Värt att försöka rehabilitera?

OT
Du är inne på samma spår som jag har haft uppe i andra trådar.
Dvs att till deklarationsblanketten finns en bilaga där man får välja hur hundra skattekronor ska fördelas.
Vill man lägga hundra spänn på försvaret så gör man det, men då bli all annan verksamhet utan pengar.

Jag håller med om att egen vilja är helt central. Precis som du säger. Man kan inte tvinga någon att förändras om de inte själva vill. Men kriminalvården idag skapar sällan förutsättningar för den fria viljan. Det handlar mest om övervakning och “prickar i systemet”, inte verklig rehabilitering.

För många 15 till 28-åringar, särskilt i gängmiljö, räcker inte ett möte med frivården. Det krävs riktade insatser: motivation, utbildning, jobb och trygghet. Utan det riskerar man helt enkelt återfall.

Dessutom finns riktiga risker med att lämna kriminalitet. Hot från gäng, brist på stöd och osäker framtid. Därför blir det en ond cirkel. Utan resurser som faktiskt fungerar är det svårt att nå dem, oavsett vilja, och oavsett hur mycket kriminalvården än vill bryta cirkeln.

Rehabilitering är helt klart värt försöken, men systemet måste ge verkliga möjligheter att förändras, inte bara prickar i listor och papper.

Fast han är ju inne på att de behövs mer vård och resurser inte längre straff.

Jag håller med om att det han menar är effektivt nog är adekvat men det lär ju kosta en hel del.

Grunden för behandlingen ska utgå från social inlärningsteori och KBT, eftersom det har det bästa stödet. Syftet med behandlingen är att ersätta antisocialt beteende, bristande självkontroll och asociala värderingar med sociala motsvarigheter.

Alla vackra tankar till trots, vem ska betala och ska vi lägga mer pengar på de som inte kan sköta sig när vi har människor som har varit skötsamma men hamnat i olika situationer där de behöver hjälp?
Lägger du hellre en mille på Mustafa Svenzon för att han ska hoppa av brottets bana än att tant Agda får 20 minuter extra hjälp per dag av Hemtjänsten?

Vem tror du betalar för den havererade kriminalvård vi redan har idag?
Det är samma skattekrona. Ingen magisk vätte som finansierar soc, anstalter eller tillfälliga boenden.

När kriminalvården inte fungerar försvinner inte kostnaden, den flyttas runt i systemet. Nya domar, nytt bistånd, nya placeringar. År efter år. Det är alltså inte ”snällism” att prata om rehabilitering, det är ett försök att minska den totala samhällskostnaden. Alternativet är evig rundgång.

Problemet är inte heler hur det såg ut förr. Problemet är hur det ser ut nu. Sverige sticker i dag ut negativt jämfört med övriga Europa, både vad gäller återfall och effektivitet. Att vi hyr fängelseplatser utomlands är liksom ingen kvalitetsstämpel.

Sen finns det en märklig föreställning om vilka som faktiskt sitter i svenska fängelser. Det är inte bara gängtoppar och grova våldsverkare, utan även uppenbart kognitivt svaga, missbrukare och småbrottslingar som låses in utan fungerande vård eller behandling. Det är dyrt, ineffektivt och producerar exakt noll förbättring.

Det handlar inte om Mustafa vs tant Agda.
Det handlar om huruvida vi vill fortsätta elda skattemedel i ett system som bevisligen inte fungerar, eller åtminstone försöka göra något rationellt av pengarna.

OK
Har du någon ide om hur vi kan göra och vilka förbättringar det kommer att generera?
Är din tanke att vi ska släppa ut hälften av de som sitter inne och sätta dem på behandling hos Regionernas psykiatriavdelningar i stället?
Du skriver inledningsvis att "det är samma skattekrona".
Så antingen menar du då att Kriminalvården ska få mindre anslag och någon annan verksamhet ska få det som tas från Kriminalvården, eller så säger du emot dig själv.

Det här visar främst att du inte har koll på hur Kriminalvården är tänkt att fungera enligt lag, utan argumenterar mot något som redan är reglerat.

Rehabilitering är inte ett frivilligt sidoprojekt, utan ett lagstadgat uppdrag.
Redan i fängelselagen (2010:610) 1 kap. 4 § anges uttryckligen att verkställigheten ska utformas så att den dömde motverkas från fortsatt brottslighet och ges förutsättningar att leva ett laglydigt liv efter frigivning. Det här är alltså inte “snällism”, utan gällande rätt.

Vidare framgår i 1 kap. 5 § att verkställigheten ska anpassas individuellt utifrån risker och behov. Det är här programverksamhet, missbruksbehandling, våldsprogram, utbildning och arbetsdrift kommer in. Problemet i dag är inte att program saknas - Kriminalvården har fler än man hinner genomföra – utan att överbeläggning och personalbrist gör dem praktiskt svåra att genomföra.

När det gäller frigivning är detta inte heller något fritt experiment.
Villkorlig frigivning regleras i Brottsbalken 26 kap., där två tredjedelar är huvudregel, kombinerat med övervakning och särskilda villkor. Det är alltså redan en kontrollerad övergång, inte något “släppande”.

Ingen seriös aktör föreslår att man ska “sätta hälften i regionpsykiatrin”.
Psykiatrisk vård används redan i dag när vårdbehov finns, genom rättspsykiatrisk vård eller samsjuklighetsinsatser, inte genom någon massutsläppsfantasi.

Även frivårdens uppdrag är tydligt reglerat. Den ska både kontrollera och stödja: övervakning och drogkontroller, men också hjälp med boende, arbete, myndighetskontakter och vardagsstruktur.
Den funktion du påstår inte existerar är exakt den som enligt lag ska finnas.

Problemet är alltså inte att den saknas i regelverket, utan att den i praktiken inte efterlevs fullt ut.

Frågan är därför inte “kriminella kontra andra”, utan om vi vill fortsätta betala för återfall efter återfall, nya rättegångar, nya anstaltsvistelser och nya brottsoffer – eller om vi vill använda samma skattekronor mer rationellt.

Det är alltså inte Kriminalvårdens uppdrag som är oklart.
Det är din bild av hur systemet fungerar som är fel.