderlag och visar med hög grad av tydlighet att föraren accelererade fordonet med hjulen riktade rakt fram och med fordonets front direkt orienterad mot agenten, som befann sig i fordonets färdriktning. En bil som med acceleration riktas mot en person utgör enligt etablerad federal rättspraxis ett potentiellt dödligt vapen, och ett sådant agerande är därför ägnat att objektivt sett framstå som ett omedelbart livshotande angrepp.
Frågor om huruvida agenten faktiskt träffades, om föraren i efterhand kan anses ha 'missat' honom, eller om agenten i teorin hade kunnat inta en alternativ position saknar självständig rättslig betydelse. Den federala prövningen tillåter inte att våldsanvändningen bedöms utifrån hypotetiska handlingsalternativ som endast framträder med facit i hand.
https://supreme.justia.com/cases/federal/us/490/386/
https://supreme.justia.com/cases/federal/us/471/1/
Den rättsliga bedömningen regleras ytterst av Fourth Amendment och den så kallade objective reasonableness-standarden, såsom den formulerats av USA:s högsta domstol i Graham v. Connor. Prövningen ska ske utifrån perspektivet hos en rimlig tjänsteman på platsen, i ljuset av de omständigheter som förelåg vid tidpunkten för våldsanvändningen, och utan att tillgripa efterhandsbedömningar präglade av lugn och fullständig information.
Oberoende av spekulationer kring förarens subjektiva avsikter, agentens utbildningsnivå eller hypotetiska möjligheter att undandra sig situationen, är den centrala rättsfrågan huruvida agenten hade objektivt rimliga skäl att uppfatta förarens agerande som ett omedelbart hot om allvarlig kroppsskada eller död. Detta ligger även i linje med den princip som fastslagits i Tennessee v. Garner, där användning av dödligt våld tillåts när tjänstemannen har sannolik anledning att tro att den misstänkte utgör ett betydande hot mot liv eller allvarlig skada.
Det tillgängliga videomaterialet utgör centralt bevisunderlag och visar med hög grad av tydlighet att föraren accelererade fordonet med hjulen riktade rakt fram och med fordonets front direkt orienterad mot agenten, som befann sig i fordonets färdriktning. En bil som med acceleration riktas mot en person utgör enligt etablerad federal rättspraxis ett potentiellt dödligt vapen, och ett sådant agerande är därför ägnat att objektivt sett framstå som ett omedelbart livshotande angrepp.
Frågor om huruvida agenten faktiskt träffades, om föraren i efterhand kan anses ha 'missat' honom, eller om agenten i teorin hade kunnat inta en alternativ position saknar självständig rättslig betydelse. Den federala prövningen tillåter inte att våldsanvändningen bedöms utifrån hypotetiska handlingsalternativ som endast framträder med facit i hand.
Frågeställningen i det här sammanhanget rör således inte huruvida immigrationstjänstemannen hade faktisk möjlighet att undkomma situationen, eller i vilken utsträckning förarens handlande var präglat av uppsåt att orsaka skada eller död. Det rättsligt avgörande är i stället huruvida den ingripande immigrationstjänstemannen rimligen kunde uppfatta situationen som ett omedelbart och allvarligt hot. Bedömningen tar sin utgångspunkt i immigrationstjänstemannens perception vid tidpunkten för ingripandet, snarare än i förarens subjektiva avsikter, vilka immigrationstjänstemannen saknar möjlighet att fastställa i realtid. I detta avseende är rättsläget entydigt: när en person framför ett fordon mot en immigrationstjänsteman som befinner sig direkt i dess färdväg kan detta med fog uppfattas som ett livshotande angrepp, vilket ger rättsligt stöd för användning av dödligt våld. I det aktuella fallet framgår dessutom att immigrationstjänstemannen faktiskt blev påkörd.Det avgörande är således om agenten, vid gärningstillfället, rimligen kunde uppfatta förarens handlande som ett omedelbart hot mot liv eller hälsa. Om detta kriterium är uppfyllt är användningen av dödligt våld förenlig med Fourth Amendment och kan inte anses utgöra en konstitutionell kränkning.
https://supreme.justia.com/cases/federal/us/490/386/
https://supreme.justia.com/cases/federal/us/471/1/
